Inlägg från: September1518 |Visa alla inlägg
  • September1518

    Fler som vill bli gravida efter mf och vill följas åt?

    Hallonglass91 skrev 2021-06-16 11:12:15 följande:

    Jag ska ha ÄL i helgen och ska inte testa mig med ÄL denna gång för att hålla mig mer lugn. Sedan ska jag prata med en psykolog imorgon för att bearbeta detta lite. Har tillgång till psykologer via min jobbhälsoförsäkring :) Trodde jag skulle ha kommit längre i mina tankar på dessa 3 månader, tänker på det så mycket fortfarande.

    Ska dela med mig om psykologens tips här om ni vill höra? :)


    Jag vill också väldigt gärna höra vad psykologen säger. Jag kan bli så frustrerad på mig själv att jag inte bara känner glädje över att vara gravid igen nu. Ibland tänker jag ändå på bebisen vi skulle fått, vilken vecka jag skulle varit i osv. Förstår inte varför. Nu är jag gravid igen och överlycklig men ändå far dom där tankarna genom huvudet ibland. T.ex när andra berättar att de skulle fått barn typ då.
  • September1518
    Hallonglass91 skrev 2021-06-18 23:37:12 följande:

    Hej!

    Nu har jag haft mitt första samtal med psykologen (via min försäkring). Anledningen till att jag sökte hjälp är främst för att jag, nu 3 månader efter mitt MA, fortfarande känner mig nedstämd och ältar mycket (i huvudet), vilket gör att det känns som jag fastnat i det förflutna.

    Idag skulle hon mer lära känna mig men jag tyckte ändå att hon gav bra insikter, så ska dela med mig lite.

    Angående sorg som man känner så sa hon att många brukar beskriva dagar under sorgbearbetning som zebrarandigt. Vissa stunder under dagen är svarta och mörka, andra delar är mer ljusa. Och det är inget konstigt alls. Går man igenom en sorg så kommer det växla. Hon sa att det är helt rimligt att det känns mer mörkt, speciellt i början, men hon sa också att man efter 3 månader ändå borde känna att det finns ljusa stunder, och att om man bara har mörka stunder så borde man ta hjälp för att bearbeta sin sorg. (Som jag gör nu).

    Sedan pratade hon om att man måste inse att det är mycket kemiskt som sker vid en graviditet och ett missfall. Man har ju varit gravid och just de första tre månaderna är det ett stort hormonpåslag. När de hormonerna börjar gå ut ur kroppen blir det känslomässigt både emotionellt men även kemiskt. Hon sa att man kan ge sig själv lite förståelse för att tankarna snurrar, man tänker mycket på att bli gravid osv, när kroppen är lite kaos och försöker balansera sig.

    Hon sa också att man måste komma ihåg att man hade gravidbeteende, alltså att man betedde sig gravid under en lång tid ändå, och att det inte är konstigt om man har svårigheter att bryta de beteenden som man haft under de veckor man varit gravid och känna att det är normalt att bete sig som man gjorde innan man var gravid. Precis som det är jobbigt att bryta andra vanor, kan det alltså vara jobbigt att inte vara gravid längre och att man även kan sakna det man gjorde under den tiden man var gravid ex pratade bebisnamn, kände på sin mage, tänkte på framtiden som en familj osv osv. Det kan ta lite tid och man kan aktivt behöva ändra sitt betedde och aktivt fokusera på annat.

    Sen sa hon också att det kan vara svårt att gå tillbaka helt till vem man var innan man var gravid. Bara för att man ex gillade att gå på AW/gå på middag med sina tjejkompisar innan man var gravid är det inte alls konstigt att man kanske inte vill göra det nu. Dels för att det blir så påtagligt att kan inte är gravid då, när man träffar dem, och dels för att man har bytt fokus i livet kanske. Hon sa typ att det är helt okej att man gått vidare från vad man tyckte innan och kanske längtar efter att leva familjelivet nu. Hon tipsade om att man kanske kan anamma familjelivet lite extra redan nu genom att ex ha picknick bara med ens partner, gå på promenader ihop, umgås med ens familjer osv, sådant som man hade tänkt sig göra när man fick barn. Många säger liksom att man ska göra det man inte kan göra när man har barn typ åka på långa resor, men hon menade på att det kanske inte fungerar för alla att fokusera på det då man redan gått vidare.

    Sedan sa hon även att under just en stark känslomässigt engagemang, som man får när man blir gravid, så kan det bli en stark känsla som följer efter också. Om man hamnar i en sådan stark känsla (som i mitt fall då är lite hopplöshet och tro att inget kommer bli bra) så är det vanligt att man ser sin nuvarande känsla som något som inte kommer ändras. Man ser inte att det har en början och ett slut och att känslan man har nu kommer att passera (man kommer känna sig glad och lycklig). Men det är bara för att man känner så starkt, med tid så kommer man vidare och kommer kunna bli lyckligare.

