Tjejgänget- här stöttar vi

Bra fråga ???? Ingen aning vad han skulle tycka om det. Får väl fråga. Varför vill inte din man det då?

Han tycker oxå att vi inte har en bra kommunikation just nu och att jag inte alltid lyssnar. Men det gör inte han heller, kan jag säga. Sen är passionen på sparlåga oxå. Vi har inte jobbat ordentligt på relationen under alla dessa år.

Föreslå. Tyvärr är det vanligare och vanligare idag att skippa familjemiddag. Det sägs att 15min familjetid (samtala om dagen) räcker för att ha en fungerande vardag. Ett snabbt möte vid middagsbordet sen känner de flesta sig nöjda. Äter man nästan aldrig tillsammans eller äter framför tv tex så saknar man ofta kommunikation. För när man inte sitter vid middagen kan man inte begära att den andre har tid och lust att samtala. (Eller så begär man det hela tiden)Kanske är den inne i något precis när du känner för att prata eller tvärtom. Då blir man istället frustrerad och känner sig osedd.

Jag och min sambo har inget matbord. Vi sitter vid tv och äter och han kollar alltid på nått dönick program som Böda camping eller Ullared. Repriser oftast. Jag minns dom men inte han.

Vi är några här som verkar ha det besvärligt på olika sätt. Tänk om man kunde se in i framtiden om 1 år, är livet likadant eller är det bättre eller sämre?

Förstår att den enda som kan förändra något är jag själv. Om inte barnen fanns skulle jag lämnat för länge sedan. Inte säker på att detta är det bästa för dem heller men har ett hopp om att det skulle kunna bli bättre...

Jag minns inte när min man sist sa att han älskade mig. Jag säger det inte heller. Vi har stor kärlek till barnen men inte till varandra. Jag saknar små saker som ändå är betydelsefulla, att t.ex få en kram. Saknar att känna mig vald och uppskattad. Att någon tycker att jag är speciell och fin. Han tittar mer på sin mobil än på mig. Verkar inte intresserad av det jag säger. Tar mig för givet. Vet inte vem jag är längre i allt detta.

Usch idag är en riktig gråtdag.

Det handlar även om att mannen måste svara ärligt.

Som gift var jag med på familjerådgivning i 2 omgångar och träffarna var maken helt med i matchen och förstod precis, men så fort vi var utanför dörren var han som vanligt och allt han sagt att han förstått var som bortblåst. Det hade han aldrig sagt...
Han sa det som lät bra för att bli omtyckt eller vad det nu var, men sedan var kan helt kvar i sina gamla hjulspår och jobbade dygnet runt och förstod inte alls varför jag var arg.
Så skulle x-maken skrivit en sådan lista så hade han aldrig skrivit jobba och haft kvar den bland sina 3 sista även om det var hans huvudprioritet i alla lägen.

Vad gör han på sin mobil då undrar jag?

Jag har börjat ta stegen mot skilsmässa nu, och vi har pratat om det. Vet dock inte hur tydlig jag har varit om att jag har bestämt mig.

...och NU inser han hur han har betett sig under hela vårt förhållande! Efter två omgångar parterapi och jag som nästan gått sönder av att försöka framföra min uppfattning av hur han betett sig utan att bli bekräftad. Att han inte delat med sig av sina tankar, inte kämpat för vårt förhållande, inte kunnat ge mig känslomässig närhet. NU förstår han! Gaaaah! 

Men jag känner att jag måste skydda mitt eget psyke och komma ur det här för att läka själv. Han får ta ansvar för hur han ska ändra sitt beteende. Jag har på något sätt varit väldigt beroende av honom innan. Försökt få honom nöjd hela tiden. Men jag orkar inte ta hand om det här och hjälpa honom förändras. Innan otroheten kom fram var jag väldigt naiv och älskade förbehållningslöst. Men jag har tvingats inse att saker och ting inte var bra, och utan kommunikation går det inte att lösa problemen. Och tvingats bli stark i mig själv, och stå upp för mig själv, som jag faktiskt inte gjorde innan.

Förlåt om jag blivit bitter, men utifrån min erfarenhet kommer inte någon annan person plötsligt efter många år vakna upp av sig själva och bli mer kärleksfulla och öppna. Kanske har de något på gång bakom er rygg dessutom. Som en klok kvinna i en podd sa om förhållanden: Det ska inte kosta mer än det smakar.

