Troligtvis håller ni två på med omvänd psykologi för att hitta varann. Först ignorerar han dig så du jagar honom, sen byter ni plats. Nu är det din tur att vara kall ett tag så han får jaga dig.
Funkar men är jäkligt frustrerande i längden. Ni har trots allt varit ihop i många år och borde kunna sitta ner och ta en vuxen diskussion.
Vad är hans anledning till att han inte kan tala om för dig varför han är tveksam?
Sluta häng efter honom så kommer han tillbaka. Det verkar funka för honom
Han säger att han har mått och mår så dåligt av allting som hänt och att han behöver bygga upp och stärka sig själv igen. Likväl vill han se att jag stärker mig själv. Att ena sidan säger ja och den andra nej. Men hade han verkligen inte velat mer så hade han ju bara sagt nej, tack och hej. När han pratar och när jag ser honom så känns det som att han vill men att jag ska få känna exakt hur det har känts för honom. Och jag önskar ingen denna smärta.
Jag saknar honom så fruktansvärt och jag lever på att han en dag känner samma sak..
Vi är väldigt, väldigt lika varandra. Vi har samma intresse, vi vill mest vara hemma eller vara i garaget med bilarna, antingen ensam, med vänner eller med varandra. Vi har ändå pratat flera gånger om att vi båda ska ändra på oss den dagen vi bestämmer för att vi ska fortsätta tillsammans. Vi ska göra allt tillsammans och älska varandra på nytt. Allting går att laga, så länge man älskar varandra och det finns något att bygga på så varför inte ge oss en chans. Det lär ju visa sig om det är det bästa valet man gjort eller om man går skilda vägar. Men att bara ge upp och inte veta, det sårar mig allra mest. Nu utgår jag ifrån att det finns hopp. Men att det tar tid.
Vi är väldigt, väldigt lika varandra. Vi har samma intresse, vi vill mest vara hemma eller vara i garaget med bilarna, antingen ensam, med vänner eller med varandra. Vi har ändå pratat flera gånger om att vi båda ska ändra på oss den dagen vi bestämmer för att vi ska fortsätta tillsammans. Vi ska göra allt tillsammans och älska varandra på nytt. Allting går att laga, så länge man älskar varandra och det finns något att bygga på så varför inte ge oss en chans. Det lär ju visa sig om det är det bästa valet man gjort eller om man går skilda vägar. Men att bara ge upp och inte veta, det sårar mig allra mest. Nu utgår jag ifrån att det finns hopp. Men att det tar tid.
Viktigaste frågan är väl egentligen vad hände med din bästa vän? Var du otrogen?
Självklart, det accepterar jag. Men vad menas med att det tar tid? Tid genom att jag ska låta han få sin egentid nu? Eller tid som att när vi väljer att fortsätta så tar det tid att bygga upp den?
Jag kan förstå att det kan bli väldigt förvirrande för dig om det är HAN som kontaktar dig. Då kanske du tror att han funderat färdigt och vill ha dig tillbaka. Där ligger bollen och respekten hos honom. Han måste förstå att det kan vara förvirrande och ge falska signaler. Att du sen ska fråga varenda gång om han tänkt nått så blir det press gör honom fast han inte fattar att det är hans eget fel att han lagt pressen på dig att komma dit eller träffa honom.
Det jag tror är att han behöver tid, tid att processa allt som hänt och att få kunna må bra eller lite bättre först. För att sen försöka igen, sakta men säkert, för att se om det är det bästa som hänt oss eller inte. Man vet inte förens man provar. Och jag älskar honom något så innerligt och jag ångrar det jag gjort. Och jag vill reparera oss och tror på att det går. Men att jag måste ge det tid. Så himla svårt..