Tjejgänget- här stöttar vi

2.8 år blir det. På kvinnodagen faktiskt, av en slump.

Hej alla och tack till dig som startat tråden!
Gick igenom mitt första hjärtekross för lite mindre än ett halvår sedan, mådde oerhört bra en kort tid efter uppbrottet men börjar nu på senare dagar att sakna honom oerhört mycket. Jag kan tänka klart och logiskt, förklara för mig själv hur han inte var bra för mig, vad han gjorde för fel mot mig, varför det inte funkade osv, men det är som att hjärtat inte vill förstå. Jag är just nu i en kamp mellan hjärnan och hjärtat och hans spöke hemsöker mig något otroligt nu, flera månader senare. Otroligt jobbigt. 

Någon som stannar för barnen? Står inte ut med tanken på att missa halva deras uppväxt.

Står inte heller ut att leva i en relation utan kärlek.

Mått så dåligt i flera år.

För dryga 2år sedan kom den berömda droppen som gjorde att jag efter 25 år tillsammans och 15 år som gifta fick nog och krävde skilsmässa.
Struntade faktiskt i ekonomin utan det fick bli som det blir med det, men barnen var äntligen så pass stora att de skulle klara sig på egen hand pappa-veckorna.

Det blev dock inte alls som jag trodde. Ångrar inte skilsmässan en sekund och saknar verkligen inte x-maken som make, däremot så saknar jag den vän han ändå var under våra 25 år. 
Han pratar inte med mig trots att han skaffade en ny och blev sambo igen knappt 1 år efter skilsmässan och att ingen annan var inblandad i vår skilsmässa.
Det var hans eviga jobbande och att han bara prioriterade sig själv hela tiden som gjorde att jag fick nog. 

Tyvärr så ställde inte min familj upp när jag skilde mig. Vare sig föräldrar eller syskon har brytt sig nämnvärt och ingen har bemödat sig med lite omtanke med tanke på omständigheterna som en skilsmässa ändå innebär.
De jag trodde var mina vänner tystnade de med. De kommer när jag bjuder hem dem, men de bjuder aldrig tillbaka och de hör inte av sig för att höra hur jag har det.

Förra nyårsafton var den vidrigaste i mitt liv. Jag grät. Inte en enda vän eller familjemedlem att krama om och önska gott nytt år fast jag blivit lovad av min "bästa" väninna att få komma på deras nyårsfest. Som inte blev av utan de bjöd in sig själva till x-maken istället, men som hon inte berättade för mig som väntade på officiell inbjudan utan jag fick höra det av min yngsta son...

Det positiva i det hela är att jag snart fyller 50 år och vet att jag inte behöver lägga ut 40.000-50.000kr på någon fest för människor som ändå inte bryr sig om mig utan det blir billigare att bjuda barnen och min enda vän - en killkompis( en dejt som kändes som den bror jag aldrig haft), på något trevligt.

Har försökt skaffa nytt umgänge, men då kom ju detta corona-elände och satte stopp för alla försök till att socialisera med nya människor.

Jag har ordnat det så att jag inte missar halva deras uppväxt. Jag är med dem 100% varannan vecka och då har jag justerat mitt schema så att jag hämtar tidigt, hinner med dem och verkligen vill vara med dem. Förut kom jag hem efter att de lagt sig 2 dagar i veckan och eftersom min exman inte stod ut med mig och vice versa gjorde vi saker på egen hand med barnen på helgerna. Har därmed inte så mycket mindre tid med barnen nu än då.

Jag kände mig inte sedd, älskad, respekterad osv i relationen. Dock kan jag sakna tryggheten i att leva med en person och en person att dela ansvaret med. Jag ångrar mig kanske inte, men är inte heller direkt nöjd med att vara skild. Min nya relation är inte så bra och jag har väl lite tappat tron på att hitta en person som på riktigt bryr sig om mig och inte ser mig som en servicefunktion.

22 som gift, 25 år tillsammans. Min syster och mamma sa inget heller när maken plötsligt lämnade mig med kåk, hundar och barn. Inte en fråga, vad har hänt, vad behöver du...Vännerna sa heller inget. 
Han skaffade nytt året efter. Inte bra men han törs inte vara själv, min teori iofs. 
Min ekonomi blev bättre när jag blev själv. 
Att min syster och mamma inte brydde sig är svårt att ta...

Har så svårt att förstå hur vänner och familj helt plötsligt glömmer en person och låtsas som att den inte finns.

Hade jag ältat och gnällt kunde jag förstå att de tröttnade, men jag har ju inte ens fått gnälla av mig något.

Den ende som faktiskt visat empati och som tycker att både mina sk vänner och x-maken beter sig illa är min chef. En man.

Tack för input Anna!

För mig skulle det bli stor skillnad då jag är den som är hemma med barnen mest. Mannen reser i jobbet, är borta på aktiviteter kvällar mm så jag är med dem mycket mer.

Jag tror inte heller att jag skulle ?lyckas? träffa någon ny, utan skulle nog behöva vänja mig att leva ensam. Har inte ork eller rätt förutsättningar för att träffa någon. Är sliten, medelålders, ganska blyg och ser inte bra ut.

Är rädd att det ska bli som Mandel och Katten beskriver det. Att jag blir ensam. Men det kanske ändå är bättre än att vara olycklig i tvåsamhet?

Vet inte hur jag ska säga orden till min man ? jag vill skiljas?

Vi är inget par längre, gör aldrig något ihop, inte ens ser på tv el film längre. Sätter jag och barnen på en film på kvällen så går han till ett annat rum och kollar på sin mobil... skitkul..

han frågar mig aldrig hur jag mår eller hur det har gått hos läkaren, ingen koll på något överhuvudtaget.

Påpekar jag det blir han sur och gör något just för stunden men sen blir det likadant dagen efter. Han är en riktig mansbebis!!! Och jag orkar inte längre.

Behöver hjälp och råd gör hur jag ska göra .

ja det är bättre än det du har nu...Så länge du är kvar kan det inte bli bättre. Du är värd mer!