• Anonym (Hon Solo?)
    Sat 13 Mar 2021 17:06
    1341 visningar
    60 svar
    +1
    60
    1341

    Tjejgänget- här stöttar vi

    Här tänker jag att vi kvinnor/tjejer som känner oss ensamma i vår relation/ vi som är i skilsmässa/ överväger skilsmässa eller bara känner oss ensamma (singel, i relation, med/utan barn) kan hänga, stötta och peppa varandra. ? Jag: gift, 2 barn, make som blir mer och mer introvert och ilsk , ego, självcentrerad, och som väldigt sällan är intresserad av att göra saker med mig eller barnen. Jag drömmer om en lottovinst som skulle ge mig möjligheten att köpa eget och lämna.

  • Svar på tråden Tjejgänget- här stöttar vi
  • Thu 15 Apr 2021 08:09
    #21
    Anonym (Fundersam) skrev 2021-04-14 13:46:06 följande:

    Tack för input Anna!

    För mig skulle det bli stor skillnad då jag är den som är hemma med barnen mest. Mannen reser i jobbet, är borta på aktiviteter kvällar mm så jag är med dem mycket mer.

    Jag tror inte heller att jag skulle ?lyckas? träffa någon ny, utan skulle nog behöva vänja mig att leva ensam. Har inte ork eller rätt förutsättningar för att träffa någon. Är sliten, medelålders, ganska blyg och ser inte bra ut.

    Är rädd att det ska bli som Mandel och Katten beskriver det. Att jag blir ensam. Men det kanske ändå är bättre än att vara olycklig i tvåsamhet?


    Det är olika sorters ensamhet och jag föredrar faktiskt att vara ensam i ensamheten mot ensam i tvåsamhet. 
    Nu slipper jag ha ansvar för hem och barn dag ut och dag in. Jag slipper ilskan över att det finns en person som borde ta halva ansvaret som inte gör det. Jag slipper vara besviken över att bli lämnad i sticket och få klara mig själv hela tiden. Jag slipper sitta och vänta på någon annan som jag aldrig vet om han tänker dyka upp i tid som han sagt eller om han uteblir även denna gång osv.
    Det är en enorm frihet mina barnfria veckor när jag kan komma och gå som jag vill - som maken alltid gjorde... Äta framför tv, äta vad jag vill, sova i soffan hela natten osv. Lämna hemmet utan att behöva styra upp barnvakt och meddela vart jag ska och när jag är hemma igen osv. Stressen över att vara hemma i god tid för att hinna laga mat för att barnen ska få lagad mat i magen innan sovdags...

    Och när det gäller dejting så var jag också övertygad om att jag skulle få leva ensam resten av livet för eftersom maken inte ville vara med mig och mina föräldrar alltid särbehandlat mig så kan ju ingen någonsin vilja ha mig och behandla mig väl. Grisskär hud, stora porer, frissigt hår, bristningar på låren, överviktig, stor rumpa och tjocka lår osv. Har i princip aldrig fått höra att jag är söt eller ser bra ut och var aldrig varit eftertraktad som tonåring.
    Reggade mig på en dejting-app för jag vägrade tro att min lott i livet är att vara ensam och olycklig. Varför skulle inte jag vara värd att vara lycklig i mitt liv?

    Var på dejter innan jag hann flytta. Har en hantverkare som vi anlitat för många jobb som jag blivit lite kompis med genom åren -en attans snygg och sexig karl, och eftersom han varit hemma hos oss mycket så visste han om hur jag haft det genom åren. Jag visste att han var singel så vi träffades och fikade för att bara prata om hur vi mådde några gånger, men till slut så tog jag faktiskt modet till mig och sa att jag vill inte bara sitta och prata, jag vill ha sex. Han tackade inte nej!
    Så där hamnar jag i säng med en i mina ögon 10-poängare och jag småfet och ful... Vi pratade om det och han sa att det är utstrålningen som avgör och det har du. Då spelar de extra kilona ingen roll.


