Därför att biologi, attraktion och känslor slår slagord  och grupptillhörighet alla dar i veckan. Snacka skit i stora högstämda ord går alltid, likaså att vilja vara en i gänget och utmärka sig där. Men de flesta heterosexuella vill ha en egen partner av motsatt kön, det går före.
Sak samma med män som pratar skit om kvinnor, eller incels, de vill inget hellre än att ha en egen kvinna.

Men många av de mest högljudda feministerna är lebbor och de är duktiga på att ta plats och dominera. Debatten blir därefter. 

Nja, psykiskt sjuka människor finns av bägge kön. Som hon som försökte mörda Andy Warhol.

Vänsterfeminister (som är den mest högljudda gruppen) har en föga ärofull historia när det gäller hedersvåld och kvinnlig omskärelse. De blundade länge för den typen av förtryck då de fick för sig att det var rasistiskt att ta upp de problemen. De svek helt enkelt sina medsystrar, av ideologiska skäl.
Nu har de bättrat sig men det känns som en omvändelse under galgen. De är inte bekväma med att tala om förtryck som inte utförs av vita medelålders män...

Här talas ofta om hur förskräckliga feminister är och att de hatar män. Men vad ska vi säga om dessa män som kallar sig feminister, går med tagelskjorta på och krälar i stoftet inför varje kvinna som ens andas om patriarkatet? De som ber om ursäkt för sin existens och tar på sig skulden för tidigare generationers misstag? En del kanske gör det för att få ligga men det finns de som faktiskt tror på det de gör. I synnerhet yngre "kulturmän" i storstäderna verkar vara överrepresenterade i gruppen. Jag läser gärna relationsromaner och nästa alla manliga författare är skoningslösa mot sina manliga karaktärer, de är antingen patetiska eller svin, eller både-och. Medan kvinnorna är vackra och starka, dock inte goda.
Min generations kulturmän, som Horace Engdahl och "Jon Kladd", var fel ute på sitt sätt, men de yngre verkar ha helt gått vilse bland dagens genuskorrekta dimridåer...