Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur var din barndom?

    Fre 19 mar 23:04 Läst 5 gånger Totalt 13 svar
    Visar endast inlägg av Anonym (arg) - Visa alla inlägg
  • Anonym (arg)
    Återställ
    Fre 19 mar 23:04 #4

    En galen narcissist till far som var otrogen hundra gånger och drog när jag var 5. Och tyckte att mamma skulle betala för att sätta mig på tåget för umgänge när det var han som beslutade sig för att flytta 30 mil bort. Sån var hans logik.

    Morsan hade uselt självförtroende efter att min far hade trackat henne i sex år och hittade en snäll men helt misslyckad individ i en bar. Han blev uppsagd från jobbet 1979 och skaffade aldrig något nytt, så han levde på min morsa tills pensionen. Skämdes för att visa sig ute så satt inne och rökte pipa hela dagarna med persiennerna nere och gick ut på kvällen och söp med sina polare i krogsvängen, som lät honom svartjobba ibland och stack åt honom några hundringar eller några öl. Kom hem mitt i natten och gav min mor magkatarr och mig störd sömn titt som tätt. Ibland var han sönderslagen för att traktens bus hade gett sig på honom. Lönt att råna en som inte har en femtiöring ens...idioter alla.

    Hur blir man formad av det? Jo, män = problem.

    Antingen gapiga påstridiga hotande kaosproblem eller irriterande snyltande störiga individer som i genomsnitt beter sig mindre vuxet än femåringar.

    Jag kände mig äldre och klokare än både mina bioföräldrar och min styvförälder när jag var 11 år gammal. De var totalt hopplösa och jag var arg på dem hela min uppväxt. Farsan var jag rädd för tills i gymnasiet, sen var jag arg i 7 år och sen bröt jag kontakten för alltid för annars hade jag försökt döda fanskapet. Min hjärna hade drömt om det i så många år redan. 

    Men ilskan investerade jag i långa studier, som ledde till bra jobb, som ledde till karriär, så det var lite mer konstruktivt än att planera fadermord kanske.
    Pissed off är jag fortfarande och jag har gett fingret åt två arbetsgivare. Jag gör inget som strider mot min egen etik och jag kan flippa ur om jag blir tillräckligt provocerad. Kan man bryta med sin enda farsa för livet så är det ingenting att fimpa en orättvis arbetsgivare.

    Jag klarar mig alltid, kan fixa nytt kvalificerat jobb på ett par veckor bara så jag tar ingen skit. Jag blir sällan riktigt arg men de som sett det säger att det är minnesvärt.

    Och män då? Jo, jag hittade några som var vettiga när jag började studera, så då minskade mitt barndomstrauma. Men jag har varit extremt petig med vilka killar jag har valt och minsta lilla tendens till att slacka eller problem med jobb för killen  ger mig panikreaktion, för jag ska fan inte försörja nån slöhög i 30 år. Och är man deprimerad så går man antingen till läkaren eller till AF, det finns inte att bara sitta och glo hemma, då kommer jag att bränna upp soffan din röv sitter på med eldkastare. 

    Jag är lyckligt gift sedan många år med en man som är så snäll och välfungerande att mitt största problem i livet är att han ibland köper fel smak på glass till helgen. Min mamma är nu fattigpensionär (eftersom hon la sitt sparkapital på en parasit istället för att spara/investera) och så avundsjuk på mitt liv så det ibland är ett problem för vår relation. Jag sponsrar henne med en del och det är hon absolut värd, men faktum kvarstår att hennes val av män förstörde hennes liv.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll