Forum Skilsmässa/Separation - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Vill flytta hem igen och starta om på nytt efter skilsmässa.

    Ons 7 apr 15:15 Läst 0 gånger Totalt 3 svar
    Visar endast inlägg av Anonym (singeling) - Visa alla inlägg
    Anonym (singe­ling)
    Återställ
    Ons 7 apr 15:15

    Hej!
    Jag har haft en tuff resa i mina relationer med partners, kanske någon känner igen sig? Känner bara att jag måste få ur mig allt. Ursäkta långt inlägg men jag tar det från början:
    Träffade mannen till mitt förstfödda barn i 27 års åldern, vi bodde aldrig ihop och jag pluggade på universitetet. Jag blev oplanerat gravid och det visade sig långt gånget när jag fick veta, så jag födde dottern. Han ville inte ha någon vårdnad, ej heller barn så jag fick ta hand om henne själv. Det var tufft att plugga samtidigt men hade föräldrar och syskon som ställde upp i vått o torrt.
    När dottern var 4 år kom andra mannen in i mitt liv. Hade inget fast jobb då utan ett rörigt vikariatliv, så jag fick fast tjänst i hans hemstad och vi flyttade dit. Blev gravid igen mitt upp i allt, men valde att göra abort. Hans pappa stod på lånet till vår bostad tills min provanställning gick över till fast tjänst innan halva huset skrevs på mig. Vi gifte oss. Blev gravid igen ett halvår senare som visade sig vara ett missfall, det blev akuten för min del då jag förlorat mängder med blod och mådde riktigt dåligt. Hade ytterligare ett missfall efter det, efter en tid blev jag gravid igen. Sonen föddes. Jag hade haft foglossning och kunde inte jobba, han  började skapa konflikter som handlade om att jag inte drog in pengar och att kryddan mådde dåligt på sitt jobb o jobbade övertid för att vi skulle gå runt ekonomiskt. Jag fick sura gliringar så fort jag hade köpt något klädesplagg till mig själv eller fikat med någon kompis på stan, för det kostade pengar. Han trakasserade mig även för att jag gått upp i vikt under graviditeten.
    Det medförde även att han därför inte behövde hjälpa till med något i hemmet.
    När jag bad honom dammsuga så blev svaret "det behövs ju inte" eller dyl. Han 
    Sonen växte upp. Jag började jobba igen, jobbade i några år. Fick problem med sköldkörteln och till slut blev jag sjukskriven pga utmattning och depression. Jag gick rehab och fick bra hjälp att komma tillbaks.
    Men vår relation blev fruktansvärd. Hans drickande eskalerade(hög alkoholkonsumsion tidigare). När jag förklarade hur jag mådde och att jag ville separera så lyssnade han inte och kunde säga" du överreagerar" eller "du är så känslig" "kanske mens på G?" "Vart ska du ta vägen utan inkomst hade du tänkt dig?" 
    Till slut fick jag kraften tillbaka, och begärde skilsmässa. Denna gång skred jag till handling. När han insåg att jag menade allvar blev han helt galen, skrek och anklagade och hotade mig. Han vägrade gå med på det så jag ansökte om enskild. Han kontaktade sina föräldrar som kom o skällde ut mig. Svärfar skrek att han ångrade sig att han skrev över halva huset på mig och att jag är egoistisk som inte tänker på barnen.(barnen blev lättade när vi berättade om separationen). Vilket jag sa till svärföräldrarna. De har länge lidit över vårt destruktiva förhållande och våra bråk. 
    Han vill helst behålla huset men har för dåligt ställt och jobbar numer bara kväll, häver i sig alkohol och sover fram till dess att jobbet börjar.
    Det är pest och pina här hemma. Hans föräldrar vill tydligen inte ha honom där pga corona och han åker aldrig till vänner....så jag ser till att åka till mina släktingar och vänner. 
    Jag mår dock bättre i nuläget och ser fram emot ett liv utan partner. Tänker aldrig mer gifta mig....
    Nu till mitt dilemma:
    Vill helst tillbaks till alla nära o kära i hemstaden igen. Drömmer om ett bra boende där, jobb och barnen på plats, någon som vet om det går att få igenom? Han vill ha halva vårdnaden om vår gemensamma son, men jobbar bara kvällar i nuläget samt varannan helg. Han tänker prata med sin arbetsgivare om anpassade arbetstider framöver.