Det har du rätt i!

Mitt ex försökte manipulerade alla, så jag vet vad du syftar på.

Lite så jag i efterhand känner det faktiskt. Han jobbade jämt och alla ursäktade honom för att jobba är ju bra.
Han kom undan med allt hela tiden för att han jobbade. Han behövde inte ta något ansvar för familj, barn, relationen , hemmet osv för han jobbade ju. Och det värsta av allt är att så många människor tror att det var han som försörjde oss och betalade allt. Att jag skulle vara glad för vi hade ju det så bra...

Fy vad jag störde mig på pikarna om det! Jag jobbade heltid och det var mina pengar vi levde för. Hans pengar hade han mest som lekpengar till sig själv och teknikprylar till hemmet - sig själv. Och de mesta pengarna lät han stanna kvar i företaget för att kunna investera och driva det framåt.

Så många gånger han sa att jag och barnen skulle få pengar så vi kunde hitta på roliga saker om helgerna istället för att sitta och vänta på honom, men vi fick aldrig några.
Det slutade med att jag tog mina sparpengar och köpte mig en husvagn så barnen och jag skulle komma hemifrån. Alla trodde han betalat den med. 

Fick även pikar efter skilsmässan för de pengar jag fick vid bodelningen, men ingen har en susning om vilka pengar jag faktiskt avstod ifrån. Som jag inte var intresserad av. Och varför skulle jag vid en bodelningen inte ha rätt till hälften som jag varit med att betala/bidragit till?

Jag kommer hela tiden på nya saker som jag blir arg över hur blind jag varit och inte såg hur han behandlade mig. Även jag ursäktade honom i många år med att han jobbade ju...

Kära ni,

Det är som att läsa nästan ord för ord om sig själv. Sänder varma tankar till alla er som kämpar, inte fasiken är det lätt. Jag hoppas och tror att vi alla förr eller senare hittar den rätta vägen och att vi kommer ur vår situation med ett bättre mående och en bättre förståelse för oss själva.

Jag vill skiljas men maken förstår ingenting, det kommer som en chock, vi har det väl jättebra?! Han förstår verkligen ingenting.

Medan jag bara känner mig som ett tomt trasigt skal som går runt som en zombie. Jag har försökt säga till honom flera gånger att jag vill att det ska vara slut men det blir kaos varenda gång. Han hotar med att ta livet av sig, "försvinna" eller flytta utomlands permanent.

Jag brottas med mitt extremt dåliga samvete för barnen, min enorma skräck och rädsla för att bli ensam. Jag kan inte tänka logiskt, att det ordnar sig, att jag har bra ekonomi och mina vänner och mina barn. Men ändå, rädslan är helt ohanterbar och jag får sådan ångest att jag faktisk nästan inte kan röra mig eller andas.

Jag har gått till en terapeut som menar att. min man utsätter. mig för psykiskt misshandel och när jag läser om det är det mycket som stämmer, MEN det är "tyvärr" en ganska light version. Det finns tydliga drag av kontrollbehov och manipulation.
Ett annat problem är att han lovar guld och gröna skogar, han har sökt terapi, han säger att han ska ändra sig och han ber om ursäkt. Dock sa han liknande saker i augusti när det vara mega-kris sist och det höll bara i några månader.

Vad kan man förvänta sig efter 20 år? Vi har i princip aldrig sex, jag vill verkligen inte. Jag tycker inte han är särskilt bra i sängen och är inte intresserad av honom (skulle dock gärna ha sex med någon annan :P men det har jag för tydlighetens skull inte.).

Det där känner jag igen! X-maken påpekade att jag inte tog initiativ och att jag vet att jag flydde de tillfällen jag visste att han förväntade sig sex...
Till slut sa jag till honom att jag skulle kunna tänka mig att ha sex med vilken man som helst i princip, men inte honom eftersom jag var fly förbannad på honom mest hela tiden...
Han gjorde så klart inget åt att jag inte ville ha sex med just honom för han var ju nöjd med sin vikt och sitt liv, så varför gnällde jag?

Det där är ju så vanligt och något jag upplever hos många av mina bekanta också.

Männen (och nu generaliserar jag, det vet jag) är totalt övertygade om sin egen förträfflighet. De behöver inte jobba på någonting, de är så nöjda med sig själva även om de är tjocka och flintis. De vill inte utvecklas, inte prova något nytt utan bara gå där och göra precis vad de vill.

