Varför väljer kvinnor att föda barn??

Det har självklart gjort ont men jag har aldrig varit rädd, utan försökt lita på att min kropp vet vad den gör och lyssnat på den. Så nej, jag har inte sett det som tortyr, skrikit och velat dö. Ett nödvändigt ont för att få mitt älskade barn, skulle jag kalla det.

Jaha är det verkligen så på vissa ställen? Har inte kollat upp det eftersom det ju inte varit aktuellt.

Mitt snitt fick jag beviljat redan i vecka 15, för att jag hade fobisk rädsla där jag varken åt eller sov och bara grät. Det var de värsta 15 veckorna i mitt liv. Hade med mig min psykolog och mamma som stöttade. 

Vilken tur att du blev beviljad så ?tidigt? även om jag förstår att vägen dit var svinjobbig. De flesta behöver ju vänta till långt efter vecka 30 - man vill ju (tyvärr) ha möjlighet till abort om man inte skulle få det beviljat.

Andra gången så var jag beredd på att slåss med näbbar och klor igen, men läkaren frågade bara om jag fortfarande kände samma sak och fortfarande kände till riskerna och sen bokade hen en tid (det här var nog omkring vecka 25). Hela samtalet var över på några minuter. Kolla åtminstone upp hur det brukar funka i din region; vore sorgligt om du gav upp drömmen om ett andra barn helt i onödan. :)

Njae, jag kan nog bli beviljad snitt om jag flyttar. I den här regionen är de extremt restriktiva. Så länge jag bor här är det nog kört, även med min historik.

Det enda jag känner igen mig av i din beskrivning är att det var smärtsamt.

Jag tror att man är mer benägen att skriva om det jobbiga på en förlossning än om det som var bra och får då en väldigt vinklad bild av hur det är.

Min förlossning var magisk. Jag hade underbara barnmorskor som såg till alla mina behov. Jag fick lustgas när jag ville och även epidural. De var lyhörda och ville verkligen att allt skulle vara så som jag hade föreställt det.

Visst, när jag låg där i de värsta smärtorna så undrade jag också varför jag utsatte mig för detta. Men smärtan gick över såfort min son kom ut och ersattes med en enorm eufori som jag aldrig varit med om. Jag kommer verkligen utsätta mig för det igen.

Jag tycker det är jättetråkigt att det är din generella bild. Som den här kvinnan redan svarat, det är inte alls så för alla. 
Nu vill du inte ha fler barn och oavsett så kommer ingen att tvinga dig.
Men kanske för att få en mer nyanserad bild - lyssna på lite olika poddar och sånt som beskriver alla möjliga sorters kvinnor, förlossningar och situationer så kanske du kan släppa den allra värsta skräcken?

Jag har absolut inget positivt att bidra med, jag personligen har genomgått två tuffa förlossningar där båda slutat med olika grader av akuta kejsarsnitt. Men för mig har önskan om familj överskuggat själva förlossningen. Förlossningen är EN händelse, för de flesta ett eller ett par dygn av ens liv. Jämfört med graviditeten som är 9 mån och därefter - ett helt liv med barn.

Jag lät bli att ha barn eftersom jag varken ville genomgå en graviditet, förlossning eller ha resultatet. Hade möjligen kunnat tänka mig att adoptera om det var ett barn jag hade lärt känna först.

Jaha? Ja vad ska folk svara tycker du? 
Det är en biologisk drift att skaffa barn 

Men snälla, alla har väl inte samma erfarenhet som du eller känner så?
Tror också det är lite av en inställningsfråga hur förlossningen blir. Tänker man att allt kommer gå åt helvete och det kommer att vara tortyr så blir det nog det också... 

 

Det är väl fortfarande ett val? Eller menar du att människor helt saknar möjlighet att fatta beslut om barn?