Forum Skilsmässa/Separation - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Kommer han lämna sin fru?

    Sön 21 mar 14:09 Läst 0 gånger Totalt 247 svar
    Anonym (Perni­lla)
    Visa endast
    Sön 21 mar 14:09 -9

    Hur vanligt är det egentligen? Eller ovanligt... Att en gift man träffar en kvinna, blir kär i henne, har en relation bakom sin frus rygg i flera år för att slutligen skilja sig för ett liv med älskarinnan?

  • Anonym (Mänsk­ligt)
    Visa endast
    Sön 21 mar 21:03 #80 +1

    Har varit både älskarinnan och den otrogne och kan säga att det är inte så enkelt som folk i tråden vill få det till. 
    I mitt fall lämnade han inte för mig på grund av avsaknad av känslor eller att han inte ville, utan för han var extremt konservativ, trygghetsnarkoman och allmänt rädd. Finns inte en tvekan om att han hade valt mig om vi två från dag ett stått bredvid varandra. Och ja, ibland är barnen ett triumfkort. Alla prioriterar olika och alla fungerar inte så att de lämnar även om de älskar någon annan och inte den de lever med. Många biter ihop och står ut, kan man ju läsa i många trådar här. 
    Jag själv är däremot inte sån och skulle aldrig klara att leva med någon jag inte älskar så jag skilde mig. 

  • Anonym (Yllet­)
    Visa endast
    Sön 21 mar 22:21 #81
    Anonym (Efter lite googling) skrev 2021-03-21 20:02:34 följande:

    Något du kan be henne göra är ju att hon ber sin älskare om bevis på hans sanning. Vad exakt gör han rent konkret för att han ska kunna skilja sig? Kan han visa upp att han står i bostadskö? Finns det skilsmässopapper förberedda han kan visa? Bankpapper på vem som äger huset? Kan dom gå tillsammans till banken och prata om framtiden?.. Allt det där dom.planerar för måste ju existera på riktigt i nån form. Att sälja ett hus tar ju liksom inte en kvart utan minst ett år så kontakta mäklare vore ju rimligt att göra tillsammans nu.

    Alltså be honom visa sanningen i alla hans bortförklaringar och löften med konkreta bevis. Hon behöver börja bli misstänksam och kritisk. Du vet uttrycket "källa på det?"..


    Tar det ett år att sälja ett hus gör man antingen fel eller bor i ett ruckel där vägen tar slut. Ingen jag vet har fått vänta mer än 2-3 månader på en bostadsförsäljning de senaste tio åren.
  • Anonym (Hmm)
    Visa endast
    Sön 21 mar 22:33 #82

    Har han inte lämnat på flera år så kommer han aldrig att lämna.

  • Anonym (Efter lite googli­ng)
    Visa endast
    Sön 21 mar 23:10 #83
    Anonym (Yllet) skrev 2021-03-21 22:21:17 följande:

    Tar det ett år att sälja ett hus gör man antingen fel eller bor i ett ruckel där vägen tar slut. Ingen jag vet har fått vänta mer än 2-3 månader på en bostadsförsäljning de senaste tio åren.


    Nu kalkylerar jag med skilsmässa/betänketid samtidigt och alla hus ligger inte i en storstad där folk köar för köp samt möjlighet att vissa saker kanske måste fixas innan försäljning.. Så mellan tummen och pekfinger ca ett år med allt inräknat inklusive lite krångel och bråk. Själv bor jag i glesbygd och här är det minst 6 månader innan någon får huset sålt oavsett skick helt enkelt för att ingen köar på husen här i byn.
  • Anonym (vänta som en hund)
    Visa endast
    Sön 21 mar 23:31 #84

    Att splittra familjen för en annan är ett stigma. Gör man inte det inom kort då blir det inte av förrän frun har kastat ut honom. Det är inte kärlek, det är uppfyllnad av ett tomrum i hans liv. Hon väntar som en trogen hund och slösar bort sitt liv.

  • Anonym (SCB)
    Visa endast
    Sön 21 mar 23:40 #85
    Anonym (Pernilla) skrev 2021-03-21 14:09:01 följande:

    Hur vanligt är det egentligen? Eller ovanligt... Att en gift man träffar en kvinna, blir kär i henne, har en relation bakom sin frus rygg i flera år för att slutligen skilja sig för ett liv med älskarinnan?


