Mamma ger mig ständigt dåligt samvete

Du ska tänka på dig och din familj. Gör det som ni mår bra av. Du är inte din mammas väninna eller förälder. Din mammas lycka & välmående ligger inte på dina axlar. Du lägger nog inte din lycka & välmående på din mammas axlar. Hon har eget ansvar precis som du har. Stå på dig & lycka till!!

Om jag var du så hade jag talat om för henne att du upplever henne som bitter, missunnsam och negativ och att det påverkar dig negativt. Om hon vill förbättra sitt liv och sina relationer så borde hon gå i terapi för detta. Antingen privat om hon har råd eller åtminstone testa att söka via vårdcentralen, kyrkan, någon av alla dessa nya sjukvårdsappar eller liknande. För du behöver fokusera på dig och din situation. Hon är en energitjuv som det är just nu och det ska du inte behöva stå ut med.

Jag känner igen mig, påsätt och vis. Men i mitt fall är mina föräldrar fortfarande gifta och båda tycker de ha rätt och styra och ställa över mitt liv. Och jag låter dem, trots att jag är vuxen och har egen familj. Så nu har jag byggt upp ett liv de vill och allting bara skaver. Och jag är på god väg att bli precis så bitter som du skriver att din mamma är.

Mitt svar är gör din grej. Och om du skaffar barn så får hon acceptera att du inte kan hälsa på henne och sova på madrass på golvet. Om hon inte vill komma till dej, då är det hennes val. Det blir så klart väldigt tråkigt om hon inte är del i ditt liv och inte heller dina barns liv. Men då får det vara så, för du vill inte hamna där jag är.

Hela din förklaring av din livssyn om att man skapar sin egen lycka säger att ni borde flytta till den där drömgården.

Vi har också dessa negativa, pessimistiska individerna där allt som sker i livet är andras fel och som inte tar något eget ansvar. Det verkar vara vanligt.

Det gör egentligen ingen stor skillnad om ni bor 20 mil eller 30 mil bort. Det är oavsett lika krångligt att åka på besök. Ni måste sannolikt boka hotell i din mammas stad.

Det är inte ett alternativ att flytta nära din mamma och välja olycka. Tror du din mamma skulle komma på besök om ni bodde 1 km bort? Tror du hon skulle bli positiv och få en tro på framtiden och se världen i rosaskimrande glitter om ni flyttar till grannhuset? Eller kommer hon hitta andra saker att klaga på (att ni hjälper henne för lite, hälsar på för sällan)? Skulle hon vilja umgås med era barn? Vill ni att hennes livssyn ska överföras till era barn?

Det är så sant det du skriver, och jag behövde nog höra det ännu en gång. Hade vi bott mer nära henne hade hon hittat andra saker att beklaga sig över. Hon hade förmodligen kommit på besök men bara korta stunder (hon är alltid för trött för att orka ses mer än ett par timmar) och under den tiden skulle hon nog alltid ha klagat. Det är det absolut sista man orkar med. Som du skriver så kan det nästan kvitta om vi bor 20 eller 30 mil bort. Jag har alltid tänkt att om vi skaffar barn där vi bor nu så kommer hon besöka oss oftare (tar 2 timmar att köra så det går att åka över en dag) men sen inser jag att jag har bott här i 6 år nu och kan räkna på en hand alla gånger hon åkt hit... Vet inte om det kommer bli någon radikal förändring sen direkt.

Du får gora som vi som bor utomlands gor, åk och hälsa på en gång per år och bo på hotell hela familjen.

Sammanfattning av min livserfarenhet är att det är väldigt sällsynt att personer ändrar sig. Att få barnbarn ändrar inte radikalt en persons väsen. Men det finns så klart undantag. Men jag tror du vet hur din mamma kommer reagera och agera (man brukar kunna känna sånt på sig) vid eventuellt flytt till hennes stad, till gården 30 mil bort, vid ankomst av eventuella barnbarn.

