Anonym (K) skrev 2021-02-18 19:05:49 följande:
Om jag hade varit du hade jag inte dolt ärren. Om han är en normal människa kommer han inte reagera särskilt mycket, antagligen kan han bli orolig om det är ett problem fortfarande så det bästa du kan göra är att prata med honom om det innan han upptäcker det på egen hand, för om han gör det kommer du framstå i ett helt annat sken än om du berättar.
Sk007 skrev 2021-02-18 19:11:51 följande:
Vad bra att du slutat med självskadorna.
Jag har dejtat några med ärr. När man ser dem för första gången så blir man lite ställd. Men det är ganska lätt att märka om personen ifråga vill prata om saken eller inte.
I mitt fall har jag inte dömt personerna på något vis, alla har ju en historia liksom.
Blir dejtandet seriöst så tycker i alla fall jag att det är rimligt att diskutera sitt förflutna, särskilt om det är så allvarliga saker som självskadebeteenden och liknande. Vill du vänta med att prata om din ärr är det helt ok, men du ska inte behöva skämmas för dem. Du borde bli älskad för den du är och inte ogillad för den du en gång varit.
Det är liksom inte tre ärr utan verkligen hundratals. Ärr på ärr. 2 månaders ganska intensivt dejtande (ses så gott som varje dag, sover oftast över) känns som vi dejtat längre...men det här är någon jag verkligen
inte vill skrämma bort, så berätta eller försöka vänta?
LillaTjockaBertil skrev 2021-02-18 19:23:07 följande:
Om ni ska kunna ta nästa steg i ert förhållande måste du berätta en del av sanningen för honom. Förhoppningsvis försöker han inte pusha mer om du berättar att du haft ett självskadebeteende men att du tycker det är obehagligt eller smärtsamt att prata om.
Jag vill givetvis kunna berätta allt, men jag vill verkligen inte skrämma iväg honom. Jag vet inte om jag gör det. Hur stor del? Självskadebeteendet? De som är mer än rispor? Hävda att de också är från självskaderispande? (De är de inte, de små är "jag hatar mig själv" de stora är "jag vill dö")