Hej!
Jag har fått mitt första missfall någonsin. Det pågår just nu. Ska på vul nästa vecka men kan inte tänka mig att det finns något levande kvar. Har lite ont och blöder stadigt. Tidigt mf i v. 4+4.
Så nu ska vi köra på igen! Väntar på att sluta blöda och ska sexa på direkt har vi tänkt.
Någon mer som är i samma sits och vill följas åt med mig? :)
Ja, känner igen det där? :( jag tänker mycket - varför blev det som det blev. Men man får försöka acceptera att det inte blev som man trodde. Och även om de känns som andra ?ploppar? ut barn efter barn vet man ju inte heller vad de gått igenom för att komma dit. De som får barn nu kanske försök i flera år, också haft MF/MA, kåmpat med att gå upp/ner i vikt osv.Jag funderar på samma! Bara föröka strunta i det hela, men ändå ligga ungefär vid ÄL. Får se hur jag gör. :)
Känner så igen mig i det ni alla skriver. Mår som sämst när jag tänker "om jag inte hade fått missfall..."
Vi får försöka tänka att allt har en mening, och det kommer bli självklart för oss när vi äntligen får vårt efterlängtade barn.
Hur går det för alla?
Tredje dagen med blinkande smiley - så nu är det nära. Brukar slå om på 5:e dagen för mig. Alltså beräknad ÄL på fredag/lördag.
Känner så igen mig i det ni alla skriver. Mår som sämst när jag tänker "om jag inte hade fått missfall..."
Vi får försöka tänka att allt har en mening, och det kommer bli självklart för oss när vi äntligen får vårt efterlängtade barn.
Hur går det för alla?
Tredje dagen med blinkande smiley - så nu är det nära. Brukar slå om på 5:e dagen för mig. Alltså beräknad ÄL på fredag/lördag.
Jag ska ha ÄL i helgen och ska inte testa mig med ÄL denna gång för att hålla mig mer lugn. Sedan ska jag prata med en psykolog imorgon för att bearbeta detta lite. Har tillgång till psykologer via min jobbhälsoförsäkring :) Trodde jag skulle ha kommit längre i mina tankar på dessa 3 månader, tänker på det så mycket fortfarande.
Ska dela med mig om psykologens tips här om ni vill höra? :)
Läser aktivt det ni tjejer delar med er, är själv i samma sits men blöder frf efter MA.. läser mer än gärna vad psykologen säger! Har svårt o komma över de som hänt.. känns mycket bättre av allas historier kring detta samt pepp/motivering man får av er alla!:) som sagt, vill höra allt!:)
Jag ska ha ÄL i helgen och ska inte testa mig med ÄL denna gång för att hålla mig mer lugn. Sedan ska jag prata med en psykolog imorgon för att bearbeta detta lite. Har tillgång till psykologer via min jobbhälsoförsäkring :) Trodde jag skulle ha kommit längre i mina tankar på dessa 3 månader, tänker på det så mycket fortfarande.
Ska dela med mig om psykologens tips här om ni vill höra? :)
Jag ska ha ÄL i helgen och ska inte testa mig med ÄL denna gång för att hålla mig mer lugn. Sedan ska jag prata med en psykolog imorgon för att bearbeta detta lite. Har tillgång till psykologer via min jobbhälsoförsäkring :) Trodde jag skulle ha kommit längre i mina tankar på dessa 3 månader, tänker på det så mycket fortfarande.
Ska dela med mig om psykologens tips här om ni vill höra? :)
Hej!
Nu har jag haft mitt första samtal med psykologen (via min försäkring). Anledningen till att jag sökte hjälp är främst för att jag, nu 3 månader efter mitt MA, fortfarande känner mig nedstämd och ältar mycket (i huvudet), vilket gör att det känns som jag fastnat i det förflutna.
Idag skulle hon mer lära känna mig men jag tyckte ändå att hon gav bra insikter, så ska dela med mig lite.
Angående sorg som man känner så sa hon att många brukar beskriva dagar under sorgbearbetning som zebrarandigt. Vissa stunder under dagen är svarta och mörka, andra delar är mer ljusa. Och det är inget konstigt alls. Går man igenom en sorg så kommer det växla. Hon sa att det är helt rimligt att det känns mer mörkt, speciellt i början, men hon sa också att man efter 3 månader ändå borde känna att det finns ljusa stunder, och att om man bara har mörka stunder så borde man ta hjälp för att bearbeta sin sorg. (Som jag gör nu).
Sedan pratade hon om att man måste inse att det är mycket kemiskt som sker vid en graviditet och ett missfall. Man har ju varit gravid och just de första tre månaderna är det ett stort hormonpåslag. När de hormonerna börjar gå ut ur kroppen blir det känslomässigt både emotionellt men även kemiskt. Hon sa att man kan ge sig själv lite förståelse för att tankarna snurrar, man tänker mycket på att bli gravid osv, när kroppen är lite kaos och försöker balansera sig.
Hon sa också att man måste komma ihåg att man hade gravidbeteende, alltså att man betedde sig gravid under en lång tid ändå, och att det inte är konstigt om man har svårigheter att bryta de beteenden som man haft under de veckor man varit gravid och känna att det är normalt att bete sig som man gjorde innan man var gravid. Precis som det är jobbigt att bryta andra vanor, kan det alltså vara jobbigt att inte vara gravid längre och att man även kan sakna det man gjorde under den tiden man var gravid ex pratade bebisnamn, kände på sin mage, tänkte på framtiden som en familj osv osv. Det kan ta lite tid och man kan aktivt behöva ändra sitt betedde och aktivt fokusera på annat.
