Allt du skriver om är otrohet om man inte är överens om att det skulle vara ok. Om någon gör detta utan att den andra vet är enligt mig otrohet/svek. Det kan säkert finnas många anledningar till att göra det ibland, men då tycker jag att man får ta upp det i sin relation innan man har hemligheter så kanske man slipper hemligheterna och kan göra det med gott samvete samt att båda då får möjlighet att göra samma, ha ett öppet förhållande på lika villkor.
Jag tycker att många resonerar bakvänt och låst här.
Varför antas det att det finns en specifik mängd "energi" och att den dessutom endast kan riktas åt ett håll? Att man entusiasmeras, utmanas och hittar samtycke inom olika områden ger ju energi. Den är inte endast förbehållen den som för tillfället ger den. Den blir en del av det förhållande man är i och i livet i stort.
Utan input från flera håll stagnerar man. En person, oavsett hur klok och lojal, kan ju aldrig någonsin tillmötesgå en annan persons samtliga behov.
Mycket märkligt att ett förhållande ses som en stängd enhet där man är eniga i allt. Så är det ju inte. Många ämnen där man inte möts sållas bort över tid. Det är liksom inte roligt att diskutera politik med helt olika ingångsvärden efter en tid, till exempel. Då släpper man det. Det blir bara jobbigt om en tredje part väcker surdegen till liv.
Många verkar rädda för att partnern får intryck utifrån. Får perspektiv. Får jämföra. Det som sker i ett förhållande är privat och det är ett "svek" att dryfta med andra. Är dessa så självsvaga att enda utfallet skulle vara negativt? Men så är det ju inte! Alla möten ger ju perspektiv på skillnader och fördelar.
Många verkar rädda för förtrolighet med utomstående part. Till och med "förtroliga samtal" med närstående är ett "hot". Jag är rätt säker på att om man inte får dryfta, stöta och blöta, utan enbart utlämnas till egna grubblerier växer bara sinnesbilder. Man jämför ju likväl, bara det att det inte finns några andra ingångsvärden.
Att göra det med någon enskild person över nätet, som man oftast undermedvetet vänt sig till för att de är ointressanta att träffa IRL, är ett svek, gå bakom ryggen och otrohet. Fast samma människor sitter ju här och delar med sig av tankar och åsikter i aldrig sinande ström. Är partners involverade då? Eller vad är skillnaden? Är det inte att vända "energin" åt fel håll längre när man tillbringar timmar dagligen med att upprepa resonemang anonymt på ett forum?
Det är många som kontrollerar sina partners. Väldigt många. Svartsjuka och kontrollbehov är ett mycket stort problem. Just det faktum att man sätter för snäva gränser för ens partner är ju den största orsaken till skilsmässor och uppbrott.
Det är väldigt mycket som är villkorat med vänner, kollegor och online. Vad som anses ska stanna inom förhållandet och vad man får göra och säga med andra. Ser man ju inte minst på det här forumet, där folk ropar otrohet och svek till det allra mesta.
Man döljer saker för att man vet hur partnern reagerar även om man själv tycker att det är egoistiskt och inskränkt. För att det är ju så det är med att "diskutera igenom" allt inom ett förhållande att man omöjligtvis kan vara eniga om allt och alla "gränser", "regler". En måste oftast ge efter. För den som sätter snävast gränser. Man ska alltså ge avkall på sina egna känslor och åsikter för "förhållandet". Fast det är ju den andra parten man viker sig för. Fast denne menar ju att det är "tvåsamheten/familjen/what ever".
Alternativt att man döljer det för att man faktiskt behöver något privat. För det gör man. Och den som åberopar någon slags rapporteringsplikt och genomlysning på alla aspekter är totalt kontrollerande.
Alternativt att man faktiskt inte kan dryfta allt in i detalj och man faktiskt tror att saker är ok även för partnern. Även det ser vi hundratals exempel på i trådar på det här forumet.
" Allt man kan göra med sin partner närvarande är väl ändå helt ok annars inte och det är därför människor döljer det, för de vet att det inte är ok."
Jämför det med porrtittande eller onani.
