Överreagerar jag?

Ja, du överreagerar.

Jag förstår att du blev förbannad. Han borde låtit dig få vara ifred när du gick undan.
Fint att du har din mamma att vila ut hos
Jag tycker du ska beställa tid på familjerådgivning

Tack, det låter som en bra idé med rådgivning. Jag kan tänka mig det om min man kommer med en rejäl ursäkt kanske. För jag kan inte acceptera att ett oskyldigt litet barn ska behöva bevittna detta.

Verkligen inte, du ville gå undan för att lugna ner dig och han går efter, det är ju bara att eskalera situationen.
Han borde vetat bättre.
Du får ta din del, vilket du försökte i mina ögon och han får ta sin del, vilket han inte alls försöker.

Bra att ni åkte iväg.
Hur gammal är sonen?

Rekommenderar också¨familjerådgivning,

Jo precis, jag ville bara undvika att det skulle spåra ur när jag känner att jag börjar bli för irriterad och inget bra kommer av att fortsätta diskutera.. sonen är 1,5 år. :,(

Oavsett vilket beslut du fattar så kommer ni att samarbeta om två barn så familjerådgivning är bra

Du har med all rätt dåligt samvete gentemot din son. Huruvida du betedde dig fel mot din man eller inte är skit samma, men att situationen utspelade sig framför ögonen på er son är mycket illa.

Ingen av er skulle ha eskalerat situationen. Han skulle inte jagat efter dig i sovrummet, du skulle inte skrikit inför barnet. I bästa fall hade ni båda varit förståndiga nog att backa från situationen helt och tagit upp det senare. Du försökte, bra, men allt du gjorde därefter är extremt illa.

Du gjorde två saker man aldrig, aldrig får göra inför ett barn. 1. Hota någon/den andra föräldern med våld. 2. Säga att man vill skilja sig. Detta är två dödssynder. Förstår du inte hur rädd och förkrossad ditt barn blir av att höra detta? Även om det är så du uppriktigt känner, och även om din man förtjänar ett rejält kok stryk, kan du ALDRIG säga så framför barnet. Att säga att du vill skilja dig blir att kasta ett trauma i ansiktet på barnet. Hr ska han hantera det? Om du håller fast vid det kommer han växa upp och tänka att bråk bara kan lösas med skiljamässa, backar du från det kommer han vara orolig för att familjen ska splittras varje gång ni bråkar. Ni måste givetvis visa er sin hur man bråkar, och inte minst BLIR SAMS, när man är vuxna.

Som att det inte räckte förvärrar du allt ytterligare genom att ta med dig sonen och rymma till din mamma. Som att hemmet inte längre är en säker plats. Sen sitter du där som ett barn själv och gråter. Ingenstans är du ett bra exempel för din son. Din son kommer garanterat få med sig trauma från detta. Ditt beteende är okej när man är 16 år och aldrig hanterat en konflikt förut. Men nu? Nej! Hur provocerad du än blir kan du aldrig tappa fattningen på det sättet inför din son! Hur mycket av en idiot sin man är måste du ändå spara den diskutionen till ett annat tillfälle, när barnet inte hör och tar skada!!

Nu säger jag inte att det är förbjudet att bråka. Inte alls. Det är nyttigt för barn att se en konstruktiv och vuxen meningsskiljaktighet. Framförallt är det nyttigt för dem att se den lösas. Det händer nog alla att man någon gång höjt rösten inför barnen och sen får dåligt samvete (även om din siaruiation är 10 vändor värre). Det viktigaste är att barnen får se mamma och pappa bli sams igen! Kramas, säga förlåt, berätta för barnen att ja vi bråkade men allt är bra nu. Även om bråket slutar i skiljsmässa måste striden avslutas med någon form av mogen och sund försoning där barnen ser att allt är okej ändå.

Så vad gör du nu?

Du ringer din man. Säger att ni måste prata nu. Åker dit UTAN barnet och löser situationen. Fokus: lösa bråket!! Läs på innan om konstruktiv konflikthantering. Undvik att höja rösten. Var hellre tyst tills du får ordet. Be om samma respekt tillbaka.

När situationen är löst: åk TILLSAMMANS och hämta ert barn. Säg att mamma och pappa var trötta och arga igår och att ni betedde er väldigt illa. Be om ursäkt för att han fick se det. Säg att nu är allt bra och nu ska ni åka och göra en kul grej ihop, typ fika på kondis. På kondiset pratar du och pappan snällt till varandra och håller handen/pussas.

När barnet tar upp traumat, för det kommer han göra, lyssna och förstå. Använd situationen som ett pedagogiskt på hur man inte ska göra och förklara varför det blev så (obs. Inte pappa är en idiot, utan ni var trötta och lättirriterade och förstod inte varandra).

Så nu lär du dig din läxa och gör aldrig någonsin om det där igen (det där: skrika, hota, skilja sig, storma hemifrån inför barnet).

Du vet inte ens varför ni började bråka från början, du hade kunnat svälja stoltheten och säga förlåt för vad det nu än var (uppenbarligen inte något viktigt) och bespara ditt barn detta. Ett bråk som startar från ingenting kan INTE ligga till grund för att splittra en familj. Kämpa lite för fan.

Visst, det var inte bra av din man att inte låta dig lugna ner dig MEN att du blir vansinnig över någon som du till och med själv tycker är småtjafs och hotar din partner med våld för det - då är det ganska uppenbart att det är hos dig problemet ligger!

(hade det varit ombytta könsroller hade du inte fått någons sympati).

Om detta är ert "enda" problem tycker jag absolut att ni ska testa parterapi, så att din man kan förstå det utrymme ditt problem kräver.

Nej du reagerar exakt rätt!

Han beter sig hotfullt och aggressivt och förföljer dig, hindrar dig från att gå osv, det är nolltolerans på sånt beteende. Och ja, du SKA skilja dig från honom, dels har du redan sagt att du ska göra det så nu får du stå ditt kast eller så kommer han fortsätta behandla dig illa, och dels (hallå!!) så behandlar han dig riktigt dåligt! Det här är hur en misshandelsrelation börjar, ni har faktiskt redan kommit förbi startgroparna och hans nivå är inte ok nånstans!

Ärligt förvånad över svaren. Visst, mannen kanske provocerade men ts beteende är helt oacceptabelt. "Han vet att jag har kort stubin så han borde veta att inte provocera mig" är ju ett helt sjukt resonemang där man inte tar något som helst ansvar.

Känns som man sett dem här tråden förut men från andra sidan och där ts roll är den som mannen brukar ha. Och visst brukar ts få skit i sådana situationer att hon borde låta mannen gå undan. Men det största fokuset brukar vara att ts lever med en farlig man och bör kontakta en kvinnojour och skilja sig direkt.