Samma sak i sängen. Min man tycker typ själv att han är en sexgud, jag tycker han är dålig på det mesta och verkligen inte anstränger sig. Inte jag heller visserligen :P

Kvinnorna utmanar sig själva, går kurser, provar nya saker, åker på resor, träffar sina väninnor.

Hoppas du orkar hålla kvar vid dessa tankarna. Ta en screen shot på det du skrev här. När du börjar tveka-läs!

Av erfarenhet är det släcka bränder karlarna håller på med. När det brinner i knutarna är de snabba med att lova ditten och datten. Kanske ändrar de sig för stunden, men så fort branden är släkt så tror de allt är lugnt. Hos kvinnan pyr elden fortfarande, även om hon är glad och verkar ?glömt?.

Jag tror också att många kvinnor stannar kvar för att de inte vill att nån annan kvinna ska få det som de vill ha och tycker sig ha tjatat om i åratal. Att då riskera att han faktiskt förändras men sedan träffar en ny kvinna som får det du saknat, är mindre lockande. Lite komiskt :d

En intressant iakttagelse. Vet att jag fick en aha-upplevelse när x-makens killkompis satt och beklagade sig över hur sur hans x var och att hon borde ju vara glad för det var ju hon som lämnade honom. 
Hade själv en väninna som valde att lämna sin man och jag var så förundrad över hur arg hon var, men där vid vårt köks bort förstod jag och talade om det för x-makens kompis.
Tro sjutton att hon är arg! Här har hon i flera år bönat och bett om att du ska engagera dig i henne, barnen, hemmet osv och när hon flyttat så kan du helt plötsligt laga mat, hämta och lämna på förskolan, tvätta osv. Självklart är hon arg!

Själv är jag av den åsikten att jag har otroligt svårt att tro att x-maken skulle kunna genomgå en sådan drastisk förändring att han skulle bli det han ständigt lovade och så som en make och far borde vara. Mer så att jag håller tummarna för att hans nya sambo ska stå ut med honom...
Och även om han skulle ha genomgått en drastisk förändring så skulle jag aldrig vilja ha honom tillbaka. Han har förstört så mycket att jag aldrig skulle ge det en sekunds övervägande ens om han bönade och bad.

Ja, och sen bränner de ut sig eller går o knaprar lyckopiller för att de inte uppnår sina väldigt högt uppsatta mål och gör livet surt för alla runt omkring sig när man irriterar sig på att alla inte hakar på samma ekorrhjul som tydligen inte funkade så bra för henne heller.

Men eftersom man är totalt inkapabel att erkänna sina egna brister och misstag för sig själv så hittar man sätt att rationalisera bort det och övertygar sig själv att man hade nog rätt ändå trotts att det gick åt helvete och så gör man såklart om samma misstag om och om igen och blir bittrare och bittrare på männen som verkar vara ganska nöjda med sin tillvaro ändå trotts putmage och flint för själv mår man ju skit.

Tack för ditt kloka svar! Det är faktiskt väldigt jobbigt! Jag måste verkligen påminna mig hela tiden. Det är så lätt att bara glida in i vardagen igen och förtränga allt... Låta bli att skicka in ansökan om skilsmässa. Låta bli att riva upp barnens liv och fundera på hur vi ska bo. Bara fortsätta ignorera mina känslor och sätta på ett leende istället...

Jag kan också ärligt säga att min man är inte en skitstövel i alla aspekter. Han ser helt ok ut, är bra med barnen osv. Men han har ett känslomässigt avstånd till mig och har nog faktiskt alltid haft det. Vill inte tycka och stå för något, kan inte berätta om sina känslor och öppna upp, frågar sällan mig om vad jag tycker om saker, och då blir det väldigt svårt att lösa våra problem och bygga upp något nytt.

Det är så sant det du skriver angående bränderna! Så fort jag tystnar tror han att allt är bra, men egentligen har jag gett upp om att nå fram eller väntar på att något ska förändras.

Jag tänkte boka en tid hos en psykolog för att få lite hjälp att reda ut mina tankar, och kanske hitta styrkan att fortsätta. Det kan vara skönt att få prata av sig hos någon i alla fall.