    I samband med att jag skulle flytta - tittade på huset en söndag, skrev på pappren på måndagen och fick nyckeln torsdagen veckan efter (första ledig banktid för överföring av pengar, mäklaren hade aldrig varit med om en så snabb affär), så blev det packa allt i 180km/h., tappade jag typ 10kg på de 2 veckorna.

    Första natten i huset behövde jag inte sova ensam utan en man jag dejtat lite var hos mig. Kändes dock inte 100 med honom så det blev till att dejta flera för att leta vidare. Har varit på många intressanta dejter med intressanta människor och jag har haft sex med många olika - inte alla!, En dejt har blivit en vän som jag umgås med lite då och då. Vi känns mer som syskon och jag älskar honom på det viset. Men till slut var jag på dejt nr 23 och det kändes rätt ganska omgående. 
    Har nu en särbo sedan 11 månader tillbaka som vill vara med mig, som säger att jag är söt, som säger att jag är fin, som får mig att le osv. Jag har aldrig känt det så här!


    Självklart kan inte en partner väga upp all den ensamhet som bristen på vänner och familj skapat, men jag vet att det i dagsläget i alla fall finns någon som bryr sig om mig.

    Ge inte upp! Du kommer också hitta någon! Var bara införstådd med att det kan ta tid och att man springer på många nötter, men släpp det och gå vidare till nästa. Nöj dig inte innan det känns 100!


    Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.
  • Thu 15 Apr 2021 08:21
    #22
    Anonym (Olycklig) skrev 2021-04-14 17:57:47 följande:

    Vet inte hur jag ska säga orden till min man ? jag vill skiljas?

    Vi är inget par längre, gör aldrig något ihop, inte ens ser på tv el film längre. Sätter jag och barnen på en film på kvällen så går han till ett annat rum och kollar på sin mobil... skitkul..

    han frågar mig aldrig hur jag mår eller hur det har gått hos läkaren, ingen koll på något överhuvudtaget.

    Påpekar jag det blir han sur och gör något just för stunden men sen blir det likadant dagen efter. Han är en riktig mansbebis!!! Och jag orkar inte längre.

    Behöver hjälp och råd gör hur jag ska göra .


    Eftersom jag var så otroligt arg, ledsen och besviken efter sista droppen och han var arg på mig för att jag var ledsen och besviken så han inte pratade med mig på 3 dagar... så var det bara att säga att det här fungerar inte längre. Nu är det nog. Det är skilsmässa som gäller. Han höll med. 
    Dock blev han otroligt kränkt och chockad för han hade inte anat något...

    Det hade sjunkit så lågt att jag faktiskt struntade i om jag skulle bli sittandes i en 2:a i stan utan barn. Det fick lösa sig senare. Jag orkade bara inte längre.
    Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.
  • Anonym (Jag med)
    Thu 15 Apr 2021 08:33
    #23
    Anonym (Olycklig) skrev 2021-04-14 17:57:47 följande:

    Vet inte hur jag ska säga orden till min man ? jag vill skiljas?

    Vi är inget par längre, gör aldrig något ihop, inte ens ser på tv el film längre. Sätter jag och barnen på en film på kvällen så går han till ett annat rum och kollar på sin mobil... skitkul..

    han frågar mig aldrig hur jag mår eller hur det har gått hos läkaren, ingen koll på något överhuvudtaget.

    Påpekar jag det blir han sur och gör något just för stunden men sen blir det likadant dagen efter. Han är en riktig mansbebis!!! Och jag orkar inte längre.

    Behöver hjälp och råd gör hur jag ska göra .


    Jag känner igen det du skriver.

    Jag känner mig helt ensam i min relation. Jag vet att det beror på att vi har olika värderingar på saker och ting.

    Jag är uppfostrad väldigt klassiskt med villa, Volvo, familjedagar och det var så jag såg en relation. Nu är jag medelålders och har haft 3 misslyckade relationer som inte varit i närheten av idealet.

    Min nuvarande är en sån som vuxit upp i hårt klimat, där det varit äta eller ätas. Han har lärt sig att inte prata om saker. Det är liksom alltid nån som ska fixa bara. Han specificerar aldrig vem eller när. Det bygger en enorm frustration.

