Hej!
Jag har fått mitt första missfall någonsin. Det pågår just nu. Ska på vul nästa vecka men kan inte tänka mig att det finns något levande kvar. Har lite ont och blöder stadigt. Tidigt mf i v. 4+4.
Så nu ska vi köra på igen! Väntar på att sluta blöda och ska sexa på direkt har vi tänkt.
Någon mer som är i samma sits och vill följas åt med mig? :)
Hej!
Nu har jag haft mitt första samtal med psykologen (via min försäkring). Anledningen till att jag sökte hjälp är främst för att jag, nu 3 månader efter mitt MA, fortfarande känner mig nedstämd och ältar mycket (i huvudet), vilket gör att det känns som jag fastnat i det förflutna.
Idag skulle hon mer lära känna mig men jag tyckte ändå att hon gav bra insikter, så ska dela med mig lite.
Angående sorg som man känner så sa hon att många brukar beskriva dagar under sorgbearbetning som zebrarandigt. Vissa stunder under dagen är svarta och mörka, andra delar är mer ljusa. Och det är inget konstigt alls. Går man igenom en sorg så kommer det växla. Hon sa att det är helt rimligt att det känns mer mörkt, speciellt i början, men hon sa också att man efter 3 månader ändå borde känna att det finns ljusa stunder, och att om man bara har mörka stunder så borde man ta hjälp för att bearbeta sin sorg. (Som jag gör nu).
Sedan pratade hon om att man måste inse att det är mycket kemiskt som sker vid en graviditet och ett missfall. Man har ju varit gravid och just de första tre månaderna är det ett stort hormonpåslag. När de hormonerna börjar gå ut ur kroppen blir det känslomässigt både emotionellt men även kemiskt. Hon sa att man kan ge sig själv lite förståelse för att tankarna snurrar, man tänker mycket på att bli gravid osv, när kroppen är lite kaos och försöker balansera sig.
Hon sa också att man måste komma ihåg att man hade gravidbeteende, alltså att man betedde sig gravid under en lång tid ändå, och att det inte är konstigt om man har svårigheter att bryta de beteenden som man haft under de veckor man varit gravid och känna att det är normalt att bete sig som man gjorde innan man var gravid. Precis som det är jobbigt att bryta andra vanor, kan det alltså vara jobbigt att inte vara gravid längre och att man även kan sakna det man gjorde under den tiden man var gravid ex pratade bebisnamn, kände på sin mage, tänkte på framtiden som en familj osv osv. Det kan ta lite tid och man kan aktivt behöva ändra sitt betedde och aktivt fokusera på annat.
Sen sa hon också att det kan vara svårt att gå tillbaka helt till vem man var innan man var gravid. Bara för att man ex gillade att gå på AW/gå på middag med sina tjejkompisar innan man var gravid är det inte alls konstigt att man kanske inte vill göra det nu. Dels för att det blir så påtagligt att kan inte är gravid då, när man träffar dem, och dels för att man har bytt fokus i livet kanske. Hon sa typ att det är helt okej att man gått vidare från vad man tyckte innan och kanske längtar efter att leva familjelivet nu. Hon tipsade om att man kanske kan anamma familjelivet lite extra redan nu genom att ex ha picknick bara med ens partner, gå på promenader ihop, umgås med ens familjer osv, sådant som man hade tänkt sig göra när man fick barn. Många säger liksom att man ska göra det man inte kan göra när man har barn typ åka på långa resor, men hon menade på att det kanske inte fungerar för alla att fokusera på det då man redan gått vidare.
Sedan sa hon även att under just en stark känslomässigt engagemang, som man får när man blir gravid, så kan det bli en stark känsla som följer efter också. Om man hamnar i en sådan stark känsla (som i mitt fall då är lite hopplöshet och tro att inget kommer bli bra) så är det vanligt att man ser sin nuvarande känsla som något som inte kommer ändras. Man ser inte att det har en början och ett slut och att känslan man har nu kommer att passera (man kommer känna sig glad och lycklig). Men det är bara för att man känner så starkt, med tid så kommer man vidare och kommer kunna bli lyckligare.
