Nätromans om man är gift?

Jag tycker att många resonerar bakvänt och låst här.

Varför antas det att det finns en specifik mängd "energi" och att den dessutom endast kan riktas åt ett håll? Att man entusiasmeras, utmanas och hittar samtycke inom olika områden ger ju energi. Den är inte endast förbehållen den som för tillfället ger den. Den blir en del av det förhållande man är i och i livet i stort. 

Utan input från flera håll stagnerar man. En person, oavsett hur klok och lojal, kan ju aldrig någonsin tillmötesgå en annan persons samtliga behov. 

Mycket märkligt att ett förhållande ses som en stängd enhet där man är eniga i allt. Så är det ju inte. Många ämnen där man inte möts sållas bort över tid. Det är liksom inte roligt att diskutera politik med helt olika ingångsvärden efter en tid, till exempel. Då släpper man det. Det blir bara jobbigt om en tredje part väcker surdegen till liv. 

Många verkar rädda för att partnern får intryck utifrån. Får perspektiv. Får jämföra. Det som sker i ett förhållande är privat och det är ett "svek" att dryfta med andra. Är dessa så självsvaga att enda utfallet skulle vara negativt? Men så är det ju inte! Alla möten ger ju perspektiv på skillnader och fördelar. 

Många verkar rädda för förtrolighet med utomstående part. Till och med "förtroliga samtal" med närstående är ett "hot". Jag är rätt säker på att om man inte får dryfta, stöta och blöta, utan enbart utlämnas till egna grubblerier växer bara sinnesbilder. Man jämför ju likväl, bara det att det inte finns några andra ingångsvärden.

Att göra det med någon enskild person över nätet, som man oftast undermedvetet vänt sig till för att de är ointressanta att träffa IRL, är ett svek, gå bakom ryggen och otrohet. Fast samma människor sitter ju här och delar med sig av tankar och åsikter i aldrig sinande ström. Är partners involverade då? Eller vad är skillnaden? Är det inte att vända "energin" åt fel håll längre när man tillbringar timmar dagligen med att upprepa resonemang anonymt på ett forum?

Det är många som kontrollerar sina partners. Väldigt många. Svartsjuka och kontrollbehov är ett mycket stort problem. Just det faktum att man sätter för snäva gränser för ens partner är ju den största orsaken till skilsmässor och uppbrott. 

Det är väldigt mycket som är villkorat med vänner, kollegor och online. Vad som anses ska stanna inom förhållandet och vad man får göra och säga med andra. Ser man ju inte minst på det här forumet, där folk ropar otrohet och svek till det allra mesta. 

Man döljer saker för att man vet hur partnern reagerar även om man själv tycker att det är egoistiskt och inskränkt. För att det är ju så det är med att "diskutera igenom" allt inom ett förhållande att man omöjligtvis kan vara eniga om allt och alla "gränser", "regler". En måste oftast ge efter. För den som sätter snävast gränser. Man ska alltså ge avkall på sina egna känslor och åsikter för "förhållandet". Fast det är ju den andra parten man viker sig för. Fast denne menar ju att det är "tvåsamheten/familjen/what ever". 

Alternativt att man döljer det för att man faktiskt behöver något privat. För det gör man. Och den som åberopar någon slags rapporteringsplikt och genomlysning på alla aspekter är totalt kontrollerande. 

Alternativt att man faktiskt inte kan dryfta allt in i detalj och man faktiskt tror att saker är ok även för partnern. Även det ser vi hundratals exempel på i trådar på det här forumet. 

" Allt man kan göra med sin partner närvarande är väl ändå helt ok annars inte och det är därför människor döljer det, för de vet att det inte är ok."

Jämför det med porrtittande eller onani. 
Det kan vara privat. Min stund. Inget jag vill göra med min partner.
Många här verkar uppröras av partners som tittar på porr och onanerar. Tar det personligt. Känner sig otillräckliga. Ser det till och med som otrohet. 
- Jag tycker fortfarande att det är naturligt och ett måste. Jag tycker att det är min partner som har fel om den försöker kontrollera min onani på olika vis.
Det är på intet vis sammanlänkat med en kärleksstund med en partner för mig. Det är för mig. För att skingra tankar. För att bara lätta på trycket. Vad som helst. Men privat. 
Att partnern gör den kopplingen ligger på denne, det får hen jobba på. 
Det är inget som tillhör "förhållandet" och det kan en partner inte heller använda som vapen i sin önskan att jag ska sluta masturbera. Det är ohederlig argumentation, tycker jag. 
(Det finns såklart gränser. Det kan ju gå till överdrift och faktiskt gå ut över samlivet, men i regel gör det ju inte det. Normalt tillför det något till relationen.) 

