BIM MAJ, första barnet
Be inte om ursäkt att du är orolig!!! Jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas att vara i dina skor nu och förstår fullkomligt att du inte ?vågar? glädjas åt dit plus än. Bra du får täta kontroller och jag håller både fingrar och tår att just denna stannar kvar.
Förstår du inte vill ?ge bördan? åt sin sambo men har du kanske någon annan att prata med? Tänker att det måste vara oerhört ensamt att känna allt detta själv.
Jag vet knappt ens själv och ibland funderar jag på varför vi ens fortsätter att försöka men jag antar att alternativet skrämmer mig mer helt enkelt. Nej minnsambo sa vid förra missfallet att han helst inte vill veta förrän det är dags för vul I v6 för han känner att han inte orkar slungas mellan hopp och förtvivlan längre. En elak del av mig kan känna att om han inte ens orkar, hur sjutton ska då JAG orka? Han har åtminstone ett barn sedan innan. Det är såklart inte hans fel men han kan omöjligt förstå har jag känner. Ja jag har en gravid tjejkompis som också upplevt missfall och som dessutom går igenom en högriskgraviditet just nu. Vi pratar en del. Men i övrigt har jag inte återupptagit min samtalskontakt på kriscentrum (sjukhuset). Jag har tröttnat på att boka in tider och sen hinna få missfall innan vi ens kommer dit. Det dränerar för mycket..