För mycket som händer

Jag vet inte vad jag vill med detta inlägg. Om jag söker svar och vägledning eller endast en plattform att få ur mig saker som tynger.

För att nå fram till hur livet är idag behövs lite bakgrund:

Jag närmar mig 40. Har två barn med samma man, gift sedan 3 år tillbaka och nu nyseparerad. Vi har inte skickat in papper för skilsmässa och konstigt nog har vi inte ens yppat det ordet. Vi har varit ett par fram och tillbaka i 13 år, han har lämnat mig med jämna mellanrum.

Det ligger drygt ett år av sorg bakom mig. Mannen var frånvarande trots att vi bodde under samma tak, jag såg honom knappt. Bara de gånger han kom ut från sovrummet för att hämta mat. Vi sov inte i samma rum.

Jag försökte med allt, men varje gång jag försökte prata med honom slutade det med att allt berodde på mig och barnen. Det var vårat fel att han inte kunde sitta med oss i soffan eller äta middag med oss. Vi störde honom, han behövde tystnad.

Han sade sig vara utbränd men han klarade av att arrangera och åka iväg på en utlandsresa med äldsta barnet. Han klarade av saker han tyckte var roligt. Åka och bada på sommaren, dricka öl på lokala spa:et..men han klarade inte av att umgås med mig.

Efter ett år av ensamhet och efter att ha dragit hela lasset själv fick jag nog och nu har han flyttat. Och nu verkar han glad igen. Nu orkar han allt. Jag har insett i efterhand att han behöver förändring, att han blir uttråkad av livssituationen och kräver något nytt. Att äktenskapet kvävde honom och han väntade ut mig, för att inte vara "the bad guy".

Jag lider av en kronisk sjukdom vilket ger mig smärta i hela kroppen och en extrem trötthet som kan slå till när som helst. Min kropp känns dränerad efter det här året, det är inte bara detta som hänt utan så mycket mer.

Jag blev av med jobbet pga min sjukdom, jag har börjat studera, min mormor och mannen jag växt upp med som pappa är sjuka och väntas dö när som helst, äldsta barnet mår dåligt psykiskt, har bytt skola och jag har inte haft mannen där att luta mig mot. Vi levde på min sjukpenning under flera månader eftersom hans inte blev godkänd. Det är problem med min utbildning då de inte hittar föreläsare som håller måttet och allt är kaos. Jag klarar inte av att hjälpa barnet med läxorna, om jag ens kommer ihåg att hon har några..

Alltså det har varit så mycket som tyngt och pressat och nu känner jag att både jag och kroppen är på väg att ge upp. Jag känner verkligen hur kraften i kroppen är än mindre än det brukar vara pga min sjukdom, men jag måste ju hålla ihop. Jag måste klara studierna eftersom jag inte kan komma på något arbete jag fysiskt skulle klara av.

Jag behöver hjälp men jag vet inte hur. Just nu känner jag ett enormt behov av någon som hjälper mig, som håller om mig så att jag orkar stå. Jag vet att det bara är jag som kan bygga upp mig själv, att jag inte kan förlita mig på att någon annan ska göra det. Men just nu känns läget så akut och som att jag måste få något positivt för att orka resa mig och påbörja reparationen av mig själv och mitt liv.

Och sen kommer ändå tankarna på att jag inte vet hur andras förhållanden är. Tänk om alla har det dåligt och jag har för höga förväntningar, tänk om jag i framtiden blir kär. Skulle jag våga det? Skulle någon ens vilja ha mig? Jag är inte vacker...annars vet jag att jag hade sett till att få energi från flirtar och känslan av att jag i framtiden kan bli kär i någon som gillar mig.

Jag slits mellan att vilja söka bekräftelse hos någon annan och den mer vettiga tanken att jag måste "hitta mig själv" och leva ensam.

Ja ni ser ju kaoset i mitt huvud... Jag känner sådan sorg över att han inte klarade av äktenskapet, att han inte ville kämpa mer. Jag känner mig utmattad av allt annat som också händer och jag känner ett behov av bekräftelse. Kanske för att jag inte fått någonting av mannen på över ett år, inget positivt i alla fall. Och jag känner att jag skäms över min situation, att jag ingick ett äktenskap med någon som tidigare lämnat mig flera gånger, jag skäms över mitt utseende, över min oförmåga att fungera som alla andra pga sjukdomen..jag skäms över att jag inte kan ta hand om barnen och hemmet, att det är ett konstant bombnedslag här hemma.

Jag hade behövt någon som pekar med hela handen, som säger åt mig vad jag ska göra.

Jag har tidigare försökt gå och prata med någon men på grund av alla känslor av skam har jag svårt att öppna upp och berätta hur det är. Jag vet inte hur man gör. Någon som orkat läsa allt och har tips? Tips för hur jag ska kunna öppna upp för någon alls? Jag vet att min familj kan se att det är jobbigt för mig men de vet inte djupet av det, de vet inte hur det påverkat mig.

Ja, det var nog ett behov av att vräka ur mig som gjorde att jag skrev detta. Eller kanske en undran över om jag överdriver? Överdriver mina känslor? Jag vet inte.

Jag hoppas att ni har en trevlig helg. Jag själv ska skjutsa barnen till deras far och sedan ska jag tillåta mig att gråta när jag blivit ensam.