    Det är ovanligt. Även om mannens äktenskap tar slut blir det sällan något med älskarinnan.
  • Sön 21 mar 23:55 #86
    Anonym (Pernilla) skrev 2021-03-21 20:48:25 följande:

    Jag läser alla era inlägg och skriver ner saker jag eventuellt ska ta med min vän. Jag kommer chocka henne...

    Känner mig nästan medberoende i det här, JAG tror typ han är världens finaste man och den mest perfekta för min vän.

    Tack för all feedback, även jag behövde visst ett uppvaknande!


    Jo men det är för att du är medberoende.

    Du är som den där mamman som försökte säga åt sin son att inte röra den varma plattan.. Så fort hon vände ryggen till så la han fortfarande handen på plattan, så mamman blev arg och började skälla på han o gråta medans hon tog hand om han.

    Det mamman måste förstå är att det spelar ingen roll hur mycket hon hade tjatat på han. Hur hon hade suttit där o varnat den lilla dumfan i flera timmar! Han behövde fortfarande få uppleva hur varm den där plattan var på egen hand. Annars hade han aldrig förstått hur mycket en platta kan brännas.

    Jag har sagt det förut o jag säger det igen. Låt henne våndas.. Du kan varna om du vill slösa din tid o energi på det, men från hennes sida är det ju bara skitsnack allt det där. Hon vill lägga handen på plattan. Då får hon även känna på när den börjar bränna henne sen.
  • Anonym (Sant)
    Visa endast
    Mån 22 mar 00:20 #87 +1
    Anonym (Mänskligt) skrev 2021-03-21 21:03:52 följande:

    Har varit både älskarinnan och den otrogne och kan säga att det är inte så enkelt som folk i tråden vill få det till. 

    I mitt fall lämnade han inte för mig på grund av avsaknad av känslor eller att han inte ville, utan för han var extremt konservativ, trygghetsnarkoman och allmänt rädd. Finns inte en tvekan om att han hade valt mig om vi två från dag ett stått bredvid varandra. Och ja, ibland är barnen ett triumfkort. Alla prioriterar olika och alla fungerar inte så att de lämnar även om de älskar någon annan och inte den de lever med. Många biter ihop och står ut, kan man ju läsa i många trådar här. 

    Jag själv är däremot inte sån och skulle aldrig klara att leva med någon jag inte älskar så jag skilde mig. 


    Håller helt med. Har också varit älskarinnan och otrogen. Sanning är inte så enkel. I mitt fall ställde jag ett ultimatum efter något år då jag inte kunde fortsätta mitt äktenskap oavsett och ville veta var han stod. Han valde att lämna sin fru också. Det var fruktansvärt jobbigt och är utan tvekan det absolut värsta jag både gjort och varit med om. Det tog mig flera år att få näsan över vattenytan igen för precis som vissa skrivit här finns ju ofta en anledning till att förhållandet kraschar utöver otroheten, i mitt fall bl a inslag av psykisk nedlåtande beteende där jag till slut knappt tyckte själv jag var särskilt mycket att ha och hade tur som hade en man som ändå tyckte om mig. Det var så befriande att bli sedd och omtyckt av någon som inte tryckte till mig hela tiden. Jag är fortfarande tillsammans med den jag var otrogen med och det har nu gått 8 år och vi har barn tillsammans. Vi lämnade båda långa (15-20 år) förhållanden för varandra. Och såsom många skrivit här - nej visst kan jag aldrig veta att han inte gör samma sak mot mig, dvs vara otrogen. Men jag kommer aldrig vara otrogen igen. Det är det värsta jag gjort och jag vill aldrig må så dåligt över mitt eget beteende eller skada någon på det viset igen. Aldrig. Det kommer jag aldrig göra. Och är han otrogen mot mig så vet jag att jag klarar det också. Man vet aldrig vad någon annan kommer eller inte kommer göra. Man måste lita på sin egen förmåga att hantera vad andra gör,
  • Anonym (Sant)
    Visa endast
    Mån 22 mar 00:20 #88
    Anonym (Mänskligt) skrev 2021-03-21 21:03:52 följande:

    Har varit både älskarinnan och den otrogne och kan säga att det är inte så enkelt som folk i tråden vill få det till. 

    I mitt fall lämnade han inte för mig på grund av avsaknad av känslor eller att han inte ville, utan för han var extremt konservativ, trygghetsnarkoman och allmänt rädd. Finns inte en tvekan om att han hade valt mig om vi två från dag ett stått bredvid varandra. Och ja, ibland är barnen ett triumfkort. Alla prioriterar olika och alla fungerar inte så att de lämnar även om de älskar någon annan och inte den de lever med. Många biter ihop och står ut, kan man ju läsa i många trådar här. 

