Är och förblir en nörd

Sen första dagen när jag föddes 1980 så var jag en nörd. En nörd i sin rätta bemärkelse, inte en sån där ny hipp och modern nörd som är populärt nu för tiden. Det enda som skiljde mig från mina (få) nördkompisar var att jag hade en uns av socialkompetens och kunde ändå prata lite med det motsatta könet och de tuffa grabbarna i klassen. Jag växte upp med att hålla på med min c64, Amiga och senare min PC. Även många timmar rollspel och fantasyböcker.

När det var dags att börja 7:an och byta skola och samhälle så hade jag oturen att inte få några av mina klasskompisar med mig i nya klassen, i rädslan av att bli ?själv? så målade jag på mig ett betydligt ?tuffare? yttre och hela högstadiet kantades av festande och mediokra betyg (absolut inte dåliga) mitt datorintresse fick stå tillbaka och utövas på nätter utan mina likasinnade gamla vänner.

När det var dags för att börja gymnasiet så fick mitt dåliga självförtroende åter igen sin vilja igenom och jag väljer en praktisk linje (istället för nått jag faktiskt vill göra) dit också mina vänner söker. Nu börjar jag ha åldern inne för att fundera på dessa val jag fortsätter att göra men min plikttrogenhet förhindrar mig att hoppa av och välja nått jag var intresserad av.

Tre år rullar på och jag fortsätter med mitt festande och en och annan tjej (var inte direkt många dock)

Mot slutet av sista året träffar jag en helt fantastisk tjej som egentligen blir mitt första långa förhållande och efter studenten så flyttar vi ihop, vi gifter oss och skaffar barn i en förhållandevis ung ålder.

Vi är fortfarande gifta 22 år efter vi först möttes, har två fantastiska barn 16 & 14 år gamla. Jag älskar hela min familj och om alla val jag gjort har tagit mig dit jag är idag så skulle jag göra om allt igen.

MEN...

Nu lite över 40 år senare funderar tillbaka på tiden som liten, knubbig nörd så önskar jag att jag kunde säga till han att våga stå för den du är!

Jag önskar att mitt intresse för saker kunde få blomma ut! Att jag hade haft kvar mina ?riktiga? kompisar som jag hade så skoj med, att jag hade valt någon utbildning som jag verkligen brann för och senare även ett jobb som jag verkligen hade trivts med!

Missförstå mig inte, jag har haft ett bra liv hittills och ser inte att den andra hälften skulle bli så mycket sämre heller.

Det är mycket barn som har och har haft det mycket mycket värre än mig. Jag har aldrig vart mobbad förutom lite små retad för mina intressen och oförmåga att spela fotboll. Jag har inte fastnat i några drogberoenden och har underbara föräldrar som stöttat mig sen jag var liten.

Men jag har en viss förhoppning om att kanske någon läser denna texten som också är osäker och har dåligt självförtroende som kan sträcka lite på sig och våga vara sig själv och göra sina egna val i livet!

Nu lite över 40 så har jag äntligen börjat släppa fram min inre nörd igen, jag har hittat lite nya nördkompisar igen. Men fru är helt fantastisk som står ut med att vi har en och annan spelkväll och hon tittar plikttroget med mig när jag hittar någon udda ultranördig film. Jag skäms helt enkelt inte för vem jag är länge!

Tack till er som tog er tid att läsa detta!

??