Om man ska applicera det på just trådens exempel ämnar man aldrig träffa personen man har romans med. På det viset opersonligt. Man vet ju själv med sig att man inte vill lämna relationen, bara få lite bekräftelse och bolla saker med någon man vet aldrig kommer att kunna rubba ens cirklar.
Vilket ofta är en av förutsättningarna till att man redan i ett tidigt stadie är väldigt öppen, det ligger en inte i fatet i framtiden eller riskerar att förstöra något IRL, som samma avslöjande kanske gör hos en vän eller kollega. Och just avlägsna och chatsugna råder det ju inte brist på. 

Jag vet inte hur vanligt det är att det bara utvecklas därifrån och hur ofta man faktiskt har det i sikte att skaffa en romans. Jag har bara upplevt det förstnämnda. 

Nu var mitt resonemang rent generellt om mångas inställning till förhållanden och partners, men..

Nu förutsätter du ju att man aktivt söker någon man tänder på för att starta en romans på det här viset? Fast TS menar att förutsättningarna för att släppa loss och låta nätromansen etableras är att man inte vill lämna sitt förhållande och att man aldrig vill träffa motparten. Att man vet att det är ett sätt att hämta energi utifrån och inget mer. 

Fast ofta(st) handlar det nog inledningsvis om just den terapeutiska biten att lämna ut sig till någon man aldrig kommer att träffa och som inte har några beröringspunkter alls med dig. Just därför. 
Då finns det ju, till skillnad från anonyma forum, just en person på andra sidan. Deltagande, komplimanger och råd blir ju något helt annat då. Intimt och personligt med löpande utveckling och kontext. Det får man ju aldrig på ett forum. 

Eller så går det från andra hållet. Att det startar med ren, opersonlig(IMHO) sexchat och blir personligt. 

Med klara förutsättningar och utan ont uppsåt gentemot partner och förhållande således. Bara vinster. Det vet man ju 100% själv. Det är ju en annan sak hur en partner hanterar det. 

Det är jag övertygad om. Jag antar att din partner också får ut mycket av det?

Jag ser inte hur beteendet skadar partnern eller förhållandet, det är tvärtom bara positivt. Du vet ju själv var du drar din gräns och din partner litar på det. 

Då är det ju dina gränser och definitioner. Om de inte är i samklang med din partners är de ju begränsande för denne. Du begränsar den du älskar för att tillfredsställa DITT behov. Är inte det ego? Du begränsar dessutom något som kan gagna "förhållandet" som jag ser det. 

Vad är det som skaver med sexchat? Följdfrågan är såklart varför. I mig skaver det inte ett dugg om en partner gör det. 

Vad är det som är så farligt med känslochattande, förtroliga samtal och liknande? Varför? 

Exemplen är ju för en persons mående och utveckling, inte mot en partner eller "förhållandet". Varför framställs det ofta så? Varför vill man inte att ens partner ska göra saker som får dem att må bra?

Tycker du att det är ett svek mot partnern att titta på porr?

Nja, jag har levt i lite olika konstellationer av olika anledningar. 

Men det är ovidkommande. Jag pratar inte från det perspektivet. Vad partners ska tåla från mig. Jag pratar om vad vilka "gränser" jag vill sätta på andra och varför. 
Hur jag inte ser något någon gör för sitt välmående som ett hot mot mitt. Tvärtom. 

Respekt är ett ord som ofta används i samma mening med "förhållande". Och i princip alltid då om att man vill tvinga en annan människa att göra som man vill för att man själv inte ska bli sårad. Ju mer självsvag, rädd att bli lämnad, känsla av otillräcklighet etc. desto mer respekt ska en partner visa. 
För mig är det egentligen motsatsen. Allt som gagnar personlig utveckling, glädje, bildning etc. för en part är till glädje för förhållandet. Väldigt få restriktioner är det. 

Vad är "gränserna för ett monogamt förhållande" för dig? Det läser jag i tid och otid. Fast hundratals trådar handlar ju just om olika gränser inom just den gränsen.  
Och alltid är den försmåddas, den sviknes perspektiv. Förväntningar om att partnern ska vara lojal och visa respekt för mina behov betyder ju ofta motsatsen också, eller hur? Man visar ju inte lojalitet och respekt för dennes behov?

