Första barnet. Jag är mer redo än honom

Första dejten jag och min man hade för 5 år sedan så sa jag att jag inte ville ha flera barn. Min son var då 3, och jag var nyseparerad, skulle hitta boende. Han visste sedan innan jag hade ett barn. Han har alltid velat ha barn. Vi har pratat om det sedan vi flyttade ihop för 4 år sedan. Dock är det jag som velat vänta. Jag som kommit på anledningar till varför vi ska vänta. Nytt jobb x3, flytt x3, utbildning, resa, kunna dricka vin på balkongen/altanen, ha över folk och va "ungdomar" (vi var då 26 och 27 då) Nu som först vill vi skaffa barn.

Nu känner jag mig redo. Jag är stabil i mitt jobb, hemmet, ekonomiskt, varit tillsammans med min man tillräckligt länge för att känna mig trygg. Inga tänkta resor då jag känner mig klar. Delvis pga corona men tex Thailand kan man vänta med.

Jag är glad han inte pressade mig. Att han har tagit upp det, som en längtan men aldrig pressat mig. Han har fått vänta på mig, mina galna idéer, att jag inte kanske vill ha fler barn. Men ändå, fått mig känna mig så älskad, att jag gärna gör en mini me av han. Av oss.