Hur var din barndom?

Jag hade, på utsidan, en rätt så "traditionell" uppväxt i en arbetarfamilj med en pappa som jobbade, en mamma som var hemmafru och några syskon. Jag blev ganska knäpp i huvudet ändå. Som vuxen kom jag så småningom på att min mamma nog är en narcisst, eller åtminstone visar många tecken. Hon har ingen empati, hon har aldrig sagt att hon älskar mig eller liknande saker, hon håller konstant på med att höja sig själv genom att trycka ner andra (och jag är hennes "favorit" när det gäller det). Jag har brutit all kontakt med henne för några år sedan, eftersom hon är toxisk och det var väldigt befriande.

Jag har kontakt med min pappa, men som alla mina syskon inte mycket - han har aldrig haft mycket kontakt med oss, även som barn, för i hans värld är barn (och hushåll) ett kvinnojobb. Att han faktist inte har mycket att göra med sina barn märkte han först när han och min mamma separerade, och då var vi alla vuxen eller tonåringar och det är ju ganska sent.

Det postiva med min uppväxt är, att jag visste hur jag definitivt inte vill göra med mina egna barn.