Alkoholism ärftligt?

Först och främst Hej.

Jag är varken psykolog eller utbildad inom genetik och arvsmassa.

Men, jag skulle kalla mig hoppy psykolog. Erhåller nämligen över 100 timmar doktor phil i bagaget. Skämt och sido!

1. Det första jag vill berätta för dig är att barn oavsett i vad för förhållandet de växer upp i, lever i något som för dem blir "deras verklighet". Deras normala värld. Det gör att många barn, inte alla. Senare återskapar den värld de känner sig bekanta med. Tex, har man en destruktiv uppväxt, kanske man finner parters som gör att man hamnar i destruktiva förhållanden. En förälder som inte ägnar tid till dig som barn, kan göra att du själv som förälder återskapar det beteendet. Eftersom det är bekant för dig.

Detta har inget med arv att göra, utan mer med invanda mönster, återskapande av den verklighet som för en själv ses som normal.

2. Alkoholmissbruk är absolut något som går i arv. Men tex ta två syskon som levt i en alkoholiserad familj, så kan den ena själv bli alkoholist medan den andra snarare blir nykterist. Eller kan dricka måttligt.

Ju fler personer i din närhet som kan placera sig under normen missbruk, desto större är risken att du själv hamnar där. Eller rättare sagt, kan hamna där om du inte är medveten om dels riskerna och dels vilka signaler du ska leta efter.... om du är påväg att hamna fel.

3. Du får fråga dig själv, vill du dricka som du gör, eller har du hamnat i något du längre intr kan hantera. Jag tänker ibland "ställer man frågan har man redan svaret". Men i grunden är det sällan alkoholen som är den bakomliggande orsaken till problematiken, utan det finns ett hål som behöver fyllas. Eller en ryggsäck som behöver tömmas och hanteras. Kanske kan en psykolog kurator eller liknande hjälpa dig?

PS. Ta inte mina ord på största allvar. Jag är som sagt bara en som snappat upp lite från olika serier, filmer, dr phil, och böcker.

Måste bara skriva wow! Dina möten med doktor Phil har givit resultat :D

Jag tycker att saker man läser är så invecklat så man förstår inte, men med vanligt språk/förklaring så fattar man :)

Men jag tänker om ts är uppmärksam på sitt sätt med alkoholen. Är de fortfarande en fara då? Hon dricker varannan helg. Då är det knappast ett beroende kan jag tycka? Utan ett beteende från hennes mamma? Så länge hon väljer att inte bli som sin mamma och väljer även att kanske göra annat än att dricka, utan dricker sällan kan de vara hennes räddning? Så länge man är uppmärksam på sitt sätt så kanske man klarar sig? För vem tusan dricker inte i dagens samhälle? Tyvärr allt för många

Tack för positiv kritik! :)

Problemet mellan att dricka sunt och att falla ner i missbruket är att vägen dit... om jag förstått det hela rätt är... ganska.. osynlig. Man liksom märker inte att man hamnat där.. och då är det också svårt att erkänna det för sig själv.

Jag brukar säga såhär (min mans familj är alkoholister, mormor, mamma, mostrar, hans syster samt bror. Bror är dock" nykter" alkoholist) : är man medveten om att ens konsumtion kan leda till alkoholism om man gör vissa "fel" är det nog sällan någon fara.

Men. Till min svåger brukar jag säga som börjat dricka igen lite granna att man behöver vara vaksam för vissa saker.

1. Fråga dig VARFÖR du dricker. Är det gott? Vill du ta ett glas till maten? Varva ner? Känna ett rus? Bli full? Kunna sova? Bedöva smärta, mår du dåligt?

2. Sedan bör du se över hur ofta, men också hur mycket du dricker. Dricker du mer ofta nu än för ett par månader sedan. Varför? Har du det tuffare på jobbet, eller i en relation. Eller har din gräns för din konsumtion flyttats Fram?

3. Flyttar du fram gränserna? Ta min svåger som exempel

Han sa på behandlingshemmet och efteråt att han aldrig skulle dricka igen. Inte ens en alkoholfri öl.

För 1 år sedan blev det några alkoholfria öl. Därefter 1st 3.5. Sedan 6 pack med 3.5. Därefter starköl. Och nu även sprit. Till den grad att han ofta blir full. Sedan oktober minst 7 gånger..