Sen sa hon också att det kan vara svårt att gå tillbaka helt till vem man var innan man var gravid. Bara för att man ex gillade att gå på AW/gå på middag med sina tjejkompisar innan man var gravid är det inte alls konstigt att man kanske inte vill göra det nu. Dels för att det blir så påtagligt att kan inte är gravid då, när man träffar dem, och dels för att man har bytt fokus i livet kanske. Hon sa typ att det är helt okej att man gått vidare från vad man tyckte innan och kanske längtar efter att leva familjelivet nu. Hon tipsade om att man kanske kan anamma familjelivet lite extra redan nu genom att ex ha picknick bara med ens partner, gå på promenader ihop, umgås med ens familjer osv, sådant som man hade tänkt sig göra när man fick barn. Många säger liksom att man ska göra det man inte kan göra när man har barn typ åka på långa resor, men hon menade på att det kanske inte fungerar för alla att fokusera på det då man redan gått vidare.
Sedan sa hon även att under just en stark känslomässigt engagemang, som man får när man blir gravid, så kan det bli en stark känsla som följer efter också. Om man hamnar i en sådan stark känsla (som i mitt fall då är lite hopplöshet och tro att inget kommer bli bra) så är det vanligt att man ser sin nuvarande känsla som något som inte kommer ändras. Man ser inte att det har en början och ett slut och att känslan man har nu kommer att passera (man kommer känna sig glad och lycklig). Men det är bara för att man känner så starkt, med tid så kommer man vidare och kommer kunna bli lyckligare.
Långt haha men där har ni lite tankar och betryggade ord. Hoppas ni också tycker det känns lite lugnande att läsa, även om ni kanske befinner er i lite andra situationer.
Hej!
Nu har jag haft mitt första samtal med psykologen (via min försäkring). Anledningen till att jag sökte hjälp är främst för att jag, nu 3 månader efter mitt MA, fortfarande känner mig nedstämd och ältar mycket (i huvudet), vilket gör att det känns som jag fastnat i det förflutna.
Idag skulle hon mer lära känna mig men jag tyckte ändå att hon gav bra insikter, så ska dela med mig lite.
Angående sorg som man känner så sa hon att många brukar beskriva dagar under sorgbearbetning som zebrarandigt. Vissa stunder under dagen är svarta och mörka, andra delar är mer ljusa. Och det är inget konstigt alls. Går man igenom en sorg så kommer det växla. Hon sa att det är helt rimligt att det känns mer mörkt, speciellt i början, men hon sa också att man efter 3 månader ändå borde känna att det finns ljusa stunder, och att om man bara har mörka stunder så borde man ta hjälp för att bearbeta sin sorg. (Som jag gör nu).
Sedan pratade hon om att man måste inse att det är mycket kemiskt som sker vid en graviditet och ett missfall. Man har ju varit gravid och just de första tre månaderna är det ett stort hormonpåslag. När de hormonerna börjar gå ut ur kroppen blir det känslomässigt både emotionellt men även kemiskt. Hon sa att man kan ge sig själv lite förståelse för att tankarna snurrar, man tänker mycket på att bli gravid osv, när kroppen är lite kaos och försöker balansera sig.
Hon sa också att man måste komma ihåg att man hade gravidbeteende, alltså att man betedde sig gravid under en lång tid ändå, och att det inte är konstigt om man har svårigheter att bryta de beteenden som man haft under de veckor man varit gravid och känna att det är normalt att bete sig som man gjorde innan man var gravid. Precis som det är jobbigt att bryta andra vanor, kan det alltså vara jobbigt att inte vara gravid längre och att man även kan sakna det man gjorde under den tiden man var gravid ex pratade bebisnamn, kände på sin mage, tänkte på framtiden som en familj osv osv. Det kan ta lite tid och man kan aktivt behöva ändra sitt betedde och aktivt fokusera på annat.
Sen sa hon också att det kan vara svårt att gå tillbaka helt till vem man var innan man var gravid. Bara för att man ex gillade att gå på AW/gå på middag med sina tjejkompisar innan man var gravid är det inte alls konstigt att man kanske inte vill göra det nu. Dels för att det blir så påtagligt att kan inte är gravid då, när man träffar dem, och dels för att man har bytt fokus i livet kanske. Hon sa typ att det är helt okej att man gått vidare från vad man tyckte innan och kanske längtar efter att leva familjelivet nu. Hon tipsade om att man kanske kan anamma familjelivet lite extra redan nu genom att ex ha picknick bara med ens partner, gå på promenader ihop, umgås med ens familjer osv, sådant som man hade tänkt sig göra när man fick barn. Många säger liksom att man ska göra det man inte kan göra när man har barn typ åka på långa resor, men hon menade på att det kanske inte fungerar för alla att fokusera på det då man redan gått vidare.
Sedan sa hon även att under just en stark känslomässigt engagemang, som man får när man blir gravid, så kan det bli en stark känsla som följer efter också. Om man hamnar i en sådan stark känsla (som i mitt fall då är lite hopplöshet och tro att inget kommer bli bra) så är det vanligt att man ser sin nuvarande känsla som något som inte kommer ändras. Man ser inte att det har en början och ett slut och att känslan man har nu kommer att passera (man kommer känna sig glad och lycklig). Men det är bara för att man känner så starkt, med tid så kommer man vidare och kommer kunna bli lyckligare.
Långt haha men där har ni lite tankar och betryggade ord. Hoppas ni också tycker det känns lite lugnande att läsa, även om ni kanske befinner er i lite andra situationer.
Jag har en fråga. Clearblues ÄL blinkar fortfarande men jag tycker det känns som att jag har ÄL nu och den andra stickan är väl positiv? Kan clearblue ha hakat upp sig? Den har blinkat i 6 dagar nu.
