Hur var din barndom?

Min barndom var väl lite blandad. När jag tänker tillbaka på den är det oftast med glädje, även om det fanns mycket mörkt också. 

Jag växte upp i ett typiskt svenskt radhusområde. Mamma, pappa och äldre syskon. Husdjur. Många kompisar att leka med i området. Nära till lekis och senare även skola. Tryggt och fritt. Familjen var väl typiskt medelklass. Vi hade det vi behövde och det fanns pengar nog att låta oss barn ha någon form av hobby. På det sättet hade jag det väldigt bra.

Det jobbiga var att en av mina föräldrar led av psykisk ohälsa. Det var tabu i den generationen och vår omgivning gjorde allt för att täcka över det. Allt skulle se så bra ut på ytan som möjligt. Vi barn skulle inte blandas in i det. Det bästa för oss var att inte prata om det helt enkelt. Dagarna var väldigt oförutsägbara. Dagar då min förälder mådde bra var vi en helt vanlig familj som hade kul tillsammans. Dagar då hen inte mådde bra skedde saker i hemmet som barn inte ska behöva gå igenom. 

Jag är inte säker på om det är kopplat till det jag var med om hemma, men jag blev tidigt en väldigt konflikträdd person. Har haft svårt att säga ifrån, vilket ledde till att jag tidigt som barn och långt upp i tonåren hamnade med kompisar som kunde styra och ställa med mig lite som de ville. Detta ledde så småningom till väldigt lågt självförtroende och därmed en svårighet att skaffa nya vänner. Under gymnasiet hade jag svår social fobi (till den grad att jag knappt kunde gå in i klassrummet) och den har fortsatt i vuxen ålder, även om den inte alls är lika svår nu.

Men jag har fortfarande svårt för att knyta nya kontakter. Är väldigt osäker bland folk jag inte känner. Får stark ångest i nya sällskap. Har också hamnat i flera relationer där jag blivit utnyttjad för min snällhet. Hur mycket det är min barndoms "fel" vet jag inte men på något sätt har den ju säkert format mig.