Så sant så sant.
jag har faktiskt ett dokument (och en anteckning på mobilen) där jag skriver upp ALLT som inte funkar. Saker han sagt, saker som inte fungerar i relationen, 

Jag menar inte att det bara är han som har eller gör fel, men detta är en metod för mig att "samla" argument för att bryta upp.

Kom ihåg: Du har rätten till DINA känslor och DINA upplevelser är precis lika viktiga, verkliga och relevanta som din partners. Vi förtjänar att vara lyckliga och mår vi dåligt i relationen så är det av en orsak. Du kan hela och läka dig själv och dina barn kommer må bättre av en lyckligare och lugnare mamma.

Smart med anteckningarna! Jag har också skrivit en del under senaste halvåret. Mest för att få ordning på mina tankar, och få ur dem ur huvudet när det blir för mycket och bara snurrar. Ältandet har också gjort att jag lärt mig mycket om mig själv och sett mina mönster som jag behöver ändra på. Mycket för min egen del och i förlängningen också som förebild för min dotter.

Tack för peppen! Den träffade mitt i prick!

Hur går det själv? Hur är din egen situation?

Den är verkligen inte bra tyvärr.

Jag har försökt skilja mig i ett och ett halvt år. Varje gång blir det samma sak, han växlar mellan hundögon, ilska, hot och anklagelser. Jag får panik och stannar kvar. 

I detta mår jag allt sämre, dricker för mycket och tar inte hand om mig. Just nu är jag så olycklig att jag inte ser någon väg ut. Skulle helst vilja lägga mig under en filt och aldrig behöva komma fram.

Vi köpte hus i vintras (som ett försök att lappa ihop det och ha ett gemensamt projekt) som vi totalrenoverat under flera månader så att det nu är obscent dyrt. Han har bara kört på och alla mina önskningar (rädda gamla trägolv, hålla nere på kostnaderna, behålla i alla fall ett orginalfönster) har bara totalt körts över med olika argument att det blir för dyrt eller kostsamt eller orsakar förseningar. Jag tror dock vi skulle få tillbaka pengarna om vi sålde men egentligen vill jag inte ens flytta in. Varför ska vi vara där och leka lyckliga familjen när jag inte ens vill pussa eller krama honom.

En ljuspunkt är att jag träffat en fantastisk terapeut som jag har stort förtroende för.

Jag hoppas och tror att jag kommer hitta ut ur det här, att terapeuten kommer stötta mig och att jag kommer finna styrkan. Men just idag är ingen bra dag :(

Att ta steget att lämna tar tid och innebär en bergodalbana känslomässigt. Allt man gör för man hoppas på en ändring eller för att vara snäll eller för vad man tror att alla andra förväntar sig av en osv.

Mitt tips är dock att våga hoppa. Allt löser sig till slut och det är väldigt få som lämnar som det inte har löst sig för så småningom. Visst är det kämpigt och fullt med tvivel över det mesta, men livet går vidare och det är verkligen inte värt att offra sitt liv och vara olycklig på en dålig relation.

Jag tappade tydligen mina vänner när jag skilde mig, men jag ångrar inte min skilsmässa för en enda sekund för det. Vägrar leva fler år av mitt liv med den mannen - egoisten, och om det nu innebär att jag fick se mina så kallade vänners rätta sidor - att de inte bryr sig om mig, så är det deras förlust. De har förlorat en omtänksam, generös och empatisk väninna och värdinna och jag blev av med ett gäng snåla energitjuvar...

Jag tycker att du ska lyssna på dina egna kloka råd. Dina känslor och åsikter är viktiga, och du måste stå upp för dem. Är inte ett och ett halvt år tillräckligt länge? Du har gjort vad du har kunnat.

Det låter inte bra att du slutat ta hand om dig själv på grund av din dåliga relation. Det kan den väl aldrig vara värd? Kan du försöka vända känslorna till lite jävlar anamma istället?  Vara lite mer egoistisk och ta hand om dig själv?  Och samla styrka inför det som måste göras?

Jag hoppas din terapeut är bra. Jag har som sagt bokat in en tid hos en terapeut nästa vecka, fast egentligen har jag inte så höga förhoppningar på samtalet. Men jag tänkte att det kan vara skönt att prata ut lite hos någon. Mina stora insikter har jag nog kommit fram till under sömnlösa nätter med mycket ältande och genom att skriva ner saker.