Lättast att inte finnas

Ja det är klart att det går att bli sjukskriven och få terapi. Försök tänka positivt pandemin varar inte förevigt. Kontakta din vårdcentral och berätta hur du mår och känns det för jävligt kan du kontakta psyket akut.

varför kan det inte bli något med mannen?

Jag förstår bördan och stressen med att vara arbetslös. Att gång på gång bli nekad och aldrig få chansen. Sen stressen med att få ihop ekonomin på det.

Jag har tidigare varit på botten och kämpat mig upp. Det är som du beskriver att man fastnar i negativa tankar. Dem blir ett med en och det var först när jag såg ett klipp på youtube om detta som jag vaknade. Jag måste aktivt jobba för att styra bort mina negativa tankar. Hjärnan är programmerad till att gå på automation, vi måste bryta den rutinen och inte låta hjärna få styra. Jag lärde mig också att jag kan inte sätta mitt värde hos andra människor. Kort sagt är det viktigaste att jag älskar mig (det är ju jag som måste leva med mig) och jag ser det som en bonus när även andra gillar mig. När jag lärde mig att värdesätta mig själv så slutade jag bjuda in fel människor in i mitt liv. Dem som får mig att må sämre och inte värderar mig utan tar mig förgivet och ger inget tillbaka.

Jag önskar att jag kunde förmedla all den kunskap jag fått genom min resa, men det funkar inte så. Utan du måste gå igenom den resan själv. Det kommer inte ta en månad eller två kanske inte ens ett år räcker. Du kan inte skynda på den och det kommer inte att vara lätt. Men det är värt det!

Sätt mål för vad du vill nå. Inga mål som involverar andra utan vad du kan utveckla hos dig. Vad vill du bli bättre på? Jag själv var väldigt blyg som barn och osäker som tonåring. Tyckte det var jobbigt i sociala sammanhang med nya människor och var aldrig den som sökte kontakt. Det tog lång tid att lära känna mig. Men sakta har jag utvecklats och nu 10 år senare skulle jag nästan kunna gå fram och prata med vem som helst. Jag tycker fortfarande inte alltid om sociala tillställningar och kan känna min osäkerhet smyga sig på mig. Men det är okej, det är en del av mig och kommer alltid att vara men jag låter inte dem tankarna eller känslorna att styra mig.

Det finns ingen Quick fix utan ge det tid. Livet är värt att leva. Kanske inte just nu när du är på botten men du vet aldrig vad livet har att erbjuda. Rekommenderar att läsa böcker inom utveckling och "själv-psykologi". Jag tittade även mycket på youtube klipp i samma ämne.

När det kommer till jobb. Varför är du arbetslös? Varit sjukskriven en längre tid? Har du fullföljt gymnasiet? Vidareutbildat dig? Vad har du för erfarenhet?

Har du självmordstankar så måste du söka vård. Har du någon annan du kan vända dig till för att få stöd, någon anhörig? Ring en stödlinje annars om du klarar det. Det ÄR en extremt påfrestande tid vi lever i nu och att vara arbetslös är också en stress. Du kommer bli sjukskriven och få stöd om du söker för detta, vilket jag tycker du ska göra på måndag. Du är värd det bästa i livet och du är viktig!!! Att du fått utslag kan också bero på stressen och att du mår dåligt. Snälla sök hjälp och var rädd om dig!!! 

Jag har bara tankar om att det vore enklare att inte leva, kanske inte direkt självmordstankar men jag tycker livet känns tungt och inte roligt på något sätt.
Ser allt som problem och inte möjligheter.
Tex om jag skulle få jobb i en annan stad vet jag inte hur jag fysiskt skulle få det att fungera, inte heller psykiskt. Jag vill inte börja om på en ort där jag inte har någon som helst social koppling till. Det kan iofs också ha sina fördelar att inte ha detta.
Jag har inte så många vänner som kan hjälpa mig just nu, snarare ingen vän.
Visst det går att ordna transport på annat sätt också.
Men ja jag ser bara allt som problem och inte möjligheter. Har också många mörka stunder i livet där jag känner att jag inte är värd att få leva, är bara en parasit på samhället där alla ser ner på mig.