Långt haha men där har ni lite tankar och betryggade ord. Hoppas ni också tycker det känns lite lugnande att läsa, även om ni kanske befinner er i lite andra situationer.
Hej
Jag fick mitt missfall v.4+4 (förra veckan)och jag känner mig lite vilsen. Jag var säker på att det skulle sluta i missfall och jag fick rätt - helt plötsligt har all min tro försvunnit att detta någonsin kommer gå hela vägen...
Behöver lite solskenshistorier känner jag..
Kram till er alla som kämpar på!
Wow det där med att bryta vanor var väldigt insiktsfullt. Tror många vill fortsätta leva som gravida i hopp om att bli det igen så snart som möjligt. Men rätt väg för många är säkert att tänka precis tvärtom och göra allt som man skulle gjort som ogravid. Men sen också som hon sa att det kanske inte är den person man är längre. När man är inställd på familjelivet, redo för det och snart skulle få det vill man kanske inte gå tillbaka till AW osv.
Tack för att du delade med dig :)
Vad gjorde dig säker på att det skulle sluta i missfall? Som jag förstått slutar väldigt många graviditeter i så pass tidiga missfall att det kallas en kemisk graviditet, att den sker ungefär i samband med att mensen skulle ha kommit. Är ganska säker på att jag fått det minst en gång då i sådana fall i vecka 4+3, hade inte tagit något test än. Men jag tror att jag kan ha haft det en gång till i vecka 4+2.
Efter det har jag varit gravid och fått en son, följt av ett missfall i vecka 11+3 och nu är jag gravid i vecka 9 :)
På torsdag ska jag till barnmorskan och hoppas på att kunna tigga till mig ett vul så jag får se om allt ser bra ut.
Vad gjorde dig säker på att det skulle sluta i missfall? Som jag förstått slutar väldigt många graviditeter i så pass tidiga missfall att det kallas en kemisk graviditet, att den sker ungefär i samband med att mensen skulle ha kommit. Är ganska säker på att jag fått det minst en gång då i sådana fall i vecka 4+3, hade inte tagit något test än. Men jag tror att jag kan ha haft det en gång till i vecka 4+2.
Efter det har jag varit gravid och fått en son, följt av ett missfall i vecka 11+3 och nu är jag gravid i vecka 9 :)
På torsdag ska jag till barnmorskan och hoppas på att kunna tigga till mig ett vul så jag får se om allt ser bra ut.
Tjejer! Ni som haft en ihärdig blödning efter mf/ma, under ca en månads tid. Tog ni några kosttillskott efteråt? Typ järn? Några erfarenheter?
Tjejer! Ni som haft en ihärdig blödning efter mf/ma, under ca en månads tid. Tog ni några kosttillskott efteråt? Typ järn? Några erfarenheter?
Jag har kört vanlig kvinnomultivitamin och även blutsaft.
Kände ni er helt säkra på att försöka igen efter mf?
Ligger här å funderar, tog idag tabletterna för att sätta igång processen (var hos läkare igår å det fanns bara en tom säck, v11) och det känns som jag lever i två parallella världar, en med och en utan bebis. Jag har tre lite större barn sedan tidigare och har svårt att komma fram till vad jag egentligen vill. Ena stunden är längtan stor och jag är helt säker på att det är så det ska bli, i nästa stund kan jag känna att nu är ju barnen så stora, ska jag verkligen börja om när det nu är så "bekvämt"? Blir väl ändå mormor om några år :D
Kände ni er helt säkra på att försöka igen efter mf?
Ligger här å funderar, tog idag tabletterna för att sätta igång processen (var hos läkare igår å det fanns bara en tom säck, v11) och det känns som jag lever i två parallella världar, en med och en utan bebis. Jag har tre lite större barn sedan tidigare och har svårt att komma fram till vad jag egentligen vill. Ena stunden är längtan stor och jag är helt säker på att det är så det ska bli, i nästa stund kan jag känna att nu är ju barnen så stora, ska jag verkligen börja om när det nu är så "bekvämt"? Blir väl ändå mormor om några år :D