Vet inte hur mycket mer jag orkar

Förlåt TS men det måste väl ligga mer bakom än just att fira på en födelsedag, om du mår så dåligt?

Min man och barn grattar mig också, sällan någon annan. Nu i coronatider också, så kommer definitivt ingen, ens om jag skulle bjuda in. Jaga fyllde 50 i april förra året- hade laddat för att bjuda in hela släkten på restaurang - fick förstås ställa in, har inte firats av en enda än (utom man och barn). Jag mår inte som du men visst kändes det oerhört trist. Jag tänker dock ha 50-årskalas så fort det går för coronan. De som kommer, de kommer. 

Jag undrar hur du menar när du skriver att man sitter där med kaffepannan och så kommer ingen? Har du bjudit in och folk har tackat ja till att komma och sen inte kommer (för det är i så fall illa)? Eller menar du att folk borde fatta att de ska komma av sig själva? 

Du skulle troligen må bättre om du kunde minska förväntningarna just för att det är födelsedag. Jag gissar som sagt att det ligger annat bakom för de flesta känner inte så som du gör. Hoppas du kan söka samtalsstöd? 

Menar du att du inte vill leva för att ingen gratulerar dig på din födelsedag? Är livet bra för övrigt? Har du tagit reda på orsaken till att din familj inte vill ha kontakt?

Jag har inga vänner.

Jag är sjukskriven pg jag är multisjuk.

Ingen att träffa förutom min man och mitt barn.

Och jag trodde i alla fall nån kunde skriva Grattis.

Men då jag bara går och går hela dagarna så mår man piss.

Och när man mist alla sin 6 syskon som aldrig hör av sig.

När en av min föräldrar gick bort sa den andra att jag var dwt oönskade barnet.

Sen bröts all kontakt.

Och jag mår skit.

Den dagen så var jag på väg och köra ihjäl mig.

Så jag trodde livet hade nått ljus men det har bara blivit svartare och svartare.

Har du sökt hjälp?

Brukar du kontakta dina syskon? Det är val forsta steget. Hur ofta och på vilka sätt brukar du kontakta dem var och en, och hur ser deras respons ut?

Annars är ju man och barn den närmaste familjen, vilka borde vara viktigast for dig. Låter konstigt att de inte är det.

TS, när jag läser dina inlägg så förstår jag att du haft en svår uppväxt där du varit utanför din egna familj. När ni syskon sedan vuxit upp så har de fortsatt sin gemenskap och du har fortsatt att vara utanför.

Detta är självklart ett stort trauma och något som måste bearbetas professionellt. Du måste öppna dig för din man och berätta exakt hur dåligt du mår. Sedan måste du söka hjälp. Via vårdcentralen och/eller det bästa är om du söker dig direkt till öppenpsykiatrin. Man behöver inte remiss dit och de kan hjälpa dig bäst. Man kan ju även få prata med psykolog via app idag.

Det är inte konstigt att du mår dåligt! På födelsedagen blir det ju extra tydligt när folk inte bryr sig, eftersom det är ens egna dag. Jag vet många som tillbringat sina födelsedagar gråtandes då föräldrar, syskon, vänner samt till och med den egna partnern inte brytt sig om att ens säga grattis.

Men du måste förstå att detta handlar inte om dig. Det är dina föräldrar som inte klarat av sin föräldraroll. Det kanske ligger egna trauman från uppväxten bakom detta, det är en förklaring men inte en ursäkt. Sedan har dina syskon fostrats in i detta.

Det här klarar man ofta inte av att hantera själv utan man behöver stöd.

Kontakta öppenpsykiatrin redan imorgon TS. Det kommer att bli bra!

TS, när jag läser dina inlägg så förstår jag att du haft en svår uppväxt där du varit utanför din egna familj. När ni syskon sedan vuxit upp så har de fortsatt sin gemenskap och du har fortsatt att vara utanför.

Detta är självklart ett stort trauma och något som måste bearbetas professionellt. Du måste öppna dig för din man och berätta exakt hur dåligt du mår. Sedan måste du söka hjälp. Via vårdcentralen och/eller det bästa är om du söker dig direkt till öppenpsykiatrin. Man behöver inte remiss dit och de kan hjälpa dig bäst. Man kan ju även få prata med psykolog via app idag.

Det är inte konstigt att du mår dåligt! På födelsedagen blir det ju extra tydligt när folk inte bryr sig, eftersom det är ens egna dag. Jag vet många som tillbringat sina födelsedagar gråtandes då föräldrar, syskon, vänner samt till och med den egna partnern inte brytt sig om att ens säga grattis.

Men du måste förstå att detta handlar inte om dig. Det är dina föräldrar som inte klarat av sin föräldraroll. Det kanske ligger egna trauman från uppväxten bakom detta, det är en förklaring men inte en ursäkt. Sedan har dina syskon fostrats in i detta.

Det här klarar man ofta inte av att hantera själv utan man behöver stöd.

Kontakta öppenpsykiatrin redan imorgon TS. Det kommer att bli bra!

Jag tycker också du ska försöka få någon att samtala med.
Jag har min make som grattar mig och hemmavarande barn. En har flyttat hemifrån och från den får jag ett sms. Inget mer än så. Så jag vet att det suger.

Låter väldigt märkligt. Du borde vara tacksam för dina barn och man istället. Det är ju din familj.