Men gör något i ditt egna liv som gör dig stolt. Det kan handla om lite olika saker tex tex en karriär du är stolt över, ett företag som du bygger upp från grunden eller egentligen vad som helst. När du brinner för något och som gör dig stolt, då är sånt du nämner ganska oviktigt i ditt egna liv. 

Hej ursäkta, detta skulle vara ett svar på en annan tråd.

Du behöver nog hjälp låter det som, så du kommer ur detta. Terapi med kbt kanske är något som kan hjälpa. Livet är inte alltid roligt tyvärr men att se allt som mörkt låter inte sunt och så ska du inte behöva ha det. Tänker med att du kanske inte behöver stressa fram flytt osv utan sök hjälp/stöd och när du sen mår bättre kanske du kan göra verklighet av dina planer. Under tiden när du orkar kan du planera för en ev. flytt. Tror det kan vara mycket tufft att vara helt ensam på en ny ort när man mår dåligt. Du är lika mycket värd som vem som helst och du måste sluta se ner på dig själv/döma dig själv så hårt. Var inte rädd för att söka vård. Var din egna bästa vän, försök göra sånt du tycker om. 

Min man har besök ikväll och jag tror han är otrogen, känner att jag aldrig duger till någon, det finns alltid någon bättre än jag.
Har väldigt starka självmordstankar ikväll.
Har inte känt glädje i livet efter studenten typ och det är snart 15 år sedan.
Livet blev inte som jag tänkt mig och jag förstår inte hur jag ska kunna jobba och bidra med något vettigt i samhället, jag har typ inte duschat på 3 dagar för jag tycker det är meninglöst, har inte haft besök på flera veckor. Nu i pandemin är allt mycket värre. Min äldre kille har fått sin Corona spruta och även den han träffar ikväll så dom kommer garanterat ha sex och vara otrogen.
Känner mig som en börda för både mina få vänner och för samhället.
Vet inte varför jag ska leva egentligen.

Ledsen för din skull att du är tillsammans med en som bedrar dig, du är värd bättre helt klart. Tror att mångas liv inte blir som man tänkt utan saker händer på vägen man tappar fokus och livet händer. Varför är du tillsammans med han om du vet att han är otrogen? Du blir ju bara sårad av det. Har själv upplevt otrohet och det känns som det är mer vanligt än ovanligt. Hoppas du fick sova lite inatt och hoppas du orkar ta tag i ditt liv, du är som sagt värd så mycket bättre, tro inget annat. Låt inte en man som är en otrogen skitstövel få dra ner dig i skiten.

Förstår din känsla helt och hållet.
Jag har i många år själv önskat att bara få dö. Det skulle vara så skönt liksom. Slippa denna ensamhet som gör ont ända in i själen. Alla dessa frågor som man aldrig får svar på. Varför man aldrig duger. varför man inte är värd att älskas. Inte ens mina egna föräldrar älskar mig så hur ska någon annan kunna göra det?
Har hela livet blivit matad med att jag inte duger, att jag inte är värd någon omtanke. 
Att jag får klara mig själv.
Jag får inte ens hjälp när jag ber om det. Så efter ha bett om hjälp 2 gånger slutade jag att fråga. En gång i gymnasiet (var mobbad) och en gång i samband med att jag ville skilja mig.
Maken sket i mig och hade mig bara som hushållerska och rent krasst så älskade jag aldrig honom utan var mer glad att någon ens ville ha mig...

Har många gånger funderat på att avsluta mitt liv, men är så satans korkad att jag inte vill utsätta den som hittar mig för den smärta det skulle vara att hitta en annan människa som tagit sitt liv...
Så åter igen vill jag inte vara till besvär utan gräver bara vidare nedåt i mig själv.

Jag bråkar inte med folk, jag snackar inte skit, jag är generös, hjälpsam och omtänksam, men det hjälper inte. Jag kan ringa 100 samtal och få lyssna och råda i andra människors bekymmer, men ingen frågar någonsin mig hur jag mår.
Jag ställer alltid upp och hjälper till praktiskt och lånar ut/ger bort saker, men ingen finns när jag behöver hjälp.
Och när jag säger ifrån och tycker att det är min tur att vara i fokus, då försvinner folk helt ur mitt liv...

