Sätta Asperger diagnos på 14 åring eller inte

Det finns ett betydligt större sammanhang: En flicka som inte utreddes eller fick hjälp i tid och inget stöd för att bearbeta diagnosen.

Nej, du måste se helheten. Det var en tjej som mådde rejält dåligt och mycket var säkert pga diagnosen fastän den inte fanns på papper. Skulle alternativet varit att inte ge henne en diagnos och då inte kunnat ens försöka ge rätt vård? Idiotiskt.

Man kan inte använda hennes fall som ett argument till att inte göra en utredning.

Just exakt var det detta som var grejen där ja, dvs dels att hon mådde jättedåligt redan från början (förmodligen pga sina svårigheter) men inte fick tillräckligt med hjälp i detta, till exempel blev ignorerad av bup etc. Och inte minst att hon inte fick något stöd i att bearbeta det hela sen när hon väl fick diagnosen, samt i att hantera sin sorg och sina funderingar sen när fått reda på diagnosen. 

Och detta kan ju helt klart vara värt att notera och tänka på, till exempel visar det ju på hur viktigt det är med rätt stöd i sina svårigheter samt i att bearbeta funderingar och eventuell chock/sorg när man fått reda på att man har en diagnos/funktionsnedsättning.

Även berättar ju artikeln att det tyvärr inte är självklart att man alltid får det hjälp och stöd man egentligen behöver, trots att man mår jättedåligt samt har fått en diagnos konstaterad. Så på så vis kan ju den artikeln vara aktuell för föräldrar som funderar på att få sina barn utredda (som exempelvis ts), men då i första hand inte som ett skäl till att inte låta sitt barn utredas, utan snarare som ett bevis på hur viktigt det är att vara förberedd på att verkligen kämpa för att ens barn ska få rätt hjälp och stöd, exempelvis för att bearbeta alla funderingar, chock och sorg som man kan drabbas av i samband med att få en diagnos. Alltså helt enkelt som en slags varning gällande hur viktigt det kan vara med rätt stöd, hjälp och bemötande i samband med att man får bekräftat att man är annorlunda och har en funktionsnedsättning. Samt även som en varning för att man inte bör lämna en person ensam ifall denne visar tecken på att må extremt dåligt samt kanske till på köpet nyligen fått en diagnos som hn inte hunnit bearbeta.Helt sant, men däremot som ett sätt att betona hur pass oerhört viktigt det är att hantera en ung människa som får en diagnos på rätt sätt. Till exempel som ett tecken på hur viktigt det är att en person som mår extremt dåligt samt som fått en diagnos får rätt hjälp, stöd, förståelse och bemötande i att bearbeta de funderingar samt de känslor av sorg och chock som kan uppkomma i samband med att man får en diagnos. Samt som en varning för att det tyvärr inte alltid är självklart att man får rätt hjälp, stöd, bemötande etc, trots att man mår väldigt dåligt samt trots att man fått en diagnos konstaterad, dvs helt enkelt som ett sätt att betona hur pass mycket man bör vara beredd på att kämpa för att ens barn ska få exempelvis rätt vård, hjälp och stöd. Så på så vis kan ju denna artikel trots allt va aktuell för exempelvis ts.

Så djupt hade inte personen som postade denna artikel tänkt med tanke på efterkommande svar och nej jag tycker inte att man ska drämma till med en artikel som denna i en tråd där en ungdom ev ska utredas. En sån länk går att posta i samband med att en utredning är pågående som tips att vara vaksam men inte för att avskräcka en utredning.

Jag vet hur det är att få livsomvälvande diagnoser utan bra stöd och det är förjävligt. Men jag tror inte att mina föräldrar skulle mått bättre om någon länkat till artiklar som faktiskt finns om självmord pga den diagnosen. För hur man än gjorde så behövde det bli utrett. 