    Långt haha men där har ni lite tankar och betryggade ord. Hoppas ni också tycker det känns lite lugnande att läsa, även om ni kanske befinner er i lite andra situationer.


    Wow det där med att bryta vanor var väldigt insiktsfullt. Tror många vill fortsätta leva som gravida i hopp om att bli det igen så snart som möjligt. Men rätt väg för många är säkert att tänka precis tvärtom och göra allt som man skulle gjort som ogravid. Men sen också som hon sa att det kanske inte är den person man är längre. När man är inställd på familjelivet, redo för det och snart skulle få det vill man kanske inte gå tillbaka till AW osv.

    Tack för att du delade med dig :)
  • September1518
    Fanny87a skrev 2021-06-22 17:19:50 följande:

    Hej

    Jag fick mitt missfall v.4+4 (förra veckan)och jag känner mig lite vilsen. Jag var säker på att det skulle sluta i missfall och jag fick rätt - helt plötsligt har all min tro försvunnit att detta någonsin kommer gå hela vägen...

    Behöver lite solskenshistorier känner jag..

    Kram till er alla som kämpar på!


    Vad gjorde dig säker på att det skulle sluta i missfall? Som jag förstått slutar väldigt många graviditeter i så pass tidiga missfall att det kallas en kemisk graviditet, att den sker ungefär i samband med att mensen skulle ha kommit. Är ganska säker på att jag fått det minst en gång då i sådana fall i vecka 4+3, hade inte tagit något test än. Men jag tror att jag kan ha haft det en gång till i vecka 4+2.

    Efter det har jag varit gravid och fått en son, följt av ett missfall i vecka 11+3 och nu är jag gravid i vecka 9 :)

    På torsdag ska jag till barnmorskan och hoppas på att kunna tigga till mig ett vul så jag får se om allt ser bra ut.
  • September1518

    Jag har helt glömt bort att uppdatera, sorry. Jag stod på mig och barnmorskan gick med på ett ultraljud, hjärtat tickade på så fint. Jätteskönt! Nu känner jag mig lite mer lugn och glad. Vecka 11+3 idag, exakt samma dag som jag fick missfall förra gången.

  • September1518
    Hallonglass91 skrev 2021-06-29 23:34:12 följande:

    Åh! Underbart att höra :) Känner du dig lite mer lugn eller fortfarande väldigt orolig? Hoppas du mår bra och är lite lugnare.


    Jo jag känner mig lugnare, jag är helt säker på att förra bebisen var död långt innan missfallet startade. Så att ha sett en levande är underbart! Men på ett sätt blir jag mer rädd för missfall nu för det vore hemskt efter att ha fått se ett tickande hjärta! Tänk vilken chock. Men nu är jag snart förbi de osäkraste veckorna. Hoppas bara att allt ser bra ut sen och lillen utvecklas som den ska. Nästa oro är rul att de upptäcker något hemskt avvikande. Haha aldrig en lugn stund när det kommer till bebisar och barn va! Alltid nån oro som står på kö. Men nu ska jag njuta!
  • September1518
    Gabriella33 skrev 2021-06-30 11:18:13 följande:

    Gud vad roligt att höra! Försök slappna av o njut nu:)


    Tack det ska jag försöka :)

    Skönt att det äntligen ordnat sig för dig! Går in och läser men när jag inte har några erfarenheter att komma med låter jag andra skriva. Tänk vad smidigt det gick när du väl fick en skrapning! Hoppas kroppen blir återställd snabbt nu!
  • September1518
    Hallonglass91 skrev 2021-07-01 09:35:06 följande:

    Är så besviken? testade mig idag på BIM-5 med testa tidigt test och det var negativt. Vet att man borde ha tålamod men detta är liksom 3e månaden vi försöker sedan MA och det känns så segt. Hoppas ni har en bättre dag! Idag ska jag prata med psykologen igen så ska ge er en uppdatering efter om jag får några insikter/kloka råd.

    En annan sak - jag vill egentligen byta jobb, då jag är supertrött på mitt jobb och inte ser att jag kan jobba där när jag har ett barn då det är mycket övertid osv, men jag vill samtidigt ha jobbat minst 6 månader men helst ett år när jag berättar att jag är gravid/går på mammaledighet. Känns annars som det är risk att man bli uppsagd eller att man inte kommit in tillräckligt för att ha något att komma tillbaka till. Någon mer av er som är i samma sits? Man vill ju inte byta från något stabilt om man kan bli gravid fort, men samtidigt behöver man ju vara nöjd med livet också ifall detta tar typ flera år? Hur tänker ni med era framtidsplaner, kör ni på som att ni är gravida eller tänker ni att ni inte kommer vara gravida om ex 1 år?