    Det är så mycket så jag orkar inte ens sätta det på pränt. Alltså står jag och stampar. Jag vet inte vad lösningen är men det känns så fel. Vi är inte bra för varandra. Jag nekar honom sex nästan varje gång dag, och han nekar mig allt annat, så vi har hamnat i en ond cirkel. Ingen vill göra uppoffringar för den andre. Eller jo jag vill mer än gärna, men inte om jag inte får något tillbaka. Och jag vill inte ha betalt i natura som han tror. Har vi sex så blir jag glad tror han. För det är så han fungerar. Men för att kunna ha sex måste jag känna mig tillfredsställd med annat. Tex att sängen är ren, att vi är rena, att dagens sysslor är färdiga liksom. Lön efter en dagens jobb kan man säga.
  • Anonym (Katte­n)
    Thu 15 Apr 2021 10:04
    #24
    Anonym (Jag med) skrev 2021-04-15 08:33:59 följande:
    Jag känner igen det du skriver.

    Jag känner mig helt ensam i min relation. Jag vet att det beror på att vi har olika värderingar på saker och ting.

    Jag är uppfostrad väldigt klassiskt med villa, Volvo, familjedagar och det var så jag såg en relation. Nu är jag medelålders och har haft 3 misslyckade relationer som inte varit i närheten av idealet.

    Min nuvarande är en sån som vuxit upp i hårt klimat, där det varit äta eller ätas. Han har lärt sig att inte prata om saker. Det är liksom alltid nån som ska fixa bara. Han specificerar aldrig vem eller när. Det bygger en enorm frustration.

    Det är så mycket så jag orkar inte ens sätta det på pränt. Alltså står jag och stampar. Jag vet inte vad lösningen är men det känns så fel. Vi är inte bra för varandra. Jag nekar honom sex nästan varje gång dag, och han nekar mig allt annat, så vi har hamnat i en ond cirkel. Ingen vill göra uppoffringar för den andre. Eller jo jag vill mer än gärna, men inte om jag inte får något tillbaka. Och jag vill inte ha betalt i natura som han tror. Har vi sex så blir jag glad tror han. För det är så han fungerar. Men för att kunna ha sex måste jag känna mig tillfredsställd med annat. Tex att sängen är ren, att vi är rena, att dagens sysslor är färdiga liksom. Lön efter en dagens jobb kan man säga.
    Känner igen allt. Om vi knullade log han i flera dagar, inte jag. Jag ville vara glad innan för att kunna...
  • Anonym (Katte­n)
    Thu 15 Apr 2021 10:11
    #25
    +1
    Mandel skrev 2021-04-15 08:09:18 följande:

    Det är olika sorters ensamhet och jag föredrar faktiskt att vara ensam i ensamheten mot ensam i tvåsamhet. 
    Nu slipper jag ha ansvar för hem och barn dag ut och dag in. Jag slipper ilskan över att det finns en person som borde ta halva ansvaret som inte gör det. Jag slipper vara besviken över att bli lämnad i sticket och få klara mig själv hela tiden. Jag slipper sitta och vänta på någon annan som jag aldrig vet om han tänker dyka upp i tid som han sagt eller om han uteblir även denna gång osv.
    Det är en enorm frihet mina barnfria veckor när jag kan komma och gå som jag vill - som maken alltid gjorde... Äta framför tv, äta vad jag vill, sova i soffan hela natten osv. Lämna hemmet utan att behöva styra upp barnvakt och meddela vart jag ska och när jag är hemma igen osv. Stressen över att vara hemma i god tid för att hinna laga mat för att barnen ska få lagad mat i magen innan sovdags...