Jag är 43 år och fick ganska nyligen diagnosen AST (Asperger) och jag säger bara att din son har allt att vinna på att få diagnos så tidigt som möjligt. Att få diagnosen så här sent i livet är en sorg. Tänk om jag vetat tidigare och kunnat anpassa livet efter vad jag klarar av istället för att hela tiden jämföra mig med andra och ifrågasätta mig själv och varför jag inte klarar av och orkar det som ?alla andra? gör. Det är helt overkligt att inse att jag hela mitt liv har fungerat annorlunda och inte fattat det. Din son har uppenbart redan förstått att han fungerar annorlunda och risken finns att han fastnar i en spiral av självklander, dålig självkänsla och nedstämdhet. Många odiagnostiserade snurrar runt hos psykologer och får antidepressiv medicin men mår inte bättre ändå eftersom man försöker behandla en depression istället för att ge personen verktyg att hantera sin funktionsnedsättning. Din son är i en känslig ålder och det är klart att en diagnos kan vara jättetuff att förhålla sig till. Alla barn och tonåringar vill passa in och vara som andra men om man nu inte är det så är det bara hopplöst att försöka och misslyckas gång på gång. Räkna med att om han får diagnosen kommer han att behöva mycket stöd i att acceptera den och lära sig mer om den. När han nu själv tar upp att han känner sig annorlunda så skulle jag ge rådet att bygga vidare på den dialogen, säg att om det är sånt att går och funderar på så finns det mottagningar som kan utreda om det handlar om eventuell NPF-diagnos och att det i så fall finns stöd och hjälp att få. En diagnos ska framförallt underlätta för den diagnostiserade att förstå sig själv. Vem man sedan väljer att berätta om diagnosen för det är ju upp till var och en. Det finns också lättillgänglig information för barn och unga som ni kan läsa tillsammans. Fråga om han känner igen sig i det ni läser. Oavsett hur ni går vidare och om det landar i en utredning/diagnos eller inte så önskar jag er lycka till!

Jag läste nu andra inlägg i tråden och alla mardrömsscenarion. Skulle vilja påstå att även om diagnos kan upplevas en käftsmäll så är det ändå att föredra i alla lägen om alternativet är att gå ett helt liv och tro att man ska kunna prestera och fungera som alla andra när det är en omöjlig uppgift. Att inte ha en diagnos är att hoppas på att lösningen ska vara att man ska kunna förändras/bli bättre/anstränga sig mer osv. och det kan absolut vara nedslående att inse att nej, det här kommer att vara svårt för mig hela livet. En diagnos kan ändå underlätta för att förstå sig själv (vilket ju är svårt för alla 14-åringar). Jag har också en som (10 år) med ADHD och han har haft jättesvårt att relatera till diagnosen. Vill inte ens prata om den, vill inte vara ?missbildad? och ?störd? som han säger, vill absolut inte att någon ska veta att han har ADHD. Men nu börjar han ändå lägga ihop ett och ett, kan dra egna slutsater och fråga ?beror det här på att jag har ADHD?? osv. Det gör mig så glad. Han börjar förstå att hans utmaningar har en förklaring och han börjar själv se vilka saker han mår bra av och vilka han mår dåligt av.

Ja om han HAR aspberger så ska han ju få en diagnos. 

Aspberger finns inte som diagnos mer, det är autism på apektrat.
Om du verkligen tror att ditt barn har npfproblematik så skulle jag uppfatta dig som en hemsk förälder om du inte vil att han ska ha en diagnos. 

Innan du håller på att leka expert, tänk på att det stavas ASPERGERS, inte ''Aspberger''.

Oj vilka svar i denna fråga!

Vet inte om du fortfarande läser i tråden ts, men jag ville bara säga att vår son fick diagnoserna adhd och autism för ett år sedan när han var 7 år. 
För honom och för oss var det bara positivt. 

mvh
Familjetrion

För det första stavas det Asperger för det andra finns Asperger kvar som diagnos i ICD- 10 som används av b.la Försäkringskassan. Asperger är borttagen i den uppdaterade versionen ICD- 11 som börjar gälla 1 januari 2022 (alltså inte nu) 

Hej, Lady Jane!