    Hoppas det bara är för tidigt för att testa! När fick du plus senast?

    Åh Gud vad svårt det där!! Inte kul att inte trivas samtidigt som det är väldigt skönt inför en mammaledighet att ha bra föräldrapenning och säkerheten att gå tillbaka till. Då kan du söka nytt jobb när du kommer tillbaka eller under sista mammalediga tiden. Men som du säger är det ingen som vet hur lång just din resa kommer bli. Jag hoppas du blir gravid snarast och sen för er efterlängtade bebis! Men man vet ju inte om det blir så. Jättesvårt att svara på. Men om du ändå trivs just nu, även om du är supertrött på jobbet, och anledningen till att du vill sluta mest är pga att det inte fungerar med barn skulle jag i samma sits stanna kvar och leta nytt jobb under eller efter mammaledigheten.

    Vad säger din partner om de här funderingarna? Kanske sätta en månad att är du inte gravid tills dess då söker du nytt och säger upp dig.
  • September1518
    Emmissss skrev 2021-07-01 10:33:15 följande:

    Hej på er.

    Hur har era missfall visat sig? Jag har börjat blöda klarrött nu, blödde även mensdagen likaså med min förra graviditet. Hade bim I måndags men igår började det komma riktigt blod men inga klumpar.


    Åh nej vad tråkigt det låter! Jag fick missfall i vecka 12 och mitt började med bruna flytningar för att övergå till rosa och sedan klarrött på kvällen. Dagen efter hade jag mensvärk har jag för mig och det började droppa mer i toaletten och kom även slem. Tredje dagen sent på kvällen drog det igång rejält med klumpar och fruktansvärd mensvärk.

    Beklagar så mycket om det är missfall! Men det är inte säkert, finns så många anledningar till att blöda i graviditeten. Åk in till gynakuten och se om du kan få ett vul kanske, eller är det för tidigt för att se något?
  • September1518
    Magdalena88 skrev 2021-07-01 15:45:28 följande:

    Är så less på alla som frågar "hur går det med bebisverkstaden". GAHHHHHHHHHHH Det lägger på sån stress på mig att alla går och undrar.

    (Alla tycker tydligen det är ok att fråga bara för att vi berättat om missfallet, iom det var i vecka 12).

    Startar 5 försöket nu. Känner mig helt uppgiven. :(


    Det är fruktansvärt fräckt att ta sig friheten att lägga sig i något så privat på det där sättet. När man är i vecka 12 tror man i princip att man är säker så självklart kan man börja berätta då och inte räkna med missfall. Önskar att folk skulle ha mer förståelse för om ni inte själva tar upp det.

    Vad svarar du dem? Tänker om ni kan förklara att det går lite trögt och ni helst inte vill prata om det nu. Eller dra en vit lögn och säga att ni valt att ta en paus för att låta kroppen ladda om. Så kanske de lämnar er i fred. Blä försök 5, kan tänka mig att det känns som en evighet när du redan hade kommit så långt i en graviditet. Går inte att släppa tankarna på vilken vecka man borde ha varit i. Hoppas du blir gravid nu och att tiden går snabbt förbi första trimetern så du kanske kan slappna av lite.
  • September1518
    Hallonglass91 skrev 2021-07-01 16:55:48 följande:
    Tack för dina kloka tankar! <3

    Han tycker jag ska vara kvar för att det är ekonomiskt bra, men samtidigt känns det som jag offrar mig lite, då jag inte bara är supertrött på det utan inte trivs heller och det tar tid nu.

    Ja, man kanske får sätta en deadline som du säger. Tack.
    Jag förstår, det är såklart jobbigare också om han känner så. Hur mycket har ni pratat om det? Vet han precis hur du känner och hur jobbigt du tycker det är?

    Känns som att det finns 2 alternativ, antingen söka nytt jobb direkt och säga upp dig så snart du fått ett. Eller sätta en deadline som känns ok för er båda och fortsätta kämpa tills dess och hoppas du är gravid och sen söka nytt jobb och säga upp dig. Oavsett kan du inte fortsätta jobba på obestämd framtid när du känner som du gör. Det är inte bra för din psykiska hälsa, du måste kunna njuta av livet också och jobbet är en så himla stor del av vardagen!

    Vad har du för anledning/fördelar med att vara kvar förutom ekonomin?
Svar på tråden Fler som vill bli gravida efter mf och vill följas åt?