Forum Skilsmässa/Separation - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • En illusion att det kan bli bra igen?

    Lör 13 feb 23:48 Läst 0 gånger Totalt 14 svar
    Visar endast inlägg av Imorgonen - Visa alla inlägg
    Lör 13 feb 23:48
    Gift sedan 14 år med två barn 8 och 13, vi har glidit isär och kommit längre och längre ifrån varandra sedan andra barnet. Allt har handlat om det praktiska med barnen i fokus, VI har inte tagit någon plats för oss själva. Sista åren nästan ingen ömhet och det fysisk nästintill obefintligt. Irritation och anklagelser. Jag har inte bekräftat och lyssnat utan kommit med praktiska ?lösningar? och gått förbi varandra.
    Vi har inte haft det bra.
    För några veckor sedan så tog min fru upp frågan om skilsmässa, att hon inte vill ha det såhär längre. Att vi inte förstår varandra, inte har det bra. Att hon inte mår bra i vår relation. Sen har vi försökt prata om det men har upplevt henne som hård och undanfallande på ett sätt som jag inte känner igen.
    Kom på henne med att ha inlätt en ?digital? relation sedan någon månad men en person som hon haft en relation med för länge sedan, bor i ett annat land så inget fysisk men det finns känslor och sexuella undertoner. 
    Konfronterade och nu började vi prata på ett annat sätt, kunde tala om det som är. Varför vi inte har gjort något tidigare.
    För mig ett stort svek samtidigt som jag rationellt kan förstå, jag talar om att vad som än händer så måste vi vara ärliga mot varande.
    Kommer på henne igen efter att ha blånekat att hon kommunicerat med denna person. Hon försvarar det med att det finns känslor mellan dom.
    Skulle det inte vara för barnen så hade jag lämnat direkt.
    Jag har kvar känslor och har talat om att jag är beredd att försöka igen med utomstående hjälp men då måste hon ärligt känna att det finns något kvar. Hon säger att hon inte vet, är så stormigt i henne så hon vet inte vad hon känner. Tror den praktiska och ekonomiska insikten har börjat falla in och jag är rädd att det kan styra.
    Har försökt ta reda på vad mina känslor består av men har kommit fram till att det inte bara är rädsla för separationen. Vet att jag har massa saker i min person som måste ändras på.
    Är det jag som lever i en illusion att det går att rädda? Att det kan vara en vändpunkt.  Kan det någonsin bli bra igen? Skjuter vi bara upp det ofrånkomliga något år till?
    Vilsen, sårad, ledsen, rädd, arg.
  • Lör 13 feb 23:52 #1

    Formateringen försvann..

  • Mån 15 feb 20:43 #7

    Tack för alla kloka tankarna!

    Var på första familjeterapi sessionen idag. Hur mycket vi inte har sett och förstått om varandra. Inte förstått oss själva :(

    Mycket som måste ändras och samtidigt försöka ta reda på om det finns några känslor kvar att bygga vidare på...

  • Fre 19 feb 15:04 #11
    Vi har börjat prata litegrann men känns avvaktande, vardagen tar så mycket tid och kraft. Corona gör det svårt för oss att lämna bort barnen men vi har pratat om att vi behöver några dagar varför sig utan någonting runtomkring för att kunna fundera.
    Jag har försökt skapa så mycket trygghet jag kan i situation för att hon ska kunna landa i vad hon känner utan att press och att båda vägarna är ok. 
    Är frustrerande men förstår att det måsta få ta tid, hoppas att nästa familjerådgivningstillfälle kan föra allt framåt.
  • Mån 22 mar 16:48 #13 +1
    Det blev en positiv vändning för oss för några veckor sedan, efter att vi fått lite egen tid (jag sov inte hemma och barnen borta) så vände det för min fru. Vi har haft en mycket bättre känsla hemma med respekt och intresse, har känts bra. Hon behövde tid att ?omvärderat? och känna efter, säger att hon fortfarande älskar mig. Vill leve med mig om det som varit dåligt varaktigt kan förändras.
    Har varit på fler familjerådgivningstillfällen och ska försätta med det. Har en bra känsla men är trevande, jag har svårt att släppa misstänksamheten och är lite för ?bekräftelsesökande?? jobbar på det och att utmanar mig i sådant som jag tycker är jobbigt.

    Vi måste hitta vad VI är nu och vad vi vill att det ska vara och jag måste sluta analysera sönder allt i minsta beståndsdel, våga känna. Konstaterat att vi båda har ett bagage som vi ska försöka ta tag i på egen hand med hjälp av psykolog.
    Tror jag behöver fler svar om otroheten för att kunna komma vidare, har ett antal funderingar som jag inte kan få ur huvuden. Har talat om det men tvekar inför att ställa frågorna.
    Finns mycket kvar och vi får ta små steg i taget men det känns bra :)
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll