Jobbar inte själv inom förskola men flera gånger på olika förskolor har jag sett personal som har ett behov av att vara dumma mot barnen och ha det en onödigt hård ton istället för att vara pedagogiska.
Jobbar inte själv inom förskola men flera gånger på olika förskolor har jag sett personal som har ett behov av att vara dumma mot barnen och ha det en onödigt hård ton istället för att vara pedagogiska.
Undrar samma sak. Har jobbat extra på en ?fin? förskola i det dyraste området i en storstad där barnen var negligerade och traumatiserade. Små ettåringar gick omkring och ?skolades in? vilket innebar att livrädda gråta och skaka som asplöv lämnade åt sig själva. Sen skickade personalen bild på dom när dom lekte i sandlådan de 1-2 minuterna under 6-7 timmar som dom inte grät och var förkrossade. Jag lyfte upp och tröstade men blev tillsagd att släppa ner dom för att dom själva aldrig barnen och dom skulle lära sig att det inte fanns tid och möjlighet för det.
Personalen var sur och hård mot barnen hela dagarna och sedan fjäskig mot de fina föräldrarna som lämnade och hämtade.
När min son började på förskola var det likadant på inskolningen. Ingen tog emot när jag eller andra lämnade, små barn blev inte tröstade. Jag såg små, små barn gråta tills dom slutade av sig själva och andra som redan var inskolade som gick omkring med sorg och uppgivenhet i blicken varenda dag. Och detta var på en annan förskola i ett annat fint område med mycket bra rykte. Jag valde den förskolan för att alla högstatus-föräldrar rekommenderade den. Sen fanns också en privat förskola i samma kvarter som hade samma chef och företag som den privata jag själv jobbat på, och dom såg jag jämt ute när jag var föräldraledig. Dom har nämligen ingen egen gård utan hänger på lekplatserna i området. Samma sak, ingen blir tröstad. De kan stå och gråta ögonen ur sig jämte personalen som stirrar rätt ut i luften och inte ens visar barnen att dom ser och hör. Och utan att vara upptagna. Dom gör inte ett piss utan alla barn får leka själva när dom stirrar ut i tomma intet, håller på med telefonerna eller pratar med varandra.
Vi flyttade till en mindre stad, mindre förskola, mindre barngrupp. Bättre. Men fortfarande såg jag små barn som var förtvivlade under inskolningen utan att bli tröstade. När jag hämtar så kan de minsta stå och se fastfrusna i marken och vissa deltar inte i gruppen utomhus. Då är det ingen vuxen som kommer och kolla hur dom mår eller uppmuntrar dom att vara med utan dom får ha det så. Väldigt tydligt på inskolningen, vi var ändå med under två veckor. Det är väldigt lätt att komma på fel sida med personalen också. Minsta lilla fråga trots att den är ställd på ett vänligt sätt, att vi alltid är i tid, följer alla regler och alltid är supertrevliga själva, så har jag nästan fått intrycket av att dom snackar skit om oss. Svårt att förklara en känsla i text, men det är sättet vissa svarar på när jag försöker vara trevlig, min man upplever det likadant.
Till din fråga, jag vet inte. Jag har själv flera i familjen som arbetar inom vården på olika nivåer och alla har pratat om olämpliga kollegor som inte borde jobba med människor. Det verkar vara ett allmänt problem att folk som inte borde söker sig till arbeten som förskollärare, lärare, undersköterska, läkare, polis, socialsekreterare osv. Se bara på ?Gift vid första ögonkastet? i år. Den av deltagarna som enligt mig sysslade med psykisk misshandel, led av bristande självinsikt osv var en socionomstuderande. Helt olämplig, men har fått för sig att hon borde jobba med människor.
Jobbar inte själv inom förskola men flera gånger på olika förskolor har jag sett personal som har ett behov av att vara dumma mot barnen och ha det en onödigt hård ton istället för att vara pedagogiska.
Undrar samma sak. Har jobbat extra på en ?fin? förskola i det dyraste området i en storstad där barnen var negligerade och traumatiserade. Små ettåringar gick omkring och ?skolades in? vilket innebar att livrädda gråta och skaka som asplöv lämnade åt sig själva. Sen skickade personalen bild på dom när dom lekte i sandlådan de 1-2 minuterna under 6-7 timmar som dom inte grät och var förkrossade. Jag lyfte upp och tröstade men blev tillsagd att släppa ner dom för att dom själva aldrig barnen och dom skulle lära sig att det inte fanns tid och möjlighet för det.
Personalen var sur och hård mot barnen hela dagarna och sedan fjäskig mot de fina föräldrarna som lämnade och hämtade.