Jag ställer mig frågan varför så många "förhållanden" är usla, varför så många spricker och varför Sverige har en så stor andel ensamhushåll. 
Det verkar ju som att normer och gränsdragningar inte funkar så bra?

För min del är problemet det omvända när det varit jag som "begränsats" och inte min man. Hänger med i dina generella resonemang men instämmer knappast i allt du framför. Det optimala enligt mig är om våra behov möts hyfsat inom våra partnerrelationer. Vår längtan att söka oss utåt förändras... Ett ständigt behov hos en eller båda parter av att "gå över ån efter vatten" skapar tyvärr en rastlöshet och stress i relaterande.

Nu menar jag inte bara sexuellt, jag menar hela mentala och känslomässiga spektret.
Ja, det är ju givet att ju mer kompatibla man är desto mindre friktion och gränsdragning behövs. Fast jag tycker att det är väldigt tråkigt att leva med en klon ????
Det behövs manöverutrymme för alla inblandade parter att odla sin egen person och utvecklas. Precis som du själv skriver nedan får inte ?förhållandet? eller partnern stå i vägen för vänskap, hobbies, arbete och annat. Eller att behovet av egentid skuldbeläggs. Personlig utveckling och intryck tas ju tillbaks till det gemensamma och utvecklar relationen.

Om man som par är någorlunda kompatibla på alla plan reduceras som sagt behovet av input utifrån radikalt. Önskemål om anonyma kontakter över internet (såväl komplett anonyma inlägg som här eller mer privata i e-kontakter med någon vi mött och funnit intressant att bolla våra tankar med) minskar när våra behov och fantasier möts på hemmaplan.

Såklart. Till en viss gräns. Allt stillastående stagnerar. Och det måste fortfarande vara ett eget val för att det ska uppskattas. 

Är själv en tillfällig besökare på FL med tankar om min mans internetromans. Håller inte med om att vattentäta skott råder mellan internetkontakter och möten i verkligheten. I min partners förehavanden inleddes förbindelsen på nätet för att utvecklas till en fullskalig affär IRL.

Det var inte vad jag sa heller, det är förutsättningarna i trådstarten. Såklart nätromanser kan utvecklas till äkta vara.
Personligen har jag haft de vattentäta skotten i de fall jag dragits in i nätromanser. Det har varit med personer med helt annorlunda livsstil och på andra kontinenter. Jag vet med mig att vi aldrig kommer att beröra ens varandras allra yttersta cirklar fysiskt eller gällande bekantskaper. Just det har varit en parameter till att jag kunnat vara helt ärlig med mina tillkortakommanden och mindre smickrande detaljer i mitt liv. 

Besitter själv en fullständig förståelse inför att ett äktenskap aldrig får inkräkta i våra vänskapsband eller i våra prioriteringar av arbete/studier eller i våra relationer till barn från tidigare förhållanden och så vidare. I väsentliga frågor behöver de goda kompromisserna komma till!

Bra. Fast enligt min erfarenhet ovanligt.
Jag har haft stora problem med flera partners som inte klarar av relationen jag har med barnens mammor eller ex genom tiderna. Många av dem är mina allra käraste vänner. Att vi har starka band och respekt sinsemellan är endast fint och bra. Jag ska inte behöva avstå, minska eller villkora dessa relationer för att en ny uppstått tycker jag. Svart- och/eller avundsjuka ligger hos den nya partnern och är deras problem att hantera/övervinna. Jag gör helt rätt i att bibehålla och odla livslånga relationer. Just detta är nog min tydligaste gräns för egen integritet och där jag inte vill kompromissa och ett bra exempel hur jag omvänt resonerar gentemot en partner. 

Det är väl närmast en självklarhet att vår integritet kvarstår i våra parförhållanden vad gäller onani, sexleksaker, porrfilm eller annat som tillför i relaterandet. Stannar emellertid där när jag tror ämnet platsar i ny tråd eller hamnar en bit bort från TS:s frågeställning: "Nätromans om man är gift". Såklart behövs vidare en öppen dialog mellan parterna om ett komplett öppet förhållanden praktiseras.

