Anonym (Hur blev ditt liv efter en tuff uppväxt?) skrev 2021-04-02 11:01:10 följande:
Jag e en tjej på 42år. Vet inte om det är någon här som vill dela med sig om sin uppväxt och hur den blev sen senare i livet. /????
Ett riktigt långt svar!!
Du är inte ensam om att haft en otrygg och svår uppväxt.
Själv har jag varit placerad på 13 olika fosterhem (familjehem) pga att min mamma inte var kapabel att ta hand om mig. Under de perioder jag bodde hemma söp i min mor perioder och hade en hel del nya män, har tappat räkning på hur många. Detta resulterade i att jag blev utåtagerande i skolan. Blev en enda lång ond cirkel.
Dom sista åren innan jag skaffade egen lägenhet bodde jag hos min mormor, bodde även där periodvis när jag var yngre. Hon var min enda trygga punkt. Innan jag fick barn var jag ute och söp och hade mig. Träffade en tjej när jag var 18 år ett stormigt förhållande med en massa bråk. Hon sa att hon käkade p-piller men rätt som det var blev hon gravid. Det framkom att hon spolade ner p-pillren i toa. När vår dotter föddes bestämde jag mig för att mina barn inte ska få bra uppväxt. När min dotter var 1 år gjorde jag slut och tog bara med mig mina kläder och gick. Jag träffade en ny och hade min dotter varannan helg resterande av tiden festade jag. När min dotter var lite mer än 2 år ringer en granne till mitt ex som satt barnvakt och talade om att hon ringt soc pga att det fanns ingen mat och brödet var mögligt. Hon sa att soc kommer omhänderta min dotter om du inte kommer ner och hämtar henne omgående, dom är redan på väg hit. Under detta samtal bestämde jag mig för att min dotter ska inte få en liknande uppväxt som jag haft. Soc ifrågasatte om jag var kapabel att ta hand om ett barn och med tanke på hur jag levde så var det inte så konstigt.Jag hade ingen lägenhet, ingenting mer än mina kläder. Jag och min dotter fick bo hos min mormor tillfälligt. Den 12 dec 1992 fick jag ensam vårdnad i tingsrätten. Soc hade gett mig året ut att fixa lägenhet mm. Den 23 dec gjorde dom ett hembesök då hade jag ett fullt möblerat hem, hade till och med julpyntat och klätt granen.
Bröt med alla mina gamla vänner för att hålla mig borta från alkoholen och annan skit. Levde själv med min dotter fram tills hon var 11 år då träffade jag en ny, vi levde ihop i drygt 13 år och fick en son ihop sen träffade hon en annan bakom ryggen på mig. Hon vågade inte säga det själv utan blandade in kvinnojouren, soc och påstod att hon var så rädd för för mig. Detta var värre än en pungspark var helt under isen och hade knappt näsa ovanför vattenytan. Det tog drygt ett år innan jag hade kommit över detta ultimata svek. Jag bestämde mig för att det är ingen mening vi är ovänner för det drabbar barnen. Efter ett tag så pratade vi igenom allt som hänt och varför hon gjorde som hon gjorde. Hon försökte skylla på att vi bråkar för mycket (vi rensade luften ca en gång om året max när vi höjde rösten åt varandra). Nästa stund var det för mina skulder hos fogden osv. Det kröp fram att hon planerat detta i ca 6 mån under tiden hon träffat honom. Frågade då hur fan hon kunde med och shopa för 12 000 kr av mitt arv från min mormor. Fick till svar du var ju så dum så du lät mig göra det. När det var påväg att ta slut mellan henne och den hon träffade bakom ryggen på mig säger hon tror du soc går på det en gång till.. Jag sa då ska du ställa till ett rent helvete för en till bara för att du är för feg för att göra slut själv. Med tanke på alla problem jag fick med soc.
När grabben var 12 år valde han att bo hos mig på heltid pga hennes killes sätt mot honom. När det var påväg att ta slut mellan henne och den hon träffade bakom ryggen på mig säger hon tror du soc går på det en gång till. Efter att deras förhållande tagit slut ville hon att vi skulle börja om. Jag sa då vi kommer aldrig att kunna hitta tillbaka till varandra, jag kan inte vara ihop med någon jag inte kan lita på till 100%. Tog inte lång tid så hade hon en ny för hon klarar inte av att leva själv.
Grabben skolkade och skötte inte skolan så när han flyttade till mig så lovade vi honom att han skulle få moppekörkort och en moped. Vi skulle dela på den kostnaden. Han började sköta skolan och när han fyllde 15 år var det dags att uppfylla löftet. Då backar hon från det och säger jag hade ingen moppe och jag dog inte av det. Då blev jag riktigt förbannad och sa en sak att du ha jävligt klart för dig lovar man en sak så håller man det. Får då till svar då får du betala det själv om du vill. Det gjorde jag och jag hade inte sökt något underhåll för vi hade kommit överens om att dela på alla kostnader gällande grabben. Sa att nu söker jag underhållsstöd för det går inte att lita på dig. Då kröp det fram att hon hade kontoskulder, lån mm på ca 750 000 kr och inte har råd att betala underhåll. Jag sa då du har gnällt på mina skulder hos fogden fast barnen aldrig blivit drabbade. Vad hon inte visste var att jag nästan hade betalat av mina skulder (skuldsanering) Jag sökte underhållet och det tog inte lång tid innan hon var hos fogden. När det tog slut mellan oss så hade hon inte en krona i skuld.
Jag har kämpat för att ta mig dit jag är idag. Har det bra ekonomiskt med en årsinkomst på strax över 470 000 kr. Det gäller bara att inte ge upp hur mörkt det än ser ut. Sluta se ner på dig själv, du är inte värdelös. Har du någon att prata med? Det betyder otroligt mycket att ha någon att prata med för att kunna bearbeta och gå vidare. Det enda jag inte klarat av att bearbeta är tilliten till det motsatta könet men förhoppningsvis kommer det en dag när jag vågar släppa in någon på livet igen.
Börja sätt upp små mål. Det är lättare att ta ett litet kliv än ett jättekliv. Låt det ta sin tid och försök inte stressa fram något. Du måste ge dig själv tid att bygga upp dig själv.
Jag har så mycket mer i bagaget jag skulle kunna berätta men då skulle det bli en hel novell. Är det så att du eller någon annan behöver lite stöd och stöttning så är det bara att skicka ett PM