Välj det som är bäst för dig, din sambo och eventuellt kommande barn. Utan dåligt samvete.

Lider med dig... jag vet precis hur det är. Min situation är din fast snabbspola lite och jag bor bara 5mil ifrån dom.

Är gravid för första gången och det har redan börjat komma på tryckningar att jag ska döpa bebisen till ett "familje"namn som gått i generationer och använda en gammal spjälsäng som stått ett förfallet hus med 40 katter..

Jag vet och känner på mig att detta är bara en början.. att jag måste hälsa på när bebisen kommer och skuldsatta mig att jag inte kommer tillräckligt ofta osv.

Då hon inte kan köra bil och knappt ta hand om sig själv samt pappa dricker sprit varje dag så har jag sagt att jag aldrig ska lämna mina barn där. Ska försöka stå på mig distansera mig mer och mer, samt verkligen stå upp för mig och bebis. Lättare sagt än gjort men håll hårt i svärföräldrarna, ångra inte en sekund när ni flyttat och stå på dig. Hon har lärt mig vad jag aldrig kommer säga eller göra mot mina barn. För jag hade inget annat än velat att min mamma stöttat mig och funnits med i mitt liv men hon förstört detta själv inte jag.

Usch, så tråkigt att höra och jag förstår dig till fullo också. Visst tar man med sig mycket som man aldrig kommer utsätta sina egna barn för. När jag tänker på framtiden och mina eventuella barn så kan jag inte på något sätt förstå hur min mamma resonerar eller tänker, med något. Jag känner verkligen ännu mer efter alla svar i detta forum att det finns inget dåligt samvete att ha, inte du heller! Dem har förstört för sig själva och det fallet ska inte vi också dras med i.

Jag säger "Bryt eller minimera kontakten med din mamma". Inget du gör är gott nog, allt vrids till att det är henne det är synd om etc. 

Gör det som är bäst för dig, sambon och er gemensamma framtid. 

Min sambo bröt kontakten med sin mamma mer eller mindre långt innan vi träffades. Hon ringer möjligen när han fyller år och skickar kort på jul och när barnen fyller år. Hon har träffat sina barnbarn en gång och då ägnade hon dem ungefär 2 minuter av sitt besök till dem, övriga 8 till att beklaga sig över hur hemska alla var mot henne (vi var på besök hos annan släkting som bodde i samma stad som hans mamma). Barnbarnen fyller 8 år i år. 

Ja, det är trist att barnen inte har en farmor som är närvarande men så som hon är så är det bättre så här. Sorgligt men sant.

Jag har en exakt likadant mamma.

+ att hon anser att säga kränkande och otrevliga saker innebär att ? man är bara ärlig? .

Det enda sättet är tyvärr att umgås så lite som möjligt.

Om hon inte åker till er och du inte åker till henne då är problemet löst.

Åh herregud, det är så tröttsamt, tyvärr är min mamma också likadan på den punkten. Hon kan säga saker som "åh vad fin du är i det klädesplagget, det får verkligen din stora rumpa att försvinna", till saken hör också att jag är extremt normalviktig (hade kvittat oavsett i och för sig). Hon älskar att säga något snällt och väva in det med något elakt. Hon kan även ge mig beröm ena dagen för att jag varit så duktig med min utbildning men sen nästa dag trycka på grejer som jag borde tänka på så att jag inte blir uppsagd (med andra ord att företaget gjort ett misstag som anställt mig). Dem gånger jag sagt emot och förklarat att det hon säger gör mig ledsen så får man till svar "du är så himla känslig, det går ju inte att säga något till dig utan att du ska ta det fel" och sen tycker hon synd om sig själv för att även jag är så hemsk mot henne och ska vända allt emot henne... Nej, desto mer jag skriver nu så inser jag att dessa mil emellan är väldigt bra. Som du säger, problemet är ganska lättlöst egentligen. Det är väl tanken om en kärleksfull mor som är svår att släppa.