Att stanna är också ett val?

Ja, att stanna är självklart ett val!

Så länge jag har barn under 18 år och min relation med min man är ok som vänskap så stannar jag. 

Jag försökte stanna kvar, mycket pga barnen men fyra sexlösa år av vänskap fick mig att tänka om. Då var minsta pojken tio år. Det var ett svårt val men det bästa jag gjort.

Jag gjorde det valet och det gjorde mig jävligt bitter. När dessutom min man plötsligt fick upp ögonen för en ny kollega och blev kär och flyttade ut efter en vecka så var förnedringen total.

Det är ingen som tackar dig för valet att stanna eftersom en dag kan din man välja att gå.

Håller med dig TS. Man har alltid ett val. Jag kommer bli bostadslös och förmodligen bli tvungen att pausa min utbildning, så jag väljer att stanna ett par år till.

Jag funderar fram och tillbaka. Långt förhållande där vi utvecklats åt olika håll. Han verkar inte älska mig längre men är bekväm.

Vill uppleva kärlek men är samtidigt rädd, vill inte missa tid med barnen. Finns inga garantier för att jag inte skulle bli ensam resten av livet.

Är det sanning eller fördom att män bara lämnar ifall de redan hittat någon ny?

Jag stannade några år längre än jag borde gjort, mest pga barnen skulle jag säga, man är så insnöad i den där tanken att man ska ge barnen en fin och trygg uppväxt i en kärnfamilj att man missar att ens tänka på vad man gör mot sig själv. I efterhand ser man hur destruktivt det hade varit att fortsätta så med den irritation och bitterhet det skapade både hos mig och barnens pappa.

Man tänkte liksom inte efter ordentligt man hade allt fokus på barnen, men så råkade jag träffa en man som jag helt enkelt fastnade för direkt, inget hände då men det var det som fick mig att fatta hur dött mitt och barnets pappas relation var då jag aldrig någonsin annars har så mycket som tittat åt någon annan karl i något förhållande jag varit i förrän det varit slut. Det var en sån lättnad när förhållandet väl tog slut så det är helt sjukt, samtidigt en enorm sorg för barnens skull, man hade ju misslyckats att ge dem en av de saker man mest av allt ville, den känslan av att misslyckas som förälder... Men man accepterar det med och gör vad man själv kan för att ge dem en så trygg och bra uppväxt man kan och ärligt talat så är jag en bättre förälder då jag har mer tålamod och generellt mår bättre. Klarar man av Att leva så utan att det drabbar barnen så visst...

Jag stannade och det har gjort mig bitter. Det skulle bli så bra och det lovades guld och gröna skogar.

Jag är på väg nu, hoppas jag, och det är inte för att det finns en ny. Är man och och tror att det är en myt att det måste finnas en ny för uppbrott!

Så känn efter en gång till! Bitterhet är heller inget vidare!

Det lovas alltid guld och gröna skogar, av den som inte vill att relationen ska ta slut. Och är man den som funderar på att avsluta så vill man väl oftast tro på det för hur det än ser ut så fanns det ju ändå något där förut osv...

Klart det inte krävs någon ny för ett uppbrott, det kan ju vara vad som helst som får en att inse att det är slut. För min egen del (dock kvinna) så krävdes det intresse för en annan man för att erkänna för mig själv hur död relationen jag var i verkligen var. Sorgligt nog. Jag menar egentligen visste man ju att relationen var död sen länge, man ville bara inte erkänna det för en själv då antar jag. Det är alltid lätt att vara efterklok.

Håller med där, bitterhet är inget vidare! Varit där själv som sagt tidigare. Jag väntade mig inte det själv när jag gick isär med mitt ex. Vi hade ändå levt ihop nästa 10 år och folk runt omkring en sa till en att när jag väl flyttat mina saker skulle jag bryta ihop, och allt var ju inte skit. Men för att vara ärlig, det enda jag kände var lättnad efter Jag flyttat mina grejer. Sen har man känt sorg för barnens skull att de inte får växa upp i en kärnfamilj, för det är trots allt det man vill. Men jag har själv vuxit upp med föräldrar som borde gått isär för vem fan vet hur länge sen, och jag ville inte att de skulle växa upp så heller.

