Mycket Tabubelagt ämne varning

Jag reagerade på detta i din trådstart. Du har alltså stressat dig igenom barnafödande och skaffat fyra barn samtidigt som du har pluggat, på loppet av knappt tio år. Varför så bråttom?

Handen på hjärtat, känner du att du kan ge vart och ett av barnen all den tid du vill och de förtjänar. Gett dig själv tid att andas och njuta av bebistiden. Och du har gett allt på utbildningen dessutom? Om det var så viktigt för dig att få barn, varför ägnade du dig inte åt det på heltid några år och väntade med utbildningen och karriären till efter att barnen blivit större?

Ditt äldsta barn är alltså 9-10 år nu, fortfarande ganska liten, och har tre yngre syskon, och en mamma som förmodligen har fullt fokus på jobb och karriär numera. För varför var det annars så bråttom att skaffa utbildningen mitt under de barnafödande åren? Hur många minuter ägnar du dig helhjärtat åt vart och ett av barnen per dag? Är du lika effektiv och målmedveten i all aspekter på livet? Hemmet ska vara välstädat, fasaden ska glänsa, fritiden ska också vara statusfylld, vännerna avundas dig..?

Jag är lite provocerande tillbaka för jag tror att du skulle må bra av att sänka takten lite. Jag var också överambitiös när jag var ung och ville att allt skulle hända fort, fort, fort. Jag räknade veckor under graviditeten och kämpade för att hinna läsa klart en högskolekurs medan jag var höggravid, minstingen fick börja på dagis när han var endast 13 månader gammal för att jag skulle hinna börja läsa höstterminen det året. Pappan kunde visserligen gå ner i arbetstid så det var inte heldagar på dagis första halvåret men ändå, såhär i efterhand ångrar jag att jag stressade så. Barnet mådde definitivt inte bra av att lämnas bort så tidigt, och det som grämer mig mest är att jag inte ens gjorde det för att jag var tvungen utan för att jag hade någon idiotisk idé om att jag skulle vara klar med min utbildning innan jag fyllt 30. (Vad spelar det för roll om jag var 30 eller 32 när jag tog examen, egentligen??) Och då hade jag ändå bara två barn med sex års åldersskillnad - du har fyra stycken, supertätt...!

Gammal och klok som jag är numera skulle jag inte göra om samma misstag. Om jag får ett barn till kommer jag att unna mig att vara bara mamma på heltid i minst två år, och jag kommer att gå ner till deltid därefter för att verkligen kunna ge barnet tid. För tid är det viktigaste du kan ge barnen när de är små. Tid att baka bullar, läsa sagor, gå långsamma promenader i barnets takt. Ge barnet tid att försöka gå uppför trappan själv istället för att bära upp det för det går så långsamt och jag har ju så mycket att hinna med... tentan ska lämnas in och jag måste hinna fixa middag innan mötet med föreningen/vin med väninnorna/gymmet... Småbarnsåren går så fort, rätt vad det är har barnen vuxit upp och det är de som inte har tid med dig längre. Ta detta råd från en gammal klok kvinna. Sluta vara så duktig och effektiv. Det du skriver i din TS är inget att skryta om.

4) anser ni att det är etiskt mot barnet att skaffa barn så sent i livet? 

Hahaha! Vad menar du med det? 
Min son är glad över att jag skaffade barn (på naturligt sätt) när jag var äldre, för om jag skaffat barn när jag var 20, skulle ju det varit ett annat barn, och min son hade aldrig funnits till. Sonen är glad att han finns till, och lider inte ett dugg av att ha en äldre mamma (och pappa).

