När det känns så rätt men ändå sååå fel

Jag förstår vad du vill komma fram till men jag vill inte säga för mycket heller. Men en olycka är inblandad ja inklusive sjukdomar (som var anledningen till att han åkte in på sjukhuset). Annars är han en normal och frisk person rent mentalt. Men jag ser honom inte som sjuk. Han är inte sjuk/handikappad i mina ögon. Men som jag sa han klarar av det mesta själv, vi finns där bara som en hjälpande hand.

Vad menar du? Kan inte någon med psykisk sjukdom ha ett förhållande? Förklara gärna.

Självklart kan de det! Men är en person så pass funktionsnedsatt i din psykiska sjukdom så personen behöver hemtjänst så kanske en relation är lite svårare än i "normalfallet". Jag jobbar inom psykiatrin och hade personligen tänkt efter både en och tre gånger innan jag inledde en relation med någon med så stora svårigheter. Och jag hade givetvis inte ens tänkt tanken om det var en patient/brukare.

Det är ju skillnad om det gäller någon som hjälper den sjuke (som personlig assistent, i hemtjänsten, på sjukhus). Då ska man ha ett professionellt förhållande till brukaren/patienten. Annars kan man bli misstänkt för att ha utnyttjat någons mentala svaghet och beroendeförhållande.

Vilket jäkla käbbel det var här.

Oavsett vad det är för fel på brukaren så lär det ju finnas en policy på TS arbetsplats. Kolla upp den, du får sannolikt inte agera på dina känslor så länge du jobbar med killen.

Fundera på om du vill uttrycka dina känslor. Om du känner att du måste agera går du till din chef och förklarar att du inte kan jobba med just denna kille, då du har utvecklat känslor för honom. När du fått byta så kan du kontakta killen för att förklara varför du försvunnit. Hans respons avgör ditt nästa steg - oavsett hans känslor så är han inte längre i någon beroendeställning till dig så det blir det bästa för att undvika jobbig stämning och obehag ELLER för att inleda något nytt

Håller tummarna för att det ska gå bra för er båda, ihop eller isär.

Fö inte det minsta svårt att förstå TS, helt rätt prepositioner etc.

Hon har inte träffat honom sedan han har åkte IN på sjukhuset (gissar att hon var med och hjälpte honom i anslutning till detta) och nu går hon och oroar sig för att hon inte vet när/om han kommer HEM igen (där hon alltså får chans att träffa honom igen).

Jag vet vad som gäller. Jag förstår ju själv att det är fel och det kommer inte funka så länge jag arbetar hos personen. Just nu känner jag att bara jag får se honom eller höra från honom skulle lugna ner mig lite grann.

Ja det stämmer, jag var där och hjälpte honom i samband med att han åkte in. Och jag vet inte hur han mår, eller om han ens lever.

Och tack för svar!

Om det nu är så att han överlever sjukhuset och får komma hem igen så är det väl läge att ta reda på vad han säger om saken?

Sen får ni ta ett beslut gemensamt om ni ska agera på era känslor eller inte. Jag tycker personligen inte att ett arbete ska stå i vägen för äkta kärlek.

Du kan ju fortfarande sköta ditt arbete, men inte hos honom. Din chef kan ge dig en annan brukare istället så du och han aldrig behöver träffas inom arbetet. Ditt privatliv har inte arbetsgivaren med att göra så länge du är ärlig med dina intentioner.

Vadå bete sig oproffessionellt? 
Något de flesta mänskliga varelser vet är att man inte kan styra känslor, däremot kan man styra sina handlingar och det är ju det TS gör. Hon ber ju för sjutton om hjälp och råd här just för att hon vill vara professionell.

Det är inte olagligt att få känslor för någon. Ni är båda vuxna och myndiga människor och jag skulle faktiskt prata med chefen om detta och be om råd.
Det visar ju att du tar ditt jobb på största allvar och du kanske kan få bli förflyttad från denna brukare? 

Vem vet, ni kanske kan inleda en privat vänskap då? 

Jag arbetar inte i vården eller med den typen av relationer så vet ingenting om det. Men det känns ju som att det vore vettigt att byta jobb. Men efter du gjort det så finns det väl inte heller några problem med att vara ärlig om känslorna heller. Det är väl inte omöjligt att de är besvarade.