Barnen är anledningen till att vi håller ihop. Tror att det är så för min man också. Han vill inte prata om vår relation och vägrar familjerådgivning. Lägger hellre tiden på att stirra i mobilen än på att prata med mig.

Vill mer än att bara existera.

Är samtidigt rädd för hur ensam jag skulle bli. Är det någon som brutit upp och ångrat det?

Jag tycker att du ska lämna honom. Det låter inte som att du är lycklig. Jag stannade för länge med mina barns pappa, delvis pga barnen. Men idag kan jag säga att det är det bästa jag gjort, att lämna honom. Eller det var ett gemensamt beslut egentligen. Men det var bara en stor lättnad för mig när vi väl vågade ta det steget. Jag vill inte ens tänka på hur olycklig jag hade varit om jag fortfarande hade levt med honom. Han ville inte alls umgås som en familj. Han ville vara fri som en 20-årig singel, vara ute och festa med polarna och åka på festivaler. Medan jag fick stanna hemma och ta hand om barnen. På sommarsemestern var det också en massa sura miner över att jag tyckte att vi skulle tillbringa den tillsammans, som en familj. Han ville vara fri att göra vad han ville när det var semester, åka och hälsa på en kompis när andan föll på. Och jag skulle stå beredd att ta hand om barnen. Jag hade inte varit kär i honom på flera år när vi slutligen separerade. Det var så skönt att äntligen få det gjort. Jag träffade en ny man och blev kär på riktigt för första gången i mitt liv. Idag är vi gifta.

Ja, precis så är det. Jag har funderat otaliga gånger på om det verkligen var såhär livet skulle bli.

Vi har egentligen knappt en vänskapsrelation heller. Vi samexisterar och sköter hem och barn typ. Jag älskar fortfarande honom men när jag tänker efter så är det nog snarare personen han var förut som som jag älskar. Och saknar.

Vi har knappt sex, ingen närhet i övrigt, inga djupa samtal. Jag stannar av flera anledningar. P.g.a. barnet (jag vill inte missa halva hans uppväxt), bostadssituationen, ekonomiska förutsättningar och för att jag har svårt att släppa hoppet om att det nån gång ska bli som förr. Rent logiskt vet jag att det inte blir bättre men känslomässigt är det annorlunda.

Sen är jag absolut orolig över att bli ensam resten av livet om vi skulle gå isär. Den risken är stor och det skulle vara tungt.

Känner igen mig i det du beskriver Joyho

Vill verkligen ha en familj och att allt ska fungera. Men vi som par har tappat bort det. Jag är ensam om att vilja göra något åt det. Tror inte tiden gör att något blir bättre.

Anonym(*) nej det stämmer att jag inte är lycklig. Men kanske blir jag inte det om jag lever ensam heller resten av livet.

Tänker mest på vad som är bäst för barnen nu, tror inte det här är bra heller för dem i längden. Svårt läge.

Anonym(*) fint att höra att allt sen blev bra för dig!

Jag är också ensam om att vilja göra något åt det. Men nu har jag försökt så länge, i så många år, så nu har jag gett upp och inser att det spelar ingen roll vad jag gör, vad jag säger, hur jag klär mig o.s.v. Han kommer inte börja älska mig eller tända på mig igen oavsett. Jag har frågat massor av gånger vad jag kan göra och förändra men får bara svaret att han inte vet. Så nånstans har jag (egentligen först de senaste månaderna) kommit till någon slags acceptans. Vissa dagar är tyngre än andra men jag har svårt att se hur jag skulle må bättre av att sitta i en lägenhet helt ensam varannan vecka.

Kanske beror det också på hur stort liv man har utanför familjen? Om man har släkt i närheten, vänner och fritidsaktiviteter är det kanske lättare. Då blir man inte ensam på samma vis. Men det är bara en gissning från min sida.

Hej, låter som min situation. Får jag fråga om du pratar med någon vän eller familj om detta? Eller håller ni det helt för er själva? För vår del så är vi ett fint och bra familj utåt sett. Jag har inte berättat för någon om hur dåligt vi har det. Men skulle gärna vilja börja göra det nu. Men mannen vill inte att det ska komma ut om våra äktenskapsproblem. Hur gör du??

Nej, pratar inte med någon om det. Första gången jag nämner det är på forumet. Tror att det skulle hjälpa att prata med någon professionell, men han vill inte.