Det är över en månad sedan du skrev, men jag känner mig ändå manad att skriva, för det låter så galet när man läser denna tråd som "utomstående". Jag vet inte vad din historik med Glinda eller Andrea är, kanske har de betett sig illa mot dig i någon annan tråd? Kanske har de sårat dig och det är därför du nu "slår tillbaka"? Oavsett är det Du som i den här tråden framstår som aggressiv och mästrande, egenskaper du gärna verkar vilja tillskriva dina meningsmotståndare.

Du säger att de har fel i att diagnosen Apergers syndrom fortfarande sätts, när de levererar flertalet hänvisningar på påvisar motsatsen. I stället för att bevisa med källor att AS inte längre används, vilket du ju anser att du borde göra (om du påstår något ska du bevisa det, som du skrev), gör du ett fokusskifte och attackerar med diskussionen om vad en källa är.

Där blir det inte heller riktigt bra. Jag följde dina länkar, och ingen av dem motsäger att en webbsida går att se som en källa? En källa är ju vad som helst som du får information/data ifrån? Med källkritik utvärderar du olika källors svagheter och brister, och kan komma fram till hur trovärdig den är ur olika hänseenden. En opålitlig källa är dock fortfarande en källa.

Själv presenterar du också liknelsen att personen "sätter sig i sandlådan" som fakta. Ska vi tolka det bokstavligt? Självklart inte! Men att kalla saker som upplevd eller bedömd barnslighet hos en person för fakta? Det är ju att helt förkasta innebörden av ordet "fakta". Du argumenterar som att om du inte tycker att ett skämt är roligt så har personen som drar det "dålig humor". Kort sagt - det är olika i tycke och smak och går inte att säga att en åsikt är "fakta".

Jag är också lite nyfiken på hur den här regeln formulerats, och var? - "det är ett forum och där gäller den enkla regeln att den som påstår saker ska bevisa att påståendet stämmer". Till min vetskap finns det väldigt många olika typer av forum, flertalet dedikerade till åsikter och tyckande, snarare än vetenskapligt bevisade företeelser och förhållanden. Ex trådar som "vilket namn är finast", där folk svarar "x är finare än y!". Det som efterfrågas och det som folk svarar är just tyckande, och behöver ej "bevisa" det.

- Bevisa att du tycker att namnet Hanna är finare än namnet Ella!

- Ja, alltså, jag skrev ju precis att jag gjorde det.

- Källa på det?

- Ja, källan är ju jag?

- Det är ingen RIKTIG källa!

- Men det var ju jag som sa det?

:'-D Hahah...

Och en länk kan ju f ö innehålla en källa? Hemsidan är källan och länken tar dig precis dit där du hittar infon. I ett forum finns väl ingen anledning att skriva akademiskt? Olika sammanhang kräver olika anpassningar. I ett verbalt samtal skulle en källa kunna presenteras som "jag läste det på autismförbundets hemsida".

Sen fortsätter du med personattacker om att Andrea är en dålig lärare och att det är synd om hennes elever i stället för att bemöta den fakta hon presenterar (om att AS fortfarande används 2021).

De skulle vara intressant att se om du kan bekänna dina egna misstag, eller om detta endast kommer att föranleda en attack mot mig? Kanske har jag gjort ett stavfel någonstans som du kan hänga upp dig på i stället för att ta in andemeningen

Jag önskar två saker:

1) Att min kusin hade sökt hjälp för sin son långt tidigare
2) Att min kusin hade varit ärlig med sonens problem och sedemera diagnos. 

Alla har vetat att sonen inte är "som alla andra barn" men ingen har gjort något. Det har inte gått bra för pojken i skolan och han har dessutom en storasyster som det gått riktigt bra för med allt hon tagit sig för att göra vilket har gjort att han själv känt att han varit "konstig", "inte passat in" och "korkad" eftersom han haft svårt att ta till sig skolan.