Varför väljer kvinnor att föda barn??

Nja, jag är nog snarare imponerad av kvinnor som föder vaginalt eftersom jag ALDRIG själv skulle göra det. Tar hellre självmord liksom. 

Däremot kan jag bli ledsen över att så många förlossningsrädda ska få KÄMPA för att få föda på det sättet som ger kvinnan mest trygghet. Inte nog med att vi mår dödligt dåligt redan, vi ska också orka kämpa med näbbar och klor för att få föda som vi vill. Är det bra med en livrädd mamma under hela graviditeten och förlossningen, det tror inte jag. 

Att föda vaginalt blir aldrig ifrågasatt på det sättet och kvinnorna blir inte heller utsatta för den tortyren vi som vill ha snitt får uppleva under processen. 

Okej, ja men det är samma här. Mest är det att jag vet att situationen kommer kännas förödmjukande och förnedrande, men jag brukar koka ner det till risken för skador för det är oftast bara det folk kan förstå.

Annars blir det bara "jamen deeeet kommer du inte tänka på när du ligger där", eller "du kommer ändå ha för ont för att tänka på det", men jag vet ju att jag visst kommer tänka på det och att känna sig förnedrad gör ju inte att en förlossning går bra. Typ tanken på att bli klippt utan att bli tillfrågad eller informerad, sånt vill gärna folk påpeka att man ändå inte kommer känna för man kommer ha "sååå ont". 

Tack men jag vill inte ligga som en ko i plågor som folk kan behandla lite hur som helst. Jag har väl stark integritet eller nåt, men har inte alla människor det? 

Sen skrev jag den här tråden för att jag vill veta vad som får er att våga? Hur är det ens möjligt?  Ni måste ha en superkropp jämfört med min som fixar en vaginal förlossning och en hjärna som ignorerar smärta. Jag förstår inte, snälla förklara mer ?

Håller med Dig, TS. Förlossningar är det otäckaste som finns, och tänk att kvinnan ska behöva gå igenom dem, men att mannen slipper. Det är så orättvist. Jag tänker som Du och kan för ALLT i världen INTE fatta varför man går igenom eländet mer än 1 gång i livet.

Du skulle ju göra det om du var tvungen. Om snitt inte fanns eller inte tilläts annat än vid strikt medicinska behov. Då får man bara lov att våga det man behöver våga. 

Om snitt inte funnits som möjlighet pga rädsla så skulle du fått välja på att aldrig få ett biologiskt barn eller att helt enkelt gå igenom förlossningen trots din rädsla. Bara du vet hur du skulle ha valt, men hade du blivit gravid så hade ju barnet förr eller senare behövt födas. Det är fint att leva i ett land som erbjuder hjälp för dem som är rädda, men så är det ju inte överallt, och ändå föds det barn och kvinnor går igenom det.

Jag har precis gjort en rotfyllning i en tand, det var extremt obehagligt och läskigt och jag var både rädd och ledsen inför det ingreppet. Men jag stod ut och gjorde det för att det var nödvändigt och bara måste göras. Man får stå ut med en massa jobbiga saker som människa, vissa saker bara gör man. 

Min hjärna ignorerar absolut inte smärta men mitt psyke klarar av att hantera den, med den smärtlindring och det stöd som också finns att få vid en smärtsam upplevelse. Din kropp skulle säkert också klara förlossningen, det krävs ingen superkropp. 

Däremot har jag förtroende för min kropp, att jag klarar det jag måste klara både av smärta och obehag och rädsla. Jag har också förtroende för vården och det stöd jag kan få där. Däri ligger nog en del av att jag kan hantera såna här saker.

Och vissa delar av föräldraskapet har varit mycket mer jobbigt och obehagligt än själva förlossningen. Förlossningen är den lätta delen :)

Håller med Dig, TS. Förlossningar är det otäckaste som finns, och tänk att kvinnan ska behöva gå igenom dem, men att mannen slipper. Det är så orättvist. Jag tänker som Du och kan för ALLT i världen INTE fatta varför man går igenom eländet mer än 1 gång i livet.

Håller med Dig, TS. Förlossningar är det otäckaste som finns, och tänk att kvinnan ska behöva gå igenom dem, men att mannen slipper. Det är så orättvist. Jag tänker som Du och kan för ALLT i världen INTE fatta varför man går igenom eländet mer än 1 gång i livet.

Jag gjorde det för att jag ville ha ett barn.

Visst var det gräsligt men nu känner jag att jag gärna gör det igen (för att få ett barn till). Det kortvariga obehaget var helt enkelt värt det!

Dessutom; mina barnmorskor var helt fantastiska. Det blev lite dramatiskt och när jag födde var flera läkare + undersköterskor och barnmorska inne på rummet, totalt sex personer. Alla var super.

Skulle välja ännu en vaginal förlossning över kejsarsnitt alla dar i veckan. Vill absolut inte skära upp flera lager bukvävnad. Tycker en sån stor bukoperation verkar svinläskig. Alla är vi olika ;)

Min livmoder sprack under  mina andra förlossning. Så det händer, även om det är som du skriver, det är ovanligt.
Håller med om naturkraften, det är häftigt ändå (även om jag fött med snitt) att känna hur hela kroppen jobbar för att få ner och så småningom ut en bebis!!

Men du har en fobi, en irrationell rädsla. De flesta andra har inte det. Innan min förlossning tänkte jag att det kommer att vara hemskt, men det är bara att ta sig igenom det. Under tiden fick jag lustgas, epidural hanns inte med. Hela tiden peppade personalen och min man. Fick ovärderligt stöd genom hela processen.

Jag hade ett mantra som jag körde om och om igen: ?det kommer gå över? (inte alltför avancerat nej) i takt med att jag andades och rätt som det var hade jag bebisen på bröstet. Ont som fan gjorde det, absolut.

Men jag tvekade aldrig att jag skulle klara det och smärtan skrämde mig inte alltför mycket eftersom jag visste att min kropp skulle klara av det och att det fanns en ände på det och att det skulle resultera i att min bebis kom.