När min son började på förskola var det likadant på inskolningen. Ingen tog emot när jag eller andra lämnade, små barn blev inte tröstade. Jag såg små, små barn gråta tills dom slutade av sig själva och andra som redan var inskolade som gick omkring med sorg och uppgivenhet i blicken varenda dag. Och detta var på en annan förskola i ett annat fint område med mycket bra rykte. Jag valde den förskolan för att alla högstatus-föräldrar rekommenderade den. Sen fanns också en privat förskola i samma kvarter som hade samma chef och företag som den privata jag själv jobbat på, och dom såg jag jämt ute när jag var föräldraledig. Dom har nämligen ingen egen gård utan hänger på lekplatserna i området. Samma sak, ingen blir tröstad. De kan stå och gråta ögonen ur sig jämte personalen som stirrar rätt ut i luften och inte ens visar barnen att dom ser och hör. Och utan att vara upptagna. Dom gör inte ett piss utan alla barn får leka själva när dom stirrar ut i tomma intet, håller på med telefonerna eller pratar med varandra.
Vi flyttade till en mindre stad, mindre förskola, mindre barngrupp. Bättre. Men fortfarande såg jag små barn som var förtvivlade under inskolningen utan att bli tröstade. När jag hämtar så kan de minsta stå och se fastfrusna i marken och vissa deltar inte i gruppen utomhus. Då är det ingen vuxen som kommer och kolla hur dom mår eller uppmuntrar dom att vara med utan dom får ha det så. Väldigt tydligt på inskolningen, vi var ändå med under två veckor. Det är väldigt lätt att komma på fel sida med personalen också. Minsta lilla fråga trots att den är ställd på ett vänligt sätt, att vi alltid är i tid, följer alla regler och alltid är supertrevliga själva, så har jag nästan fått intrycket av att dom snackar skit om oss. Svårt att förklara en känsla i text, men det är sättet vissa svarar på när jag försöker vara trevlig, min man upplever det likadant.
Till din fråga, jag vet inte. Jag har själv flera i familjen som arbetar inom vården på olika nivåer och alla har pratat om olämpliga kollegor som inte borde jobba med människor. Det verkar vara ett allmänt problem att folk som inte borde söker sig till arbeten som förskollärare, lärare, undersköterska, läkare, polis, socialsekreterare osv. Se bara på ?Gift vid första ögonkastet? i år. Den av deltagarna som enligt mig sysslade med psykisk misshandel, led av bristande självinsikt osv var en socionomstuderande. Helt olämplig, men har fått för sig att hon borde jobba med människor.
Har träffat på så många konstiga som jobbar inom förskolan, även när jag var yngre o sommarjobbade på olika förskolor. Nuvarande förskolan är det 1 jag känner hyfsat förtroende för, de andra i personalen verkade mest ointresserade av barnen o ointresserade av att ens lära känna föräldrar o barn under inskolningen vilket ngn oxå hade sagt rakt ut till en annan förälder på samma inskolning som mig. Sen mest försöka schasa hem föräldrarna, inte hjälpa barnen tex när de spillt mjölk över all mat i matsalen utan bara sa till barnet o städa upp själv o sen sätta sig o äta vid annat bord.
Kan ju inte direkt säga jag kommer sakna förskolan sen
Jag har tidigare arbetat inom förskolan (flera olika förskolor) och tyvärr känner jag igen detta. Antagligen är det mer utbrett än man tror. Små barn som skriker så de knappt kan andas för att de saknar sina föräldrar men blir ignorerade och fysiskt bortknuffade när de kommer fram för att de vill ha en kram eller sitta i knät. Barn som gett upp, vet att det inte är någon idé att söka tröst, och istället sitter och gömmer sig bakom och under möbler och gråter länge i ensamhet flera gånger under dagen, oftast märker inte ens pedagogerna något för de sitter med mobilerna eller snackar skit med varandra över kaffe. Föräldrarna får såklart iget veta utan de får bara höra att allt varit bra. Barnet har lekt med det och den och nej, var inte alls ledsen länge utan det gick över så fort föräldern gick...
Om du tror att de snackar skit om er så gör de antagligen det (det gör de antagligen även om man inte tror det). Skitsnack är väldigt utbrett bland personalen inom förskolan. De snackar skit om varandra (när en av dem lämnar rummet snackas det skit om den, när den kommer tillbaka och nästa går snackas det skit om den som precis gick osv), chefen, kommunen, facket, barnen, föräldrarna. Till och med vilka färger på kläderna barnen har kan det hånas och pikas om sinsemellan bland personalen.
Det var så dåligt och hjärtskärande på de förskolor jag arbetade på (och även på de jag haft vänner som arbetat på) att jag snabbt bestämde att jag aldrig kommer sätta mina egna barn i förskola och jag har inget intresse av att ge mig in och jobba där igen heller. Mer bittra, skvallriga, skitsnackande, kalla kollegor får man leta efter.
Dom har kanske tröttnat på att många föräldrar beter sig som curlade barn själva?
Jag har följt Förskoleupproret på Facebook i flera års tid, de har i flera år flaggat för att förskolan inte fungerar, de flesta pedagoger är helt eller halvt utbrända. De får inte lov för cheferna att informera föräldrarna om hur dåligt barnen har det. Jag har länge undrat varför inte föräldrar reagerar?