    Och när det gäller dejting så var jag också övertygad om att jag skulle få leva ensam resten av livet för eftersom maken inte ville vara med mig och mina föräldrar alltid särbehandlat mig så kan ju ingen någonsin vilja ha mig och behandla mig väl. Grisskär hud, stora porer, frissigt hår, bristningar på låren, överviktig, stor rumpa och tjocka lår osv. Har i princip aldrig fått höra att jag är söt eller ser bra ut och var aldrig varit eftertraktad som tonåring.
    Reggade mig på en dejting-app för jag vägrade tro att min lott i livet är att vara ensam och olycklig. Varför skulle inte jag vara värd att vara lycklig i mitt liv?

    Var på dejter innan jag hann flytta. Har en hantverkare som vi anlitat för många jobb som jag blivit lite kompis med genom åren -en attans snygg och sexig karl, och eftersom han varit hemma hos oss mycket så visste han om hur jag haft det genom åren. Jag visste att han var singel så vi träffades och fikade för att bara prata om hur vi mådde några gånger, men till slut så tog jag faktiskt modet till mig och sa att jag vill inte bara sitta och prata, jag vill ha sex. Han tackade inte nej!
    Så där hamnar jag i säng med en i mina ögon 10-poängare och jag småfet och ful... Vi pratade om det och han sa att det är utstrålningen som avgör och det har du. Då spelar de extra kilona ingen roll.


    I samband med att jag skulle flytta - tittade på huset en söndag, skrev på pappren på måndagen och fick nyckeln torsdagen veckan efter (första ledig banktid för överföring av pengar, mäklaren hade aldrig varit med om en så snabb affär), så blev det packa allt i 180km/h., tappade jag typ 10kg på de 2 veckorna.

    Första natten i huset behövde jag inte sova ensam utan en man jag dejtat lite var hos mig. Kändes dock inte 100 med honom så det blev till att dejta flera för att leta vidare. Har varit på många intressanta dejter med intressanta människor och jag har haft sex med många olika - inte alla!, En dejt har blivit en vän som jag umgås med lite då och då. Vi känns mer som syskon och jag älskar honom på det viset. Men till slut var jag på dejt nr 23 och det kändes rätt ganska omgående. 
    Har nu en särbo sedan 11 månader tillbaka som vill vara med mig, som säger att jag är söt, som säger att jag är fin, som får mig att le osv. Jag har aldrig känt det så här!


    Självklart kan inte en partner väga upp all den ensamhet som bristen på vänner och familj skapat, men jag vet att det i dagsläget i alla fall finns någon som bryr sig om mig.

    Ge inte upp! Du kommer också hitta någon! Var bara införstådd med att det kan ta tid och att man springer på många nötter, men släpp det och gå vidare till nästa. Nöj dig inte innan det känns 100!


    Underbar läsning, så glad för din skull.
    I och med att han flyttade blev jag av med alla skulder, är helt ren hos inkasso och fogde. Inte han...
    Han lämnade mig med två hundar och två barn hemma, Sålde kåken på 8 rum helt själv, skaffa hyreslägenhet och bor jättebra nu. 
    Trodde också jag skulle bli ensam. Haft ett längre och ett kort fh men är nu ensam sedan 3 år. Dejtar och har sex flera ggr i månaden, mer än som gift. Skulle få knulla varje dag om jag bara ville....Det är svårare att hinna nästa rätta men det kommer nog det med. Jag bor på en liten ort och det är inte lätt för någon. 
  • Anonym (Katte­n)
    Thu 15 Apr 2021 10:30
    #26

    Jag står med tårar i ögonen och ber min man för tredje kvällen att sova i vår säng. Han sitter med en whiskey i handen. Lite salongs...
    Då kom det;
    Jag vill skiljas
    Jag älskar dig inte längre
    Jag flyttar så fort jag hittar bostad. 
    21 dagar senare på vår 21 bröllopsdag var han borta. 
    Jag är själv med 8 rum, två barn, två hundar vara en jakthund. Jag är inte den som jagar. 

    I dag 7 år senare är jag glad att han befriade mig. 
    Han har bett om ursäkt för hur han gjorde det. 

    Jag har tackat honom för att han befriade mig. Oss. Jag skulle aldrig gjort så. Jag är toklojal och skulle bara fortsatt tills vi började slåss eller vara otrogna eller jag vet inte vad... 