Själv har jag också föräldrar som är äldre än mina jämnårigas föräldrar, men dom är pigga och roliga, har aldrig upplevt detta som ett problem.
När jag var liten var jag lite rädd för en kompis mamma, för hon var ofta lite otrevlig. Min mamma förklarade för mig att den andra mamman hade det nog jobbigt, för hon fick första barnet när hon var 20, och sedan fick hon 3 till ganska tätt, och det kan vara överväldigande när man är så ung, och då orkar man inte alltid vara snäll. Så jag var glad att min mamma var äldre (och snäll). 
Nu menar jag förstås inte att äldre mammor alltid är snällare än yngre (det tror jag verkligen inte), utan vill bara berätta om hur just jag hade det, med en äldre mamma. 

TS, du som så många andra har svårt att se saker ur andras perspektiv, eftersom du själv har en annan upplevelse. Jag har inte gjort IVF men skaffat barn relativt sent, och här är mina anledningar;

1) varför skaffar ni inte barn tidigare?

Ville ha barn tidigt men träffade inte den rätta. Att skaffa barn med fel kille kändes inte bra.

Jag var 29 när första barnet föddes, och det tog mig flera är att bli gravid med ett missfall på vägen. När andra föddes var jag 38.

2) har ni någon idé att måste vara med en rätt partner som är omöjlig att träffa i yngre år?

Nej, varför skulle rätt partner vara omöjlig att träffa? Att det kan ta tid förstår ju alla men rätt vad det är klickar det.

3) hur tänker ni kring hälsoriskerna det innebär att skaffa barn så sent?

Hälsoriskerna för mamman menar du? Har aldrig haft en tanke då jag är frisk och sund själv och antagligen i bättre kondition än många som är 10 år yngre

4) anser ni att det är etiskt mot barnet att skaffa barn så sent i livet?

Konstig fråga. Ett barn älskar sina föräldrar, föräldrarna älskar sitt barn. Vad tror du själv, att just du ska leva tills du är 80-90 och ditt barn få måååånga år med dig? Varför skulle det vara etiskt fel? Tror du att en äldre förälder är sämre? Förstår faktiskt inte din fråga.

5) anser ni att barn är en mänsklig rättighet?

Varför skulle det vara det? Ett barn är en gåva och det finaste man kan få. Mycket människor och så framförallt unga tar inte hand om dina barn.

6) Hur kan du skriva att ett barn inte är menat att bli?

Och hur tänker du själv TS? Att dina barn har en bättre mamma? Att du själv kommer vara frisk och inte drabbas av sjukdomar etc på vägen? Att alla som i dina ögon klassificeras som äldre är trötta, dåliga föräldrar som pga sin höga ålder får barnen att skämmas och må dåligt? Berätta nu hur du tänker.

Du kanske vill höra mina fördomar om såna som du också??

Nu blev inte jag gravid genom IVF. Men jag blev gravid ganska sent i livet.
Den första fick jag vid 35 och den andra vid 39.
Jag började känna mig redo för barn vid 24-25-årsåldern.
Men den killen jag hade då var en riktig festprisse och inte mogen för fem öre.
Jag ville inte skaffa barn med någon som jag visste skulle prioritera sitt spring på krogen framför mig och våra ev barn.
När det sedan tog slut mellan oss och jag träffade min nuvarande man så var jag närmare 30.
Vi hade till en början ett förhållande på distans.
Men när vi några år senare flyttade ihop och gifte oss så kändes det så rätt att skaffa barn.
Och jag blev gravid direkt. Båda gångerna.
Men alla har inte den turen.
Så jag tycker man ska vara försiktig med att döma de som skaffar barn lite senare i livet utan att ha en aning om orsakerna bakom det.

[quote=80970796][quote-nick]Anonym (Milori) skrev 2021-02-23 11:42:53 följande:[/quote-nick]Hej... vet att detta kan skapa starka reaktioner och vill inte stöta någon i sidan... men har alltid undrat över hur folk som genomgår massa ivf-behandlingar orkar/tänker.

Som jag ser det är man generellt sett ganska gammal i Sverige när man börjar försöka skaffa barn. Rent biologiskt är ju det i många fall en omöjlighet och i många fall förknippat med ökade risker för missbildningar och svåra förlossningar. Faktum är att man inte är speciellt ung vid 30 men många tänker att de ska vänta till 35-40 typ.