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2021-04-07 15:30
    Hej!
    Jag har haft en tuff resa i mina relationer med partners, kanske någon känner igen sig? Känner bara att jag måste få ur mig allt. Ursäkta långt inlägg men jag tar det från början:
    Träffade mannen till mitt förstfödda barn i 27 års åldern, vi bodde aldrig ihop och jag pluggade på universitetet. Jag blev oplanerat gravid och det visade sig långt gånget när jag fick veta, så jag födde dottern. Han ville inte ha någon vårdnad, ej heller barn så jag fick ta hand om henne själv. Det var tufft att plugga samtidigt men hade föräldrar och syskon som ställde upp i vått o torrt.
    När dottern var 4 år kom andra mannen in i mitt liv. Hade inget fast jobb då utan ett rörigt vikariatliv, så jag fick fast tjänst i hans hemstad och vi flyttade dit. Blev gravid igen mitt upp i allt, men valde att göra abort. Hans pappa stod på lånet till vår bostad tills min provanställning gick över till fast tjänst innan halva huset skrevs på mig. Vi gifte oss. Blev gravid igen ett halvår senare som visade sig vara ett missfall, det blev akuten för min del då jag förlorat mängder med blod och mådde riktigt dåligt. Hade ytterligare ett missfall efter det, efter en tid blev jag gravid igen. Sonen föddes. Jag hade haft foglossning och kunde inte jobba, han började skapa konflikter som handlade om att jag inte drog in pengar och att han mådde dåligt på sitt jobb o jobbade övertid för att vi skulle gå runt ekonomiskt. Jag fick sura gliringar så fort jag hade köpt något klädesplagg till mig själv eller fikat med någon kompis på stan, för det kostade pengar. Han trakasserade mig även för att jag gått upp i vikt under graviditeten.
    Det medförde även att han därför inte behövde hjälpa till med något i hemmet.
    När jag bad honom dammsuga så blev svaret "det behövs ju inte" eller dyl. Han
    Sonen växte upp. Jag började jobba igen, jobbade i några år. Fick problem med sköldkörteln och till slut blev jag sjukskriven pga utmattning och depression. Jag gick rehab och fick bra hjälp att komma tillbaks.
    Men vår relation blev fruktansvärd. Hans drickande eskalerade(hög alkoholkonsumsion tidigare). När jag förklarade hur jag mådde och att jag ville separera så lyssnade han inte och kunde säga" du överreagerar" eller "du är så känslig" "kanske mens på G?" "Vart ska du ta vägen utan inkomst hade du tänkt dig?"
    Till slut fick jag kraften tillbaka, och begärde skilsmässa. Denna gång skred jag till handling. När han insåg att jag menade allvar blev han helt galen, skrek och anklagade och hotade mig. Han vägrade gå med på det så jag ansökte om enskild. Han kontaktade sina föräldrar som kom o skällde ut mig. Svärfar skrek att han ångrade sig att han skrev över halva huset på mig och att jag är egoistisk som inte tänker på barnen.(barnen blev lättade när vi berättade om separationen). Vilket jag sa till svärföräldrarna. De har länge lidit över vårt destruktiva förhållande och våra bråk.
    Han vill helst behålla huset men har för dåligt ställt och jobbar numer bara kväll, häver i sig alkohol och sover fram till dess att jobbet börjar.
    Det är pest och pina här hemma. Hans föräldrar vill tydligen inte ha honom där pga corona och han åker aldrig till vänner....så jag ser till att åka till mina släktingar och vänner. Jag mår dock bättre i nuläget och ser fram emot ett liv utan partner. Tänker aldrig mer gifta mig....
    Nu till mitt dilemma:
    Vill helst tillbaks till alla nära o kära i hemstaden igen. Drömmer om ett bra boende där, jobb och barnen på plats, någon som vet om det går att få igenom? Han vill ha halva vårdnaden om vår gemensamma son, men jobbar bara kvällar i nuläget samt varannan helg. Han tänker prata med sin arbetsgivare om anpassade arbetstider framöver.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll