min sambo är sexmissbrukare

Det är enkelt att skriva idealistiska saker över nätet, en annan att agera i nuet. Förändring sker inte över en natt. Det är ofta ett dolt begär, vilket gör att missbrukaren utnyttjar sin partner i sökandet efter sitt "knark". Blind kärlek har ingenting med självkänsla att göra, men ifall du mår bättre av att moralisera känslor - go for it. För att kunna uppleva riktig kärlek & den högsta formen av kontakt med en annan människa måste man våga vara lite blind. Det handlar ju om att acceptera en annans människa laster & styrkor & samarbeta genom livet. Problemet blir ju att man då delat så mycket med varandra att ett missbruk gör det väldigt enkelt att manipulera sin partner. Missbruket är inte personen. Självklart har individen ett ansvar, man är två i en relation. Men man kan & ska inte reducera människan till en sån låg resolution som du gör. Vi är komplexa & vi alla har svagheter, vissa behöver arbeta mer än andra - vissa är trasiga från början. Då gäller det att kunna släppa taget & gå vidare. Att kunna släppa saker har ingenting med självkänslan att göra. Läs tråden ordentligt. Det är ett porr-problem - inte otrohet. I sak är vi överens men jag uppskattar inte ditt godhetsknarkande för hur bidrar det till TS situation. Du bör se över dina egna impulser till att känna förakt, sånt är giftigt min vän.

Ja instämmer. Finns gemensamma barn får man stå tillbaka för egen del och göra det som är bäst för barnen. Många ger upp för lätt.

Vilket jävla skitsnack, sällan läst värre smörja...

Skitsnack? Nä, att moralisera & godhetsknarka över andras misär - det är skitsnack. Tro vad du vill om mig kära vän.

Ah. Jag förstår. & godhetsknarkandet är nödvändigt för att stärka ditt egna ego? Hur dåligt självförtroende måste man ha för att ha som hobby att trycka ner andra? Nåväl, carry on om du mår bättre av det men du lurar ingen.

Det är tydligen att du själv råkat ut för något liknande misshandel, droger, alkohol och inte klarat av att lämna. Jag förstår att du skäms. Eller är det pågående?

Om du varit genuint intresserad & läst tråden så har jag sagt vad för erfarenheter jag har som till viss del innehåller samma problematik. Lustigt, eftersom du inte svarade på mitt senaste inlägg så bevisade du nyss min poäng med detta inlägg - mycket tacksamt. Skämmas? Aldrig. Vi hade en relativt mogen nivå på diskussionen tills du beslutade att hoppa in & trolla som ett skogstroll.

Bra skrivet! Mycket bra skrivet! När man älskar så älskar man. Känslor och äkta engagemang kan man inte dra tillbaka så som man tar handen från en het spisplatta. Det är därför somliga aldrig kunnat älska. För farligt

Det är ännu farligare att tro att kärleken är blind och övervinner allt. Att leva i en destruktiv relation är inte sund kärlek.

Min man har/har haft samma problem men är mer av en periodare. Porr eskalerade till chattande som typ tog över livet...

Dock har han aldrig struntat i min njutning när vi haft sex, men under första åren blev det ju alldeles för lite sex pga all porr. Det tog många år innan jag insåg och tog in vad det verkligen handlade om och då mådde jag fruktansvärt dåligt. Kunde inte just då lämna av flera skäl.. Så jag tänkte att jag fick förhålla mig och omvärdera under en tid och se tiden an.

Jag gav ultimatum att antingen söka hjälp eller gå isär. KBT-terapi under 7 mån hjälpte väldigt mkt och jag ser nu att han hanterar saker, tex ångest helt annorlunda mot förr. Första besöket hos terapeuten var jag med men sedan gick han själv. Innan fanns en enorm rädsla för att söka hjälp, nu tipsar han vänner som behöver terapi.

Just nu har vi haft en längre stabil tid och det känns skönt. Jag tror att många med den här sortens problematik måste drivas att söka hjälp, eftersom det är så skamfyllt så är det ett stort steg att ta. Har du ställt ultimatum?

Min man har/har haft samma problem men är mer av en periodare. Porr eskalerade till chattande som typ tog över livet... Dock har han aldrig struntat i min njutning när vi haft sex, men under första åren blev det ju alldeles för lite sex pga all porr. Det tog många år innan jag insåg och tog in vad det verkligen handlade om och då mådde jag fruktansvärt dåligt. Kunde inte just då lämna av flera skäl.. Så jag tänkte att jag fick förhålla mig och omvärdera under en tid och se tiden an. Jag gav ultimatum att antingen söka hjälp eller gå isär. KBT-terapi under 7 mån hjälpte väldigt mkt och jag ser nu att han hanterar saker, tex ångest helt annorlunda mot förr. Första besöket hos terapeuten var jag med men sedan gick han själv. Innan fanns en enorm rädsla för att söka hjälp, nu tipsar han vänner som behöver terapi. Just nu har vi haft en längre stabil tid och det känns skönt. Jag tror att många med den här sortens problematik måste drivas att söka hjälp, eftersom det är så skamfyllt så är det ett stort steg att ta. Har du ställt ultimatum?

I princip alla som skrivit här är ju överens om att det är väldigt destruktivt och inget att bygga på. Diskussionen gick isär där vissa vägrar föestå hur svårt det kan vara att bara gå. Kärleken är verkligen blind ibland. Därmed inte sagt att den övervinner. Sakta, sakta försvagas den för varje svek och lögn tills den en dag är dör. Och det är vad som kommer hända TS om hon inte tar sig samman och lämnar tidigare. Men ingen ska säga att det är lätt. Då hade inte världen varit full av destruktiva förhållanden. jag har varit i andra änden av tråden, den som ljög och gick bakom ryggen. Hon älskade mig nästan till självutplånelse, men en dag vaknade även hon o kände inget. Jag vet verkligen hur det här funkar. Tyvärr finns inga vinnare här. Han är en förlorare som drar med sig henne. När hon tagit sig ur det börjar en ny resa, men den här tiden är förlorad. Och tycker det är lågt av "Varför" att säga att den som har svårt att lämna skall skämmas. Hon har det inte lätt, och det är inget att skämmas för.

I princip alla som skrivit här är ju överens om att det är väldigt destruktivt och inget att bygga på. Diskussionen gick isär där vissa vägrar föestå hur svårt det kan vara att bara gå. Kärleken är verkligen blind ibland. Därmed inte sagt att den övervinner. Sakta, sakta försvagas den för varje svek och lögn tills den en dag är dör. Och det är vad som kommer hända TS om hon inte tar sig samman och lämnar tidigare. Men ingen ska säga att det är lätt. Då hade inte världen varit full av destruktiva förhållanden. jag har varit i andra änden av tråden, den som ljög och gick bakom ryggen. Hon älskade mig nästan till självutplånelse, men en dag vaknade även hon o kände inget. Jag vet verkligen hur det här funkar. Tyvärr finns inga vinnare här. Han är en förlorare som drar med sig henne. När hon tagit sig ur det börjar en ny resa, men den här tiden är förlorad. Och tycker det är lågt av "Varför" att säga att den som har svårt att lämna skall skämmas. Hon har det inte lätt, och det är inget att skämmas för.

Det är intressant att läsa om hur många som har förstålse för de som är offer för en person med ett allvarligt missbruk. Ett missbruk som är så allvarligt att det drabbar offret hårt och för med sig tvivel och olycka. Missbruket bryter sakta ner kärleken hos de som väljer att kämpa vidare eller är för svaga för att bryta upp. Till slut efter många år ger personen upp och bryter med sin partner. Efter några år så säger 100% av dessa att de inte förstår hur eller varför de inte lämnade tidigare och ångrar att de lät åren går. Man kan även förstå att det är lätt att känna skam att man lät det pågå så länge. Har vi någonsin hört om någon som ångrar att de bröt upp? Nej, inte jag iallafall. Är det då inte ett rimligt påstående att det är den bästa lösningen att lämna hellre än att stanna? Varför argumenterar så många emot det självklara. Jag förstår inte....

Du har helt rätt, jag reagerade mer på antydningarna om att stark och ovillkorlig kärlek är den enda sanna kärleken. Att om man inte accepterar även det destruktiva, har man aldrig älskat ordentligt. Det är en tragisk och ganska farlig syn, men det kanske inte var så någon menade. Anonym Varför har rätt i sak, men uttrycker sig onödigt fördömande om medberoende eller andra som har svårt att bryta upp fast de borde.