Han som försökte våldta mig, har våldtagit sin dotter, vad kan jag göra

Är det 27 år sedan så är det preskriberat och någon rättegång blir det knappast.

Kontakta en psykolog istället och se till att du får hjälp att bearbeta det.

Är du säker på att jag inte kan hjälpa flickan med min historia?

Du ska inte ha dåligt samvete för vad som hände för 27 år sedan. Nu vet jag inte hur gammal du var men du sa ifrån till en vuxen. Det är allt man kan begära av ett barn/ungdom. Din mamma borde dock anmält och rett ut saken vidare kan jag tycka.

Huruvida din historia kan hjälpa flickan eller ej vet jag inte. Varför inte ringa ett samtal till utredaren och berätta din historia så kan de avgöra? Du behöver inte besluta om att vittna eller ej då. Det kan kännas bättre för dig att berätta din historia för utredaren.

Vad som hjälper henne kan ju givetvis inte jag veta, men du kan inte få honom fälld för vad han gjorde mot er.

Nej, det förstår jag o för min del så har jag bearbetat det. 
Tänker på flickan så hon inte står ensam mot detta svin. 
Jag vill inte att han ska komma undan denna gången också.

Jag tycker att du ska kontakta utredaren och berätta om vad som hände dig. Låt utredaren/åklagarn avgöra om dina uppgifter kan vara viktiga i det nya ärendet. Oavsett om du kan hjälpa till i det aktuella ärendet eller inte så tycker jag att du ska göra en egen anmälan. Jag tycker att du ska få möjlighet att berätta din historia för någon för att det är det första steget för dig att bli hel. Jag tror att det är jätteviktigt för din egen skull och för din möjlighet att läka att få säga ifrån och sätt ner foten, att få ta kontroll över dina känslor över det som har hänt. Att din anmälan senare förmodligen kommer att läggas ner är givetvis inte kul men då har du i alla fall fått berätta vad någon har utsatt dig för.Du har ingen skuld i detta utan den ligger hos någon annan. Kram!

Hej!

Huruvida det är preskriberat eller inte beror på hur gammal du var när övergreppen skedde, allvarlighetsgraden i dem, och på hur gammal du är nu.

Preskriptionstiden börjar gälla från och med 18 års ålder, även om övergreppen skedde när man var yngre än så.

Preskriptionstiden i ditt fall är 10 år, det vill säga om du inte fyllt 28 år ännu så har preskriptionstiden inte gått ut...

(Vad gäller vissa av dessa brott mot barn har preskriptionstid faktiskt slopats helt, och där går tiden ALDRIG ut. Jag tror inte att det gäller i ditt fall, men det är en lagändring som är värd för alla att känna till.)

Men oavsett om det går att åtala eller inte så finns det ett stort värde i att låta utredarna veta vad som hände er syskon. Det är omöjligt att veta vad för hjälp de kan ha eller inte har av det, kanske får de en större bild av den mannens förehavanden än vad de haft, och det kan vara värdefullt. Det vet du inte förrän du pratar med dem. Kontakta dem och fråga, så behöver du inte gissa och undra.

Men även om utredarna skulle avvisa din historia, så finns det ett stort värde i att du får uppleva att tyngden du släpat med dig genom åren äntligen har burits i mål, hamnat dit du egentligen ville bära den. Skulden är förövarens, och berättelsen är din.

Min åsikt:

Varken myndighetsperson eller någon annan har rätten över vare sig din historia eller när du väljer att det är dags att berätta den. Så om de (någon) säger att det inte är lönt...

Vill du att en polisrapport skrivs så ska den skrivas. Låt ingen stoppa dig från din rätt!

Det är skillnad på att veta att man har anmält och det har blivit nedlagt, och på att veta att man inte har anmält.

Inte vad gäller ansvar, för det har du inte och ingen skuld, men vad gäller inre frid. Att kunna få berätta för de som arbetar med sådan här brottsuppklaring, och kunna arbeta med din läkning från en plats där iallafall den bördan av falsk skuld och en tystnad som du burit, är färdigburen.

Kom ihåg att DU har inte begått dessa brott. Det har en annan människa gjort.

(Det är lätt att i efterhand konstruera att man var starkare än man var, och borde kunnat orka mer än man i verkligheten faktiskt kunde.)

Stor kram till dig.

Det kommer inte att gagna henne ett dugg om du berättar om dina övergrepp. Umgås ni ens?? Om ni verkligen står varandra nära kan du finnas där för henne på precis samma sätt som alla andra släktingar men det är allt. Snarare är det egoistiskt att berätta en sån sak i det här läget medan hon lider så fruktansvärt.

Nej, du vill inte att han ska komma undan. Det vill väl ingen. Men det kan du inte påverka ett dugg. Så du kan välja att finnas där för henne, du kan också välja att söka terapi för din egen del om du har saker kvar att reda ut. Men du ska inte lägga det på henne i det här läget, hon har nog av fruktansvärdhet i sitt liv just nu ändå.

Och ja, du kan så klart polisanmäla svinet, men det är i så fall din ensak.

Om jag var du skulle jag försöka kontakta utredaren, berätta det du skrivit här. Det skulle kunna bidra till beskrivningen av mannens karaktär och kanske något de kan använda. Däremot är det kanske svårt att få till någon reell effekt på en dom, men jag tycker ändå det är värt att bidra med den historien. Kanske finns ännu fler som denne person varit på, förr i tiden, och som kanske vågar berätta om det kommer fram att det finns andra (du) som vågat berätta.