Då tycker vi likadant. Men det finns väldigt många på det här forumet som resonerar annorlunda. Några av de mest använda orden här är antagligen ?otrohet? och ?svek? och de svingas både högt och lågt. Gränserna för vad som är det är minst sagt olika, men allt som oftast sorteras allt in under beteckningen ?monogamt förhållande? som att den svepande skulle förklara för andra, inklusive partnern, var personliga gränser går.

Nej, det finns inget systematiskt användande. Tråden handlar om nätromans och gränsdragning kring det. Jag kan kanske räkna in tre sådana av olika längd. Samtliga medan jag valt att vara singel. Anledningen att jag berättade är trådanknytningen och upplevelsen av nätromanser som företeelse. 
Det är inget behov och inget jag siktar på nu. 

Men gränsdragningar, kommunikation inom förhållanden, otrohet etc. är ett återkommande tema på forumet. Och det är det stycket innehållande "monogamt förhållande" syftar till och varför det är inom citationstecken. Många hänvisar till deras egna gränsdragningar med just den frasen, som att den skulle klargöra saker. Även i en diskussion på forumet där det inte kan vara annat än uppenbart att alla har olika ingångsvärden. Det stycket kanske blev luddigt?

Jag har inget emot monogama förhållanden. Jag har inget emot gemensamma gränser. Fast jag vill inte hämma en partner från att bli den bästa den kan bli, gör mitt bästa för att underlätta och hjälpa till och vet med mig att jag inte ensam kan uppfylla en annan människas behov på alla plan. Tvärtemot min ungdom känner jag (nästintill)ingen svartsjuka, äganderätt eller vilja att kontrollera en annan människa, speciellt inte någon jag respekterar högt såklart. Det handlar inte om någon slags trade off för att jag själv ska få fria tyglar, det är bara baskänslan. 

Jag anser att mina partners är kapabla nog att sätta sina egna gränser och ta bra beslut, det är ju en förutsättning för att jag ska attraheras och välja en relation med någon, så därför är mitt svar på TS fråga att jag inte alls skulle ta illa vid mig om en partner hade en nätromans de har kontroll över enligt förutsättningarna i TS. Jag vet att jag kan låta mig dras in i en nätromans av den typen under de förutsättningarna jag testat utan att ta något från relationen jag lever i som en flykt, krydda, boost. 
Min partner skulle inte behöva fråga om lov och behöver inte blanda in mig i scenariot om den inte vill. Det kan vara dennes eget om denne vill. Om frågan skulle dyka upp skulle det bli grönt ljus. Jag kan vara involverad eller låta det vara privat. 

Att det finns en diskrepans mellan partners sexlust och experimentlusta är antagligen det vanligaste samtalsämnet av den typen i parrelationer. Menar du att någons sex- och experimentlusta ändras genom ett trollslag med kommunikation? Att bakomliggande orsaker helt plötsligt försvinner? Att stressen försvinner om man föreslår sexleksaker eller en ny ställning(Vad du nu är i för förhållande där det finns en ställning man inte prövat att ta fram ur hatten?)
En naiv förenkling. Hur ofta är lust förknippat med det rent sexuella? Lust och olust till sin partner hänger ihop med helt andra mentala värden och beteende inom relationen. Man kan ha sexlust, men inte lust till närhet med sin partner.
Den enskildes lust påverkas av mängder med faktorer. Levnadssituation, stress, medicinering, sjukdomar och många fler. Det ändrar man inte på genom att köpa en vibrator. 

Sex är ett av människans mest grundläggande behov. Närhet nästan lika viktigt. Trygghet ett annat. Att inte möta upp eller beröva en partner någon av dessa har alltid konsekvenser. 
Många i den här typen av trådar gillar att tala om svek inom relationer. 
Var ligger sveket och hur kan man definiera det? Om ena parten efter tid blir inåtvänd och avvisande - sex, mys och kramar minskar drastiskt eller försvinner helt. Är det ett svek? Ska den anda parten köpa läget och beröva sig själv basala behov? 
För mig är det ett väldigt ensidigt tankesätt. Jag vill uppfylla min partners behov. Kan jag inte det vill jag inte stå i vägen för att denne gör det. Varför skulle jag vilja lägga locket på min partners lycka och utveckling? För att jag själv skulle känna mig otillräcklig som inte kan uppfylla alla behov? För mig är det att sätta mina egna behov framför partnerns. Egoistiskt. 

Om man är understimulerad och vänder sig till nätet är man sexberoende? Du tar väldigt grova ord och generaliseringar i munnen. Du verkar definitivt inte veta vad det innebär med ett sexberoende.