Vid vilken ålder blev ni intresserade av sex?

Jag minns att jag hade en orgasmliknande upplevelse när jag kanske var 5 eller så. Kissade i sängen den gången. Jag började onanera när jag var 14, kanske lite sent. Riktigt uselt var det, mycket korta orgasmer. Jag träffade ingen i tonåren, inte ens när jag var 20. Fick och kunde ej debutera av psykosociala orsaker. Nu, vid 49 års ålder, är jag på samma ruta som när jag var 14 bortsett från att onanin är bra mycket bättre, men det har kommit först under det senaste året. Jag började använda en hårborste med vibrator för att få bättre orgasmer, det är nog ungefär ett år sedan. Jaa, man är och har inte varit någon älskare över huvud taget, däremot kvinnornas mardröm nummer 1. Nu vet jag inte om jag får eller hinner uppleva sex i mitt liv, inte i någon större utsträckning i alla fall. Det är ju inte så jättemycket kvar, kanske 25 år, under vilka sex nog kommer att vara lågt prioriterat. Efter 50 kan vad som helst komma i sjukdomsväg, som hjärtinfarkt eller stroke. Har övervikt redan nu. Även impotens kan bli verklighet. Och inte att förglömma, covid-19, som jag hoppas har lagt sig när jag passerar 50 i februari 2022. Det verkar som om livets Game boy envist säger "game is over." 

Var ni 6 år? 12 år? 23? Senare / tidigare än så?

Hur var er inställning till sex innan ni blev intresserade? Var ni äcklade? Hur förändrades det när (och om) ni sedan blev intresserade? Berätta!

Nej inte i lägenhet utan i stort hus på landet. Jag bor fortfarande kvar i barndomshemmet. Min far gick bort 1998 och jag fortsatte att bo med min mor i detta hus ända tills hon blev sjuk i Alzheimer och flyttade till äldreboende 2013. Levde alltså med demenssjuk mor från att de första tecknen började komma 2006 fram till att det inte gick längre 2013, alltså 7 år. Vi hade hemtjänst större delen av tiden. Bor man så är chanserna till ett förhållande ytterst små, men det var inget jag led av eller reflekterade över då, trots att jag närmade mig 40. Då gällde det att klara vardagen och bistå så mycket som möjligt. Och det här med förhållanden har aldrig funnits på kartan egentligen då jag enligt en psykolog 2003 var och kanske fortfarande är på gränsen till social fobi. Det här med att bli 50 är så ångestframkallande så att jag flyr till alla möjliga saker i ett sätt att göra ett litet bokslut. Vad har jag egentligen lyckats med? Inte mycket. Körkort och bil på 90-talet, nu bara körkort av hälsoskäl.

Nu vet jag att det är i princip som jag skrev, game is over. Vissa av mina klasskamrater från gymnasiet har barn i 20-årsåldern, jag är fortfarande okysst pojke. Men visst, familj vid 50 är inte optimalt och det kommer inte bli någon heller, det kan jag säga till 99,9 procent. Men visst kan man känna sorg över detta, helt klart. Jag bröt ihop för en vecka sedan när jag tittade i fotoalbum med  40 år gamla bilder. Jag grät så jag skakade.