Den där underbara känslan att ingen skulle sakna en om man trillade ned och slog sig. Långhelger/semestertider skulle jag kunna ligga och ruttna i veckor utan att någon skulle sakna mig innan jag inte dyker upp i tid på jobbet.

Det gör så satans ont att aldrig få vara med! Och heller aldrig få veta vad man gör för fel eftersom man inte duger mer än till att utnyttjas.
Och så veta att man ska hasa runt så här i ytterligare 40 år eller så... Orkar inte!

Låter deprimerande.Hur gammal är du?Livet kan ändras och vi själva styr vårat liv.Du kan styra ditt liv åt bättre håll.Det är inte omöjligt.Jag känner ochså att det är svårt med livet(två steg framåt och minst ett steg bakåt),men jag försöker påminna mig själv att vara tacksam över det jag har.Ändra tankesättet.Våga prata.

Hej!

Ser flera som mår dåligt här och gör det själv ibland. Det är ok. MEN ni måste söka hjälp. Det finns hjälp. Livet har mycket att ge och ni måste orka kämpa lite till. Börja med att vara snälla mot er själva. Sök hjälp, rikta blicken utåt och framåt. Det kommer att bli bättre men ni ser det inte nu, sök hjälp och se till att få konkreta råd. Håll er ifrån dysfunktionella relationer, det är inte där ni ska fokusera. Börja med att älska er själva och det ni har.

Lättare sagt än gjort när man är i sin grop, men därför: sök hjälp.

Det enda som skulle få mig att må bättre vore om jag kunde stänga av alla känslor, men det går ju inte. Jag vet inte ens när jag var glad senast, eller lycklig.

Kanske är det därför folk är otrogen, för dom vill inte känna äkta känslor utan bara spänning. Har man haft sex med någon 4-5 gånger så är spänningen borta och man går vidare till nästa.

Tror det är ett stort dilemma för oss som har väldigt mycket känslor som sitter djupt inne i själen, ända sedan barndomen om att man trodde man skulle träffa den rätta själsfränden.

Dagens människor verkar inte ha detta synsätt att man ska träffa den perfekta partnern, eller iaf att man trivs ihop och har det bra utan ens tankar på att någon ska vara otrogen. Det verkar vara obligatoriskt att man ska vara otrogen och det bara är att vänta på sin tur.

För några år sedan gav jag upp hoppet om att vara lycklig eller att jag skulle kunna känna en långvarig lycka. Mest tycker jag man känner enbart olycka. Det enda som ger mig lycka är när jag har köpt någon ny produkt, då blir jag som barn på julafton i några dagar.

Varken andra människor eller prylar kan dock ge mig lycka, det kanske absolut bästa vore att vara helt ensam och inte känna känslor längre, bara liksom stänga av allt och bli en zombie.

Jag tappade även några polare för något år sedan och det kan ha varit en utlösande faktor till att jag idag inte känner någon som helst glädje eller att jag vågar lita på någon annan igen.

Har god lust att bryta kontakten med mina få bekanta, kanske är det enda lösningen.

Gjorde slut nu ikväll, tog bort mig från Facebook och tog bort han som kontakt på Skype.

Hej!

Hur kan vi hjälpa dig? Förutom att du bör söka vård.

Vi måste få lite energi i dig igen. Ibland är det svart men jag lovar, det vänder. Tålamod.

Vad är det mest akuta? Ditt mående men kanske också jobb? Du måste styra dina tankar bort fr det mörka. Det behöver du hjälp med. Professionell hjälp.

Hej!

Hur kan vi hjälpa dig? Förutom att du bör söka vård.

Vi måste få lite energi i dig igen. Ibland är det svart men jag lovar, det vänder. Tålamod.

Vad är det mest akuta? Ditt mående men kanske också jobb? Du måste styra dina tankar bort fr det mörka. Det behöver du hjälp med. Professionell hjälp.