• Thu 25 Feb 2021 21:20
    10605 visningar
    48 svar
    48
    10605

    34 år - bitter och deprimerad, hur länge orkar man?

    Jag är 34 år. Jag och min man har varit tillsammans i över 11 år och gifte oss för 1,5 år sedan. Vi har båda fokuserat stenhårt på våra karriärer och har därmed det bra ställt med bra jobb, vilket är anledningen till att vi väntat med att skaffa barn. I samband med att vi gifte oss i juli 2019 så bestämde vi oss för att börja försöka få barn. Min mens gick som en klocka och i och med att vi båda var hälsosamma, tränade och åt nyttigt (inget överdrivet, men hälsosam livstid överlag) så tänkte jag att vi säkerligen skulle bli gravida på första försöket, liksom två andra vänner hade blivit tidigare.

    Det gick 3-4 månader och ingen graviditet. Det gick ytterligare 3-4 månader och jag började bli orolig, i och med att jag var snäppet äldre än genomsnittet som blir gravida med första barnet, så jag hörde av mig till sjukvården och vi gjorde en mindre utredning privat där de gjorde lite tester på mig och spermatest på min man, allt såg fint ut. 
    Under sommaren förra året så hade det gått ett år och jag började känna mig väldigt deprimerad och nedstämd, dock inget som jag visade utåt (inte ens för min man). Vi bekostade två insemineringar själva under sommaren men det blev inget plus. Ingen visste om våra problem, varken familj eller vänner, och när vänner frågade "hur det går på bebisfronten" så viftade bara bort det och sa "inget särskilt på gång, det händer när det händer". Samma sommar blev 7 vänner gravida samtidigt, 2 med sitt andra barn och 5 med sina första, alla i liknande ålder som mig. ALLA blev gravida på första eller andra försöket. På loppet av 48h så annonserade 3 av mina absolut närmaste vänner sina graviditeter. Jag vart självklart superglad för deras skull, speciellt de två som väntade sina första, och hurra högt och stort. Men sedan, efter den tredje hade berättat och jag hade gått hem så exploderade jag, som jag aldrig exploderat tidigare i mitt liv. Jag grät otröstligt (vilket jag aldrig gör) och trodde jag skulle dö, jag kände att jag var i sån bottenlös sorg så det fanns inte. Och jag var otröstligt i många många timmar innan jag till slut somnade av utmattning.
    Historian med återkommande mens fortsatte under hösten och jag kände att jag för varje månad bara blev mer och mer bitter. Medan allas magar växte så hände det inget på min front, det kändes fånigt nog nästan som en förbannelse, som att eftersom alla andra hade lyckats på första eller andra försöket så kanske jag fick "deras månader" på mig, så det ska ta 100 gånger längre tid för mig (fånigt jag vet). Sedan läser man på nätet hur andra också har det svårt, men jag känner bara en enda person som haft det "kämpigt" och hon blev gravid efter 7 månader, så nää det är tydligen inte så svårt, eller så har jag "otur" som bara känner extremt fertila människor.
    Vi kontaktade sjukvården under sommaren och fick fortsatt hjälp med vår utredning. Detta ledde till att jag blev uppskriven på IVF-lista, med 6 månaders väntetid i november. För nån vecka sedan fick vi var vi på vårt första besök hos läkaren och han avrådde från att göra IVF nu eftersom vi båda hade bra resultat på våra tester och han ville inte att vi går igenom det än, så vi gjorde en inseminering istället. Vi har ju dock gjort inseminering redan så jag känner mig inte hoppfull, och känslan av att inte ens kunna vara hoppfull längre är så jävla påtaglig, känns som att bara dåliga saker komma hända mig, och om jag blir gravid så lär jag få missfall, för ingen annan har ju fått det så det måste hända mig.

