• Lacrimosa

    34 år - bitter och deprimerad, hur länge orkar man?

    Anonym (Tiden går och går) skrev 2021-02-25 21:40:39 följande:

    Du är definitivt inte ensam det finns många med problem men eftersom få talar om det så verkar det ofta vara färre än det är. Vi fick försöka i 2,5 år där utredningen visade på få ägg och stor risk för att vi behövde äggdonation men ivf kunde funka.

    Jag gick ner mig så totalt att sorgen upptog stora delar av min tid. För att lindra den försökte jag jobba mycket för det va enda stället där jag kände att jag hade ett värde och mådde bra. Det ledde till utbrändhet och depression. Vändningen kom när jag fick kontakt med en kurator på barnlöshetsmottagningen som förstod problemet och gav mig nya perspektiv.

    Så mitt råd är att söka samtalsstöd helst en som är kunnig inom just barnlöshet. Jag träffade en del terapeuter innan henne som inte riktigt kunde förstå mitt problem. Det är fruktansvärt tungt att vara barnlös men det behöver inte vara nattsvart.

    Jag var under resan väldigt öppen med att vi var barnlösa och känner ändå att man fick en hel del förståelse. Det va ingen som ifrågasatte om jag inte var entusiastisk i andra folks småbarn och även om de inte förstod fullt var det skönt att inte behöva säga upp en fasad. De vänner och familj man har är ofta ett större stöd än man kan tro.


    Jag är i sorgen!

    Jag går till terapeut, men tycker kanske inte att det hjälper så mycket. Jag behöver mer hjälp!

    Har du tips?

    Du är alltså lpngt ifrån ensam TS!

    Jag tror att du ä då måste dela med dig av dina känslor till din partner. Ni är två om detta. Förhoppningsvis.

    Det är så förtvivlat att inte kunna få vara med om det man önskar mest och som förefaller så idiotlätt för vissa.

    I samband med mitt sista IVF-försök, meddelade min syster på familjechatten i klang och jubelsång, med ultraljud sin graviditet. Eh, ja hon kände med besked till min situation, men gjorde ändå så.

    Jag är bitter utan gräns! Ultraljudsbilden är fastbränd på hornhinnan. Hon är glad, lycklig med tillförsikt till livet.

    Jag är förkrossad, bitter, arg, förtvivlad, sårad, sviken och uppgiven. Jag tror I te att det kommer att bli bra för mig. Oavsett permanent ofrivillig barnlöshet eller donation. Jag vill ha MITT barn!

    Min syster har bara kunnat fokusera på negativa sidor och komplikationer kring barnaalstrande. Mins respons har alltid varit att det hade varit värt det. Hon och sambon var inte ens överens om att skaffa barn och ca en månad senare, på första försöket blev hon naturligt gravid. Gissar att de hann bli överens, men vad vet jag.

    Själv har hoppet runnit ur mig i form av blod (mens) ca 20 ggr. Jag kan inte förhålla mig till henne över huvudtaget utan att bli arg, ledsen, bitter och förtvivlad. Hur bara KAN livet vara så orättvist?! Hur fan skall jag kunne ens se, träffa henne och ungen? Kunna fira högtider?
  • Lacrimosa

    Och hur känner ni inför exempelvis ägg/embryodonation? Vården slä ger ut sig det som om det vore samma sak. Jag tycker inte att det är det. Hur väljer man mellan två dåliga alternativ?

  • Lacrimosa
    Petraa skrev 2021-03-12 14:40:16 följande:

    Tack alla fina personer för era svar! Några dagar efter att jag skrev inlägget ovan så plussade jag för första gången någonsin (dvs efter inseminering nummer 2), men fick missfall en vecka senare strax innan v.5. Jag trodde inte den bottenlösa sorgen kunde bli värre men min värsta mardröm besannades när jag förlorade det lilla livet. Livet är så jävla orättvist så det finns inte. Så typiskt att jag till och med skrev i mitt inlägg att eftersom ingen vän gått igenom MF så lär det väl hända mig, ja se där vad typiskt att det skedde också.


    Fy attan! Jag instämmer så jävla orättvist!

    Oförståelse kring detta är också så hiskelig! Att behöva utbilda de närmaste för att de skall förstå..

    Sjukt tröttsamt! Jag hade exempelvis förväntat mig att mina föräldrar skulle googlat(eller på annat sätt sökt info), för att kunna sätta sig in i min situation. Jag kan Inte heller förstå att min syster gjorde som hon gjorde. Gah!

    Hur överlever man när hoppet om genetiska barn är ute?
Svar på tråden 34 år - bitter och deprimerad, hur länge orkar man?