Är min sambo egoistisk?

Paret i den andra tråden hade inga barn och mannen var inte student och skulle vara föräldraledig med låg ersättning. Mannen tjänade också bra, båda jobbade men kvinnan hade dessutom startat ett företag som mannen ville ha 50% av vinsten ifrån utan att han hjälpte till med företaget eller bidrog med något extra i hemmet. Inte riktigt jämförbart med den här situationen.

Jag tycker hon kan kräva att inte bara hon blir ekonomiskt lidande av att ta hand om det gemensamma barnet.

Han ska inte hjälpa till. Han är en del av familjen.

Vi pratade om det nu imorse igen och då sa han "det klart jag är med och betalar för saker du vill göra med barnet jag uttryckte mig klumpigt igår, men däremot kanske jag inte vill stå för dina fikastunder med andra mammor".

Sa då att men okej då flyttar jag hem till min mamma istället där jag kan bo och äta gratis så jag slipper bli bunden till hemmet och inte kan gå och ta en fika som ju måste vara så viktigt att kunna göra under en föräldraledighet. Och så var bråket igång.. 

Jag drar den vid att inte tvinga ens partner att vända på slantarna för att hon tar hand om ens gemensamma barn, samtidigt som man själv har både god inkomst och pengar på banken. Man måste inte dela allt och ha allting gemensamt, men ser man det inte som värdefullt att ens sambo och barn har en hyfsad levnadsstandard så är det något som är ur led i skallen på en.

1. Det där med fika blev en onödigt stor grej. Nu var det ju inte jag som bad om att få pengar till fika och har heller inte tänkt bli någon lattemorsa utan han sa det som ett exempel på att han inte vill sponsra mina personliga saker. Jag brukar inte ofta fika så hade inte tänkt börja med det sen heller men menar bara att jag tog det som om jag skulle vilja gå på bi nån kväll eller ja FIKA så kanske jag inte har råd med det om jag behöver lägga hela min budget på barnet och problemet blir då att jag kommer må dåligt och bli en sämre förälder om jag inte kan göra egna saker på fritiden med. Sen behöver det absolut inte kosta pengar men på vintern finns det inte så många alternativ.

2. Att jag sa att ja men då flyttar vi till mamma är för att hon bor en gata ifrån oss och har flera rum som står tomma. Jag sa att självklart också får bo där då så bor vi alla gratis och han kan hyra ut lägenheten så drar man in pengar på det sättet under en begränsad tid när jag har föräldrapenning/CSN. Självklart vet jag att det inte kommer funka men man säger som välkänt saker när man är upprörd ibland.

3. Vi har diskuterat det här nu hela förmiddagen vilket vi hade behövt göra för längesedan och kommit fram till att göra ett gemensamt konto för hyra, saker till hushåll, aktiviteter vi gör med barnet, mat, barnsaker etc. Beroende på vad vi får in lägger vi in procentuellt där.

Då får jag lite mer pengar över och får prioritera vad jag gör/köper vilket ju inte kommer bli så mycket och spelar ingen större roll eftersom det är en begränsad tidsperiod. Det viktiga var att jag känna att jag kan ge och göra allt jag kan med barnet oavsett om det är att gå på babyrytmik eller teater utan att behöva känna att jag inte har råd och att min sambo då får hjälpa till med den biten ekonomiskt utan att alla mina pengar försvinner så att jag sen inte kan gå och klippa håret när det behövs. Försöker även leva ekonomiskt, har inte köpt några mammakläder förutom ett par på second hand och går runt med för trånga byxor som spänner åt i magen trots att han har ett överflöd av pengar men dom vill han investera och ja då får han göra det. Skulle jag fråga skulle han ju köpa men det är inte alltid så lätt att göra det därav all frustration inombords!

Men om du klarar dig, vad är problemet?

Du är väldigt bestämd i dina åsikter vilket gör mig nyfiken Jag undrar lite över din syn hur ett par som älskar varandra och har barn ska hantera sin ekonomi? Och barn som man gemensamt bestämt ska födas (vare sig det var planerat eller ej). Det är trots allt väldigt många familjer där paren inte tjänar rätt lika. Och även under förutsättningen att ingen är arbetsskygg, extremt slösaktig och vill att barnet/barnen ska få en harmonisk uppväxt (= inte bråk om vem som ska vabba t.ex för att man då förlorar massa pengar).

För egen del (är kvinnan här) är jag den som tjänar lite mer, är den som tagit mest föräldraledigt och vab och var den som hade en bostadsrätt som gjort att vi kunnat köpa hus sen. Men för mig har det varit självklart att under föräldraledighet och åren med vab så har vi slagit ihop våra inkomster, betalat av våra gemensamma räkningar och sen delat på det som är kvar att själva bestämma över (och att båda då har en buffert för husproblem). Ingen av oss skulle tjäna på att den andra var hemma med vårt barn. Det blir väldigt många bråk mindre av det.

Nja, om jag ska vara ärlig :). Eller jo, jag förstår det som att du inte tycker att den som är hemma med barn ska kompenseras särskilt mycket trots att det verkar som att behålla barnet är ett gemensamt beslut. Och att den som är hemma ska ha det betydligt sämre än vanligt ekonomiskt - eller behöva leva på sparpengar? Trots att partnern tjänar väldigt bra och inte behöver fundera en sekund över ekonomin.

Personligen tycker jag fortfarande att det är mer rättvist att slå ihop sina månadsinkomster under åren med föräldrapenning och vab (i synnerhet dessa år) för att undvika massa bråk om vem som ska vara hemma med barnet för båda drabbas då lika mycket. Och i synnerhet om en tjänar väldigt bra och en måste nalla av sparpengar.

Sen som familj tycker jag man ska finnas där för varandra och då gäller det även om en blir arbetslös eller sjukskriven. Vilket plötsligt kan uppstå även för den som tjänar mest och förhållandena blir tvärt om. Men det är jag det.