    Jag är arg och bitter på mig själv och orkar inte med mina negativa tankar längre, men det har gått så lång tid så nu känner jag mig hopplös och mina negativa tankar blir vara värre och värre. Vill ingen påpeka att ingen vet om detta och utåt sett är jag lika glad och pigg som jag alltid varit, men inombords så ruttnar jag sakta bort. Jag vet inte hur många fler smällar jag orkar med, och känner mig så otroligt ensam för ingen vän kommer någonsin kunna fatta hur jobbigt detta är, de har aldrig stött på månad efter månad av besvikelse så jag vägrar vara öppen med detta, de är alla redan i deras graviditetsbubblor. Ursäkta att jag säger det men tack och lov för corona, för annars hade jag haft en jävla massa babyshowers att gå på nu i vinter och vår. Känner även att om jag blir gravid nu så har mina negativ tankar blivit så påtagliga så jag lär ha ständig oro att något dåligt ska hända mig under hela graviditeten. I och med att mina vänner blivit gravida så enkelt så tar de deras graviditeter för givet, ingen har visat oro eller rädsla, mer än viss oro för förlossningen, vilket är naturligt, men den ständiga oro och rädsla över att något dåligt kommer hända mig kommer jag behöva leva med i 9 månader sen. Jag är så jävla bitter så det finns inte.
    Någon som känner igen sig eller är jag bara jag som är en hemsk och bitter människa?
    Tack för att du läste!
  • Svar på tråden 34 år - bitter och deprimerad, hur länge orkar man?
  • Anonym (Byt fokus)
    Thu 25 Feb 2021 21:28
    #1

    Har du andra saker i livet du brinner för som du kan byta fokus till för att få en paus? Annat än karriären tänker jag då.

    Jag var också bitter när det inte tog sig. Det är lätt att fokusera enbart på barn men livet är så mycket större än så.

    Ni måste ha en väldigt fin relation du och din man.

  • Anonym (Anony­m)
    Thu 25 Feb 2021 21:36
    #2

    Jag förstår att det är jobbigt om man verkligen önskar få barn. Men sanningen är att man nog måste acceptera om det inte fungerar för en, och gå vidare. Hitta annat att glädja sig för istället.

  • Anonym (Ek)
    Thu 25 Feb 2021 21:38
    #3

    Hej, jag kan delvis känna igen mig, för min del är det missfall. Mina närmaste vänner har tydligen inte råkat ut för det, och efter första, när jag blev gravid igen, så var det ju mycket hurrarop och "det var bara otur, nu kommer det gå bra". Nej, det gjorde det verkligen inte. 

    Månaderna tickar på, och det gör min ålder också. Så otroligt ironiskt också, att missfallsgraviditerna såklart tog sig på första och andra försöket. Så att det går snabbt är ju verkligen inte en garanti att det går bra. 

    Än så länge kan jag hålla mig gaaaanska avslappnad (fast jag kanske inte borde, fyller 36 i slutet av året, men vad ska man göra). Men visst tär det, att mina närmaste vänner redan har två barn, att alla bekanta är gravida eller redan har barn. Men visst har jag en känsla av misslyckande. Att det är "synd" om mig som har sån otur. Det är vad jag tror att andra tänker iaf, dom som vet. 

  • Anonym (Tiden går och går)
    Thu 25 Feb 2021 21:40
    #4

    Du är definitivt inte ensam det finns många med problem men eftersom få talar om det så verkar det ofta vara färre än det är. Vi fick försöka i 2,5 år där utredningen visade på få ägg och stor risk för att vi behövde äggdonation men ivf kunde funka.

    Jag gick ner mig så totalt att sorgen upptog stora delar av min tid. För att lindra den försökte jag jobba mycket för det va enda stället där jag kände att jag hade ett värde och mådde bra. Det ledde till utbrändhet och depression. Vändningen kom när jag fick kontakt med en kurator på barnlöshetsmottagningen som förstod problemet och gav mig nya perspektiv.

    Så mitt råd är att söka samtalsstöd helst en som är kunnig inom just barnlöshet. Jag träffade en del terapeuter innan henne som inte riktigt kunde förstå mitt problem. Det är fruktansvärt tungt att vara barnlös men det behöver inte vara nattsvart.

    Jag var under resan väldigt öppen med att vi var barnlösa och känner ändå att man fick en hel del förståelse. Det va ingen som ifrågasatte om jag inte var entusiastisk i andra folks småbarn och även om de inte förstod fullt var det skönt att inte behöva säga upp en fasad. De vänner och familj man har är ofta ett större stöd än man kan tro.

  • Anonym (Ivf)
    Thu 25 Feb 2021 21:52
    #5

    Förstår inte varför läkaren avråder från ivf? Ni har ju försökt mer än 1,5 år och det är klart att hoppet inte är så högt då!

