Mamma ger mig ständigt dåligt samvete
Hej!! Jag känner att jag måste höra andras åsikter om detta, kanske att någon kan känna igen sig?Min mamma ger mig ständigt dåligt samvete och det kvittar vad jag gör. Hon har alltid varit väldigt negativ och bitter, allt ska vara så perfekt på ytan men egentligen sitter hon bara hemma, har ett jobb hon inte trivs på, inga vänner och hela situationen har hon bara sig själv att skylla på. Hon har satt sig i sitsen själv helt enkelt men enligt henne själv är livet orättvist och allt och alla är emot henne.
Jag har en annan inställning till livet. Jag anser att man skapar sin egen lycka och sitt eget liv, oavsett vad man kommer från osv. För mig handlar livet om att må bra och göra det som får en att må bra. Jag bor idag 20 mil från mamma, har en underbar sambo, en bra utbildning, ett bra jobb, ett fint boende och vi ser ljust på framtiden. Som mamma borde ju min mamma vara glad över att jag har lyckats? Speciellt med tanke på vilken egen sits hon sitter i, men nej, hon är så extremt missunnsam? Varje gång vi pratar i telefon så klagar hon alltid över hur trött hon är, hur jobbigt allt är helt enkelt. Försöker jag berätta något eller vända samtalet till något glatt så lyckas hon ändå alltid hitta något negativt med det. Hon ger mig ofta dåligt samvete för att jag bor 20 mil bort men till saken hör att det alltid är jag som måste besöka henne också, hon åker aldrig hit för det är ju MITT fel att jag flyttade, därav är det jag som alltid borde resa till henne. Jag kan aldrig ta med sambon heller för väl hos henne finns inga sovplatser så det blir typ en madrass på golvet. Hos oss finns säng och allt för henne och hennes man men nej, det är tydligen mer jobbigt för henne att köra än det är för mig. (Sen att hon är en av anledningarna till att jag flyttade och aldrig vill tillbaka förstår hon ju inte heller. Enligt henne själv är hon perfekt och alla andra är hemska)
Till saken hör nu att jag och sambon funderar på att köpa en gård, ännu längre bort. Istället för 20 mil blir det nu 30 mil och såklart planerar vi även barn snart. Jag vill verkligen flytta men det som tynger mig är min mamma. Jag kommer ha svårt att besöka henne med barn och hela köret i en lägenhet utan sovplatser men jag vet om att hon aldrig kommer besöka mig. Hon kommer se detta som ännu en anledning till att hennes liv är hemskt och att alla är emot henne. Hon kommer inte se det som något bra, vara glad för min skull, verkligen inte.
Jag drömmer om en mamma som hade stöttat mig i detta. Som hade tagit varje tillfälle hon fick för att åka upp och träffa mig och vår familj, som normala mammor gör.. Jag tror att hon drömmer om att jag skulle bo i lägenheten bredvid henne och inte ha någon sambo eller några drömmar så att hon kunde kontrollera allt jag gjorde och känna sig som hjälten i mitt liv.
Min pappa är helt tvärt om, han stöttar mig i allt oavsett vad hans personliga åsikt är. Svärföräldrarna är precis likadana, stöttar oss och finns där. Så jag vet om att min mammas beteende inte är normalt men jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag har försökt prata med henne några gånger men hon tar på sig offerkoftan med en gång.. Är det någon som känner igen sig?