Då har han alltså överträdit sina gränser som han själv satt. Också hur ofta det ska ske har han överträdit.

Det betyder inte att han kommer hamna i missbruket igen.(även om jag hävdar att han redan nu är där igen men i första början av det.. innan han kommer börja dricka varje dag igen) Men RISKEN är större eftersom han redan överträtt sina gränser och dessutom i snabb takt.

Så för att svara på din fråga.

Nej, det behöver INTE vara ett problem att TS dricker som hon gör. Men hon ska vara medveten om att hon behöver vara mer vaksam än andra som är barn till föräldrsr utan missbruk.

Sedan mängden bör man ändå vara lite vaksam på. Det är rätt mkt vin på en o samma gång hon dricker..

Samt om man ställer in saker eller liknande (typ stänger in sig) för att kunna dricka. Då kan det vara påväg åt ett håll som är mindre bra.

Bra exempel du skrev :)

Exakt så där tänker jag om mig själv och jag är skit nojig att ramla dit i alkoholträsket.

Många på både mamma&pappas sida har problem. Mamma&pappa dricker dagligen starköl, några st det är väl inte något problem, tycker de när man säger något.

När jag väl dricker så har jag skit svårt att sluta, jag vill inte sluta! Speciellt på fest. Sitter jag hemma ensam så kan jag ta två-tre små glas vin och sen vara nöjd!

Kan utan problem vara utan vin i månader, men när jag väl tar ett glas så finns det inget stopp ibland.

Så jag känner att jag kommer bli en alkis jag med om jag inte tänker mig för, som sagt vi alla har val här i livet :)

Sen vart drar man gränsen för alkolism?

Jag anser som du skrev, man skärmar av sitt sociala liv, man planerar enbart när kan jag dricka, jag säger nej till att träffa mina vänner kl 10 på lördagmorgon för då kan jag inte dricka de jag vill på fredagkväll.

Jag bryr mig inte att jag sitter ensam på fredagkväll framför tv:n för jag har min vinare.

Ja listan kan göras lång, men man fattar nog poängen :)

Ja... Tror t o m att man ärver om man fastnar för tobak eller inte. Hur receptorerna svarar på vilken substans är ärftligt och genetiskt. Saknar dock forskning om detta. T ex fastnar jag för och reagerar med stark eufori på tobak, alkohol och lugnande substanser. Uppåtsubstanser fastnar jag inte på. Cannabis känner jag INGET av hur mycket som än intas. Hade en släkting som jag aldrig träffat eller visste vad han dött av. Han dog av tablettmissbruk/alkoholmissbruk när han bara var 30 år. Därifrån har jag det. Vi har t o m valt samma "drog of choise".

Men jag är helt nykter nu sedan flera år tillbaka. Är dock av åsikten att det är genetiskt, att man har receptorer i hjärnan som reagerar starkare än andra människors på olika substanser. Det är samma receptorer som reagerar på alkohol som reagerar på heroin. Så är du alkoholist är det risk för andra missbruk av lugnande substanser som man går och bär på latent.

Men det finns en lösning! Själv har jag fått hjälp av beroendesjukvården och AA. Hoppas du kan hitta något där du också.

Bra exempel du skrev :)

Exakt så där tänker jag om mig själv och jag är skit nojig att ramla dit i alkoholträsket.

Många på både mamma&pappas sida har problem. Mamma&pappa dricker dagligen starköl, några st det är väl inte något problem, tycker de när man säger något.

När jag väl dricker så har jag skit svårt att sluta, jag vill inte sluta! Speciellt på fest. Sitter jag hemma ensam så kan jag ta två-tre små glas vin och sen vara nöjd!

Kan utan problem vara utan vin i månader, men när jag väl tar ett glas så finns det inget stopp ibland.

Så jag känner att jag kommer bli en alkis jag med om jag inte tänker mig för, som sagt vi alla har val här i livet :)

Sen vart drar man gränsen för alkolism?

Jag anser som du skrev, man skärmar av sitt sociala liv, man planerar enbart när kan jag dricka, jag säger nej till att träffa mina vänner kl 10 på lördagmorgon för då kan jag inte dricka de jag vill på fredagkväll.

Jag bryr mig inte att jag sitter ensam på fredagkväll framför tv:n för jag har min vinare.

Ja listan kan göras lång, men man fattar nog poängen :)