    Jag kände en befrielse när vi fick starta med ivf, då tändes ju ett nytt hopp.

  • Anonym (Orkar gör du)
    Thu 25 Feb 2021 22:11
    #6

    Nu vet jag inte om det här hjälper dig, men om det skulle bli så att du blir barnlös så klarar du det också. Jag känner några barnlösa och de har gått igenom ett par tuffa år med depression och skit. Men efter det "stadiet" eller vad man skall kalla det, är de inte särskilt mycket mer deppiga än vem som helst. Saknaden av barn tanken att "man borde skaffat" lever kvar men de hittar andra saker i livet att glädjas åt och leva för.

  • Anonym (Anony­m fortsä­tt försök­a)
    Fri 26 Feb 2021 07:36
    #7

    Lider med dig! Det är verkligen så tufft när alla andra runtomkring verkar bli gravida lätt. Det är bara att bryta ihop och ta nya krafter när det finns. Det är ett bra tips att försöka fokusera på annat (hitta en ny hobby tex) även om jag vet av egen erfarenhet att det är lättare sagt än gjort. För mig har det hjälpt mycket med yoga och meditation i dessa tider. Sök på youtube på engelska efter meditation som handlar om fertilitet och svårighet att bli gravid.

    Sen måste jag säga att det är mycket märkligt att läkaren avråder från ivf. Vet flera som varit oförklarligt barnlösa och där just ivf har fungerat. Det är såklart ingen garanti att det skulle fungera men har man inte blivit gravid på 1,5 år borde det vara vägen att gå. Har ni fått veta hur länge ni måste försöka innan ni får testa ivf? Finns det möjlighet att söka sig privat? Finns det möjlighet att testa ägglossningsstimulerande medicin (Letrozole)? Trots egen ägglossning kan det hjälpa!

  • Anonym (Först­år)
    Fri 26 Feb 2021 08:05
    #8

    Hej, jag känner igen mig i mycket. Jag och min sambo har försökt ungefär lika längre som ni utan framgång. Även vi är klassade som "oförklarligt barnlösa" och måste försöka minst i två år själva innan vi får hjälp.. Under tiden som vi har kämpat har fem av mina närmsta vänner hunnit få barn, även min bästa vän som tidigare uppgett att hon inte var redo för barn är höggravid. Och klart jag är glad för deras skull, eller jag försöker åtminstone. I början var det super jobbigt, alla förväntade sig att alla samtal skulle kretsa kring graviditeter och barn, sen berättade jag. Jag har berättat för alla mina närmsta vänner att jag är ofrivilligt barnlös och att jag håller på att gå under av sorg. Jag träffar inte mina gravida kompisar just nu, jag mår för dåligt. De flesta är väldigt empatiska. Och corona hjälper till såklart. Mitt tips är ändå att berätta för någon du litar på. Det är fullkomligt normalt att bryta ihop totalt. Det är mänskligt att känna avundsjuka, livet är orättvist. Infertilitet är en sjukdom som drabbar många, ta hjälp! Jag, med många fler finns här om och när du behöver någon att prata med <3

  • Fri 12 Mar 2021 14:40
    #9

    Tack alla fina personer för era svar! Några dagar efter att jag skrev inlägget ovan så plussade jag för första gången någonsin (dvs efter inseminering nummer 2), men fick missfall en vecka senare strax innan v.5. Jag trodde inte den bottenlösa sorgen kunde bli värre men min värsta mardröm besannades när jag förlorade det lilla livet. Livet är så jävla orättvist så det finns inte. Så typiskt att jag till och med skrev i mitt inlägg att eftersom ingen vän gått igenom MF så lär det väl hända mig, ja se där vad typiskt att det skedde också.

  • Anonym (Här med)
    Fri 12 Mar 2021 16:01
    #10

    Jag och min man har försökt sedan oktober 2019.

    Jag blir snart 35 och jag har under denna tiden fått ett MA och ett MF.

    Min bästa vän är gravid och förra veckan kom en anställd på jobbet och berättade att hon också är gravid

    Så här sitter jag, och letar efter en person som kan ersätta min gravida personal

    Känns riktigt jobbigt

Svar på tråden 34 år - bitter och deprimerad, hur länge orkar man?