Det kan vara privat. Min stund. Inget jag vill göra med min partner.
Många här verkar uppröras av partners som tittar på porr och onanerar. Tar det personligt. Känner sig otillräckliga. Ser det till och med som otrohet.
- Jag tycker fortfarande att det är naturligt och ett måste. Jag tycker att det är min partner som har fel om den försöker kontrollera min onani på olika vis.
Det är på intet vis sammanlänkat med en kärleksstund med en partner för mig. Det är för mig. För att skingra tankar. För att bara lätta på trycket. Vad som helst. Men privat.
Att partnern gör den kopplingen ligger på denne, det får hen jobba på.
Det är inget som tillhör "förhållandet" och det kan en partner inte heller använda som vapen i sin önskan att jag ska sluta masturbera. Det är ohederlig argumentation, tycker jag.
(Det finns såklart gränser. Det kan ju gå till överdrift och faktiskt gå ut över samlivet, men i regel gör det ju inte det. Normalt tillför det något till relationen.)
Om man ska applicera det på just trådens exempel ämnar man aldrig träffa personen man har romans med. På det viset opersonligt. Man vet ju själv med sig att man inte vill lämna relationen, bara få lite bekräftelse och bolla saker med någon man vet aldrig kommer att kunna rubba ens cirklar.
Vilket ofta är en av förutsättningarna till att man redan i ett tidigt stadie är väldigt öppen, det ligger en inte i fatet i framtiden eller riskerar att förstöra något IRL, som samma avslöjande kanske gör hos en vän eller kollega. Och just avlägsna och chatsugna råder det ju inte brist på.
Jag vet inte hur vanligt det är att det bara utvecklas därifrån och hur ofta man faktiskt har det i sikte att skaffa en romans. Jag har bara upplevt det förstnämnda.
Stackars era ovetande fruar
Bra skrivet Lotta #110
Jag känner att sexchatt gör att jag inte lämnar min handikappade fru.
Jag håller inte med om att Småvarmt kan gömma sig bakom att hans fru är handikappad. Vet hon om det och tycker det är ok så fine men inte annars. Ska han tyckas synd om, det är väl ändå ingen som tvingar han att stanna. Så jäkla lätt att dra tyck synd om mig kortet och sexchatta lite. Jag tycker det är patetiskt faktiskt. Ska han verka så duktig inför dem de känner, jo jo. Men som sagt är hon ok med det så säger jag inget om det.
Äkta eller inte så tycker jag utefter det han har skrivit är otrohet. Bara för att en människa är rullstolsburen, är kroniskt sjuk i något så är det också en människa som bör behandlas med respekt och ärlighet. Han kunde tänka sig skriva med en 25-åring och han är 60+ bara det, har de barn är väl de äldre. Men ni som går på tyck synd om kortet för min fru är sjuk, omg så avtändande.
Nu har tråden spårat ur totalt. Nu handlar det inte alls om TS problematik. Lägg inte mer börda på honom. Ni som är moralens egenpåtagna riddare kan bara vara tysta. Starta egna trådar om hur ni haft det med er otrohet och spy galla där. Ge fan i att kapa trådar med annat dravel än om vad det handlar om. Ni har inte en aning hur Småvarmt har det eller beter sig. Det är väldigt få här som stöttat honom och vill honom väl. Trots allt står han vid sin frus sida som är dödligt sjuk. Att prata om att dra handikappkortet är jävulskt lågt. Jag kan själv då dra både änke- och cancerkortet.
Låt honom få dela vardagsbekymmer och erotiska tankar ifred!
Gränserna för otrohet är olika för alla människor. Bäst är väl ändå att vara öppen med det från början, var gränsen går i sitt äktenskap. Kan men sen inte hålla sig till det så ändras allt för den andra. Bäst är väl ändå att vara ärlig mot sig själv och den man lever tillsammans med i vilket slags förhållande man än har. Att smussla bakom ryggen med sexchattande på olika sätt för sitt ego och den andra varken vet eller gör det själv om man inte har detta som överenskommelse är otrohet anser jag. Nätromans om man är gift ska inte behövas om man lever i ett bra hälsosamt förhållande.