Många tänker på att de vill festa, resa, utbilda sig, köpa och renovera hus först osv osv och känner sig inte redo och väntar och väntar och väntar.

Förutom de risker som finns, kostar detta samhället enormt mycket pengar, plus att barnen får växa upp med onödigt gamla föräldrar. Är själv sladdbarn och tycker det är sjukt jobbigt att mina föräldrar är så otroligt gamla och orkeslösa.

Nu pratar jag inte om folk som börjar i god tid typ 25-årsåldern och inte kan få barn. De ska få hjälp tycker jag personligen. Är inte emot ivf så men känns som att många 40-åriga gamla par försöker och försöker med ivf utan att lyckas hur många gånger som helst liksom.

Så min fråga är egentligen

1. Hade första pojkvän vid 34 år. Han ville inte ha barn. Blev gravid trots p-piller med nästa pojkvän, var då 37 år.

2. Konstig fråga. Ingen var intresserad av mig.

3. Lite.

4. Ja.

5. Ja

6. Var förut positiv till adoption, men ju mer jag satt mig in i frågan, desto mer skeptisk blir jag. Läs gärna DN:s artiklar om adoption.

Varför måste du bemöta ts med att sjunka till samma nivå själv? Varför ska mammor val alltid kritiseras?

1) Ville inte. Mina tidigare partners var inga jag ville ha barn med.

2) Att vara med någon som känns rätt har varit betydligt viktigare för mig än någon mamma-längtan.

3) Jag är nog friskare än många yngre, ffa mer mogen och trygg i mig själv. Har bra jobb, bra lön, underbar partner.

4) Varför skulle det vara oetiskt? Brukar ta min egen pappa som exempel, han var nästan 60 när jag föddes. Världens bästa pappa! Skulle aldrig byta bort honom. Det enda oetiska är trångsynta människors fördomar. :)

5) Klart barn inte är en mänsklig rättighet, men reproduktion är ett allmänmänskligt behov. Att inte få barn/skaffa familj kan alltså vara något som gör att många (inte alla) upplever en tomhet. Alla barn som är önskade, planerade och välkomna har ju tur jämfört med de som bara tillkommer för att man är t ex spontan, ansvarlös, ung och råkar vara fertil. Det säger absolut ingenting om ens förmåga att vara förälder.

6) Jag är inte för adoption, läs gärna på t ex instagramkontot stulen_identitet för att utbilda dig själv.

Dessutom fallerar ju ditt argument om du nu tycker man är för gammal förälder som 40+, det borde rimligen gälla även adopterade barn, inte bara biologiska barn.

Jag tänker svara på de här frågorna, men först måste jag påpeka en sak som är relevant i historien; Jag och min fru är båda kvinnor, och vi ha båda gått igenom varsin graviditet för att skaffa familj tillsammans. Hon är dessutom 10 år äldre än jag. Hon var 39 under sin graviditet, jag var 33 under min.

1) varför skaffar ni inte barn tidigare?
För min fru handlade det mycket om kulturen hon kommer ifrån. Homosexualitet är något som inte får lov att existera, och skilsmässa är svårt. Så hon gifte sig, ung förvisso, före 18, med en man, de försökte så klart skaffa barn men det blev inga på 7+ år, och det är faktiskt grund för skilsmässa för dem, så 2 år senare var de skilda, sedan levde hon i frihet i ett par år och upptäckte sig själv. Sen träffades vi och då var hon redan närmre 35 än 30. Men vi var tidigt överens om att det skulle bli barn. Sedan tar det ju lite tid att få till ett barn när det bara finns livmödrar att tillgå i ett förhållande så hon hann bli 39.  

2) har ni någon idé att måste vara med en rätt partner som är omöjlig att träffa i yngre år?
Jag tror alla vill hitta vad som känns som rätt partner, vilken ålder man än hinner bli.

3) hur tänker ni kring hälsoriskerna det innebär att skaffa barn så sent?
Hälsorisker finns i alla åldrar, för både barnet och den som bär det. Och i alla andra aspekter av livet. Ska man tänka på det hela tiden som blir man handlingsförlamad och glömmer bort att leva. 

4) anser ni att det är etiskt mot barnet att skaffa barn så sent i livet?
Varför skulle det inte vara det? Ok, jag är bias, min mamma var 42 och världens bästa mamma som hade all ork och all tid i världen, medan min bästa kompis mamma bara var 24 och aldrig hade varken tid eller ork med min kompis då hon hade fullt upp med att avancera i sin karriär. Min mamma var redan där hon ville vara, karriärmässigt.

5) anser ni att barn är en mänsklig rättighet?
Nja, det är snarare en mänsklig biverkan.

6) om ni ser till antalet barn som far illa idag och är föräldralösa - och är beredda att lägga hiskeliga belopp på ivf, varför kan ni inte lägga de pengarna på att omhänderta barn som faktiskt behöver det genom adoptioner istället för att försöka skapa någonting som är lönlöst och inte menat att bli?
Adoptioner tar tid, och det finns en övre gräns för ålder, som är lägre än, särskilt privatbetalda, IVF. Många länder vägrar dessutom svenska adoptivföräldrar, pga att sverige tillåter samkönade par att adoptera, och för det tredje, jag känner några som anser att adoption är människohandel. Bara för att det är altruistisk människohandel så är det inte mindre människohandel enligt dem. Jag vet inte om jag håller med, men ändå.

Förr fick många barn så länge de kunde bli gravida, dvs ibland till 45-50 års ålder. Självklart var det inte optimalt eftersom kvinnorna var mer slitna då och dog tidigare, särskilt efter många födslar. Men naturen är som den är. Rent biologiskt är det bättre att skaffa barn som ung, men efter 30 är absolut inte för gammalt, då skulle de flesta inte fortfarande vara fertila då. Idag är det dessutom annorlunda när vi lever längre och är friskare längre. De flesta 60-åringar har vuxna barn. De flesta 60-åringar är också pigga och står inte med ena foten i graven. Att man vill ha sina föräldrar i livet länge är inget argument för att skaffa barn i 20-årsåldern om man inte vill eller är redo för det. Väntar man ända till 40 får man dock vara beredd på att det kanske inte går, ens med IVF. Så långt har du rätt. Är det väldigt viktigt med barn bör man börja tidigare. Jag fick barn på naturlig väg, men hör väl till de morsor som är lite äldre. Även om många jag känner fick barn först efter 30. Jag träffade min man när jag var 33, blev gravid när jag var 35 och våra tvillingar föddes när jag var 36. Maken är tre år yngre. Alla träffar inte rätt i 25-årsåldern. Våra åttaåringar har ingen morfar, eftersom min pappa också var lite äldre och dog relativt tidigt, tyvärr. Däremot har de farmor och farfar och mormor i 70-årsåldern, alla pigga. Samt en gammelmormor som fyller 100 i år. Ganska pigg och frisk för sin ålder. Så nej, vi sörjer inte att vi inte var tio år yngre när vi fick våra barn. Vi har heller aldrig fått höra att vi är gamla föräldrar eller upplevs som gamla.

Ärligt talat, är det lite trashigt att tycka att någon som får barn i 35-årsåldern är för gammal eller verkar gammal? Jag får bilden av en sliten sunkig förortsmorsa, som har rökt hela sitt liv och därför ser ut som 60 när hon är 40. Samt har vuxna barn när hon är i 40-årsåldern. Inget fel i det, men om man tycker att någon i yngre medelåldern är för gammal för småbarn, måste man ju ha den referensramen? Samt tro att alla ser ut och lever som man själv...