    Problemet då var att jag drog igen fängelseporten i två år och 8 månader till. 

    Mådde väldigt dåligt, kände mig ratad, dumpad, värdelös ja ni vet allt det där man säger till sig själv....Jag var slängd på soptippen...

    Ville inte leva. Skrev miljoner sms nätter igenom, skrek och grät i luren. Även när han skaffat ny. 

    En kväll på ett kvinnomöte hos AA hör jag inledningsorden och börjar bara gråta.   Där och då förstår jag att han släppte mig fri. Jag är värdefull gift som ogift, min lycka hänger på mig. Ingen annan ska skriva kapitlen i min bok. 

    Jag förstår att han tog i från tårna, vräkte ur sig orden för att en förändring skulle ske. Ett bungyjump rakt ut...

    Det var min historia. 

  • Anonym (Katte­n)
    Thu 15 Apr 2021 10:32
    #27
    Anonym (Olycklig) skrev 2021-04-14 17:57:47 följande:

    Vet inte hur jag ska säga orden till min man ? jag vill skiljas?

    Vi är inget par längre, gör aldrig något ihop, inte ens ser på tv el film längre. Sätter jag och barnen på en film på kvällen så går han till ett annat rum och kollar på sin mobil... skitkul..

    han frågar mig aldrig hur jag mår eller hur det har gått hos läkaren, ingen koll på något överhuvudtaget.

    Påpekar jag det blir han sur och gör något just för stunden men sen blir det likadant dagen efter. Han är en riktig mansbebis!!! Och jag orkar inte längre.

    Behöver hjälp och råd gör hur jag ska göra .


    Säg det bara. Säg. Jag  var den som fick höra det men är glad för det i dag. Säg...
  • Anonym (Vände­r)
    Thu 15 Apr 2021 10:43
    #28
    Mandel skrev 2021-04-13 15:40:31 följande:

    För dryga 2år sedan kom den berömda droppen som gjorde att jag efter 25 år tillsammans och 15 år som gifta fick nog och krävde skilsmässa.

    Struntade faktiskt i ekonomin utan det fick bli som det blir med det, men barnen var äntligen så pass stora att de skulle klara sig på egen hand pappa-veckorna.

    Det blev dock inte alls som jag trodde. Ångrar inte skilsmässan en sekund och saknar verkligen inte x-maken som make, däremot så saknar jag den vän han ändå var under våra 25 år. 

    Han pratar inte med mig trots att han skaffade en ny och blev sambo igen knappt 1 år efter skilsmässan och att ingen annan var inblandad i vår skilsmässa.

    Det var hans eviga jobbande och att han bara prioriterade sig själv hela tiden som gjorde att jag fick nog. 

    Tyvärr så ställde inte min familj upp när jag skilde mig. Vare sig föräldrar eller syskon har brytt sig nämnvärt och ingen har bemödat sig med lite omtanke med tanke på omständigheterna som en skilsmässa ändå innebär.

    De jag trodde var mina vänner tystnade de med. De kommer när jag bjuder hem dem, men de bjuder aldrig tillbaka och de hör inte av sig för att höra hur jag har det.

    Förra nyårsafton var den vidrigaste i mitt liv. Jag grät. Inte en enda vän eller familjemedlem att krama om och önska gott nytt år fast jag blivit lovad av min "bästa" väninna att få komma på deras nyårsfest. Som inte blev av utan de bjöd in sig själva till x-maken istället, men som hon inte berättade för mig som väntade på officiell inbjudan utan jag fick höra det av min yngsta son...

    Det positiva i det hela är att jag snart fyller 50 år och vet att jag inte behöver lägga ut 40.000-50.000kr på någon fest för människor som ändå inte bryr sig om mig utan det blir billigare att bjuda barnen och min enda vän - en killkompis( en dejt som kändes som den bror jag aldrig haft), på något trevligt.

    Har försökt skaffa nytt umgänge, men då kom ju detta corona-elände och satte stopp för alla försök till att socialisera med nya människor.