    Jag själv är däremot inte sån och skulle aldrig klara att leva med någon jag inte älskar så jag skilde mig. 


    Håller helt med. Har också varit älskarinnan och otrogen. Sanning är inte så enkel. I mitt fall ställde jag ett ultimatum efter något år då jag inte kunde fortsätta mitt äktenskap oavsett och ville veta var han stod. Han valde att lämna sin fru också. Det var fruktansvärt jobbigt och är utan tvekan det absolut värsta jag både gjort och varit med om. Det tog mig flera år att få näsan över vattenytan igen för precis som vissa skrivit här finns ju ofta en anledning till att förhållandet kraschar utöver otroheten, i mitt fall bl a inslag av psykisk nedlåtande beteende där jag till slut knappt tyckte själv jag var särskilt mycket att ha och hade tur som hade en man som ändå tyckte om mig. Det var så befriande att bli sedd och omtyckt av någon som inte tryckte till mig hela tiden. Jag är fortfarande tillsammans med den jag var otrogen med och det har nu gått 8 år och vi har barn tillsammans. Vi lämnade båda långa (15-20 år) förhållanden för varandra. Och såsom många skrivit här - nej visst kan jag aldrig veta att han inte gör samma sak mot mig, dvs vara otrogen. Men jag kommer aldrig vara otrogen igen. Det är det värsta jag gjort och jag vill aldrig må så dåligt över mitt eget beteende eller skada någon på det viset igen. Aldrig. Det kommer jag aldrig göra. Och är han otrogen mot mig så vet jag att jag klarar det också. Man vet aldrig vad någon annan kommer eller inte kommer göra. Man måste lita på sin egen förmåga att hantera vad andra gör,
  • Anonym (Sant)
    Visa endast
    Mån 22 mar 00:20 #89 -2
    Anonym (Mänskligt) skrev 2021-03-21 21:03:52 följande:

    Har varit både älskarinnan och den otrogne och kan säga att det är inte så enkelt som folk i tråden vill få det till. 

    I mitt fall lämnade han inte för mig på grund av avsaknad av känslor eller att han inte ville, utan för han var extremt konservativ, trygghetsnarkoman och allmänt rädd. Finns inte en tvekan om att han hade valt mig om vi två från dag ett stått bredvid varandra. Och ja, ibland är barnen ett triumfkort. Alla prioriterar olika och alla fungerar inte så att de lämnar även om de älskar någon annan och inte den de lever med. Många biter ihop och står ut, kan man ju läsa i många trådar här. 

    Jag själv är däremot inte sån och skulle aldrig klara att leva med någon jag inte älskar så jag skilde mig. 


    Håller helt med. Har också varit älskarinnan och otrogen. Sanning är inte så enkel. I mitt fall ställde jag ett ultimatum efter något år då jag inte kunde fortsätta mitt äktenskap oavsett och ville veta var han stod. Han valde att lämna sin fru också. Det var fruktansvärt jobbigt och är utan tvekan det absolut värsta jag både gjort och varit med om. Det tog mig flera år att få näsan över vattenytan igen för precis som vissa skrivit här finns ju ofta en anledning till att förhållandet kraschar utöver otroheten, i mitt fall bl a inslag av psykisk nedlåtande beteende där jag till slut knappt tyckte själv jag var särskilt mycket att ha och hade tur som hade en man som ändå tyckte om mig. Det var så befriande att bli sedd och omtyckt av någon som inte tryckte till mig hela tiden. Jag är fortfarande tillsammans med den jag var otrogen med och det har nu gått 8 år och vi har barn tillsammans. Vi lämnade båda långa (15-20 år) förhållanden för varandra. Och såsom många skrivit här - nej visst kan jag aldrig veta att han inte gör samma sak mot mig, dvs vara otrogen. Men jag kommer aldrig vara otrogen igen. Det är det värsta jag gjort och jag vill aldrig må så dåligt över mitt eget beteende eller skada någon på det viset igen. Aldrig. Det kommer jag aldrig göra. Och är han otrogen mot mig så vet jag att jag klarar det också. Man vet aldrig vad någon annan kommer eller inte kommer göra. Man måste lita på sin egen förmåga att hantera vad andra gör,
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll