Hundallergi hos inflyttat barn

Vi får tycka olika, du och jag :)

Jag tycker det 17-åriga barnet är en jättebebis som inte vågar föröka med lite receptfri medicinering i ett par månader. Det kommer jag fortsätta ha som åsikt.

Men dina åsikter om mitt inlägg är noterat! Tack och hej Kentaur!

Det var inga problem alls innan hen flyttade hit. Nu känns det som han ska överkompensera att de inte haft någon speciell kontakt och tar hens parti i allt.

Du ..."la dig i " en fråga som gällde ditt hem och dina husdjur?

Alltså, din make verkar inte kunna balansera sitt föräldraskap...

För 20 år kanske vissa landsting slösade med sina resurser och beviljade sådana här lyxbehandlingar. Idag gör man det definitivt inte.

Det går inte att skapa piller för allting, för som bekant? är magsäcken en rätt ogästvänlig plats som har ihjäl det mesta levande. Forskningen är inte speciellt intensiv på områden och de alternativ som finns är inte speciellt bra för de funkar helt enkelt inte.

Om du och pappan kommer överens så löser detta sig.

Vad säger pappan om att barnet hoppar av skolan..?

Vad tycker din sambo ska göras för att lösa boendefrågan?

Ja det får duy tycka men per definition är 17-åringen ett barn. Och har man med barn att göra ska man kunna ta ett normalt vuxenansvar. Vad jag menar är att man ska inte kräva ett fullt utvecklat ansvarstänkande, konsekvensanalys osv hos en individ som inte är vuxen och inte heller har de färdigheterna fullt utvecklade. (Det handlar om hur hjärnan utvecklas).

Över lag tycker jag att man generellt kräver fullt vuxet ansvar av barn på familjeliv. Till och med koltbarn ska förstå, ha fullt konsekvenstänk osv.  Jag undrar varför, är det för att man själv ska slippa undan med minimalt med ansvar, kan man lägga skuld och ansvar på någon annan så gör man det. Kan man inte det så gör man det ändå men med krystade förklaringar, gärna genom att vara nedlåtande som tex "jättebebis".

Vad minns du av din egen tonårstid? Var du fullt utvecklad vuxen och tog exakt samma ansvar som dina föräldrar? Var du lika mogen som de?

Ja, det är så det låter...

Håll dig bara lugn och konsekvent, och försök lungt påtala detta: att sambon vinner nog inte i längden på att ta hens parti i alla frågor när ni delar ett hem och ska föreställa ett team (också efter att barnet flyttat ut). Det finns inte många uppfostringsböcker som påtalar att man som förälder (även i styv-konstellationer) bör sti i enad front och stötta varandra.

Det är också viktigt att, ifall de fortsätter gadda ihop sig och "göra dig till problemet", att ta avstånd ifrån iden att du är problemet... Vad menar jag med det konkret? JO, att behålla lugnet, le, och säga att du inte har för avsikt att driva några konflikter, så om de vill diskutera *vadsom* på ett lungt sätt så ställer du upp -  men de får gärna fundera en stund själva först, och gärna pilta ner i skrift, på vad de två kan KRÄVA av dig... När de har en bra uppfattning av vad de (lagligt, moraliskt whatever) kan KRÄVA av dig, och vad som faktiskt kräver samarbete och kompromiss, så kan ni prata. (Det brukar göra tonåringar lite mer ödmjuka om man ber dem specificera vad de kan KRÄVA  vs vad de gärna vill försöka åstadkomma genom gnäll eller andra fulare metoder).

I detta fall: kan de KRÄVA att hundarna försvinner från hemmet x antal månader mot din vilja? Nej, det kan de inte. Sedan är de såklart välkomna att lägga fram andra förslag om de behöver din hjälp till något, typ shamponering. Men om du säger nej, så får de respektera det.

Vill inte din make/sambo respektera din vilja? Ja, då NOTERAR DU DET. Och meddelar att du behöver fundera på riktningen eran tidigare respektfulla relation har tagit.

Förstår inte syftet med detta sidospår? 

Du förstår att jag egentligen är kritisk mot detta barns pappa va?