Jag blir deprimerad av att försöka bli gravid

Hej, jag skrev nyss med dig i den andra tråden om syskon, men så såg jag även det här. Vill bara säga att du inte är galen med tvångstankarna. När jag försökte få första barnet, vilket tog sig på tolfte försöket efter ett missfall, kände jag likadant. Ville inte träffa folk, undvek situationer där någon skulle kunna nämna något om graviditet. Hade totalt tunnelseende och räknade alla dagar i menscykeln. Jag hade inte tvångstankar, men istället la jag många många timmar per dag åt att googla mig fram på de mest undanskymda platser på internet om alla metoder för att bli gravid. Läste det finstilta i gamla forskningsrapporter på engelska om att det kunde vara så att vissa vitaminer kunde förenkla för embryot. Hängde på familjeliv konstant. Åt alla dyra naturläkemedel som bara gick. Jag var helt manisk.

Jag gick aldrig och pratade med nån, vilket jag kanske borde ha gjort. Och jag har inte någon metod för att hjälpa dig. Men du är inte ensam!

Det framgår väldigt tydligt vad hon menade tycker jag, att hon är tacksam för att fler delar med sig av sina känslor. Vilket är helt naturligt, så känner vi alla här.

Under tiden vi försökte hade jag en kollega som blev gravid. En dag kom hon till fikasoffan med en chokladask och kvittrade glatt "tänkte bjuda på lite choklad, för jag har goda nyheter!". Jag kräktes nästan där i soffan av ångest och sorg. Kunde inte gå och fika med mina kollegor på länge för att jag inte stod ut med att höra allas gravidsnack. Jag vet att jag borde varit glad för henne, men jag kunde inte. Och såhär i efterhand så ser jag med ömhet på mig själv, mina känslor var okej och naturliga. det är okej att man inte kan glädjas åt andra och bara känner avund!