    Känner igen mig mycket i din historia.

    Jag har heller aldrig ångrat min skilsmässa och jag mår så mycket bättre nu utan att behöva ta hand om en mansgris också. Men saknar min bästa vän som inte längre fanns där efter jag sa 'jag vill skilja mig' högt.

    Tyvärr är det så att vänner och familj inte alltid förstår vilken stor omställning det är efter så många år ihop. Jag tappade kontakten med många, självkänslan sjönk och jag kände mig sviken av dom länge. Men nådde en punk då jag valde att förändra det, hittade då ett par nya vänner i samma livssituation och kämpar vidare med att må bra på egen hand.

    Kan rekommendera appen 'go friendly' som hjälpte mig o hitta en ny vän med gemensamma intressen.
  • Anonym (Jag med)
    Thu 15 Apr 2021 10:54
    #29
    Anonym (Katten) skrev 2021-04-15 10:32:22 följande:

    Säg det bara. Säg. Jag  var den som fick höra det men är glad för det i dag. Säg...


    För min del har det blivit ett uttryck som inte är så betydelsefullt längre. Eller ja fjas menar när jag säger till min sambo att jag vill separera, men han väljer att inte lyssna. Han tiger och tänker att jag är i en fas eller är sur så det går över typ. Allt jag vill ha är en diskussion om hur vi ska göra för att båda ska må bra, och går inte det så tycker jag det är bättre att vi särar på oss, men det lyssnar han inte på.

    Jag har skilt mig en gång. Då ville jag skiljas. Ville inte jobba på relationen mer, jag var Done! Då var det inte svårt att säga orden. Jag vill skiljas. Vi tar tag i det nu direkt.

    Men i detta skedet nu, i denna relationen, vill jag först försöka. Jag vill inte skiljas, men det kan ju leda till det om ingen förändring sker.

    Jag har också skam och skuldkänslor gentemot omgivningen. Det är, för mig, skamligt att hålla på att byta partner. Även om jag haft 3 långa relationer så är det 3 uppbrott. Tre misslyckanden liksom. Är jag en misslyckad person? Ja så känns det. Och omgivningen är snabba med att ha förutfattade meningar och läsa in verkligheter som inte finns.
  • Thu 15 Apr 2021 13:11
    #30
    Anonym (Jag med) skrev 2021-04-15 10:54:40 följande:
    För min del har det blivit ett uttryck som inte är så betydelsefullt längre. Eller ja fjas menar när jag säger till min sambo att jag vill separera, men han väljer att inte lyssna. Han tiger och tänker att jag är i en fas eller är sur så det går över typ. Allt jag vill ha är en diskussion om hur vi ska göra för att båda ska må bra, och går inte det så tycker jag det är bättre att vi särar på oss, men det lyssnar han inte på.

    Jag har skilt mig en gång. Då ville jag skiljas. Ville inte jobba på relationen mer, jag var Done! Då var det inte svårt att säga orden. Jag vill skiljas. Vi tar tag i det nu direkt.

    Men i detta skedet nu, i denna relationen, vill jag först försöka. Jag vill inte skiljas, men det kan ju leda till det om ingen förändring sker.

    Jag har också skam och skuldkänslor gentemot omgivningen. Det är, för mig, skamligt att hålla på att byta partner. Även om jag haft 3 långa relationer så är det 3 uppbrott. Tre misslyckanden liksom. Är jag en misslyckad person? Ja så känns det. Och omgivningen är snabba med att ha förutfattade meningar och läsa in verkligheter som inte finns.
    Fast är din lycka värd att offras för andras ev dömande? Kan omgivningen inte hantera att du väljer att ta hand om dig själv och må bra så är de ändå ingenting att ha. 
    Kan de inte stötta dig i dina val så länge du mår bra så klarar du dig bättre utan dem!

    Det är jobbigt att vara ensam, men jag försöker dagligen intala mig att det är deras förlust som tappat en lojal, hjälpsam, omtänksam och generös person som jag är!
    Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.
Svar på tråden Tjejgänget- här stöttar vi