Min mamma sa att hon inte känner det där bandet mellan oss som mor och dotter brukar känna, betyder det att hon inte älskar mig?

Tack att ni skriver och delar med er. Det hjälper mig både att vidga mina vyer, få andra perspektiv, distansera mig från det som hänt.. Tack för alla råd. Fäller en liten tår här, men det är som det är.

Jag är så glad för min lilla solstråle, han gör mig lycklig, jag pussar honom varje dag, sjunger för honom och säger att jag älskar honom. Trots att han är en liten bebis tror jag att han känner min kärlek. Så det ska jag fokusera på, min son, min sambo, min lilla familj.

Ja, som rubriken lyder, mamma sa till mig att hon inte känner något band mellan oss.. Jag är 28 år och har precis fött mitt första barn och det har uppstått konflikter då jag plötsligt insett hur hon behandlat mig under min barndom, dvs kärlekslöst och oengagerat. I samband med vår senaste konflikt när jag pressade henne på varför hon betett sig så och varför hon beter sig kallt även i vuxen ålder, så kläckte hon ur sig det.. Jag är mycket ledsen och vet inte hur jag ska hantera detta.. :(

Någon som kan hjälpa mig att tänka klart?

Ja, som rubriken lyder, mamma sa till mig att hon inte känner något band mellan oss.. Jag är 28 år och har precis fött mitt första barn och det har uppstått konflikter då jag plötsligt insett hur hon behandlat mig under min barndom, dvs kärlekslöst och oengagerat. I samband med vår senaste konflikt när jag pressade henne på varför hon betett sig så och varför hon beter sig kallt även i vuxen ålder, så kläckte hon ur sig det.. Jag är mycket ledsen och vet inte hur jag ska hantera detta.. :(

Någon som kan hjälpa mig att tänka klart?

det behöver absolut inte betyda att hon inte älskar dig. Kärlek kommer i många former. Läste en dikt en gång om olika sätt att säga jag älskar dig. Exempelvis, har du ätit, vill du ha en kopp te, ja rätt enkla grejer som visar på omtanke och kärlek. Jag är själv sladdbarn och min uppfattning är att min mamma tröttnat på vara mamma när jag kom och jag blev rätt ensam och uppfostrade mig själv eller av mina äldre syskon. När jag fick barn blev hon däremot en underbar mormor. Inte så att hon blev känslomässig och säger jag älskar dig, men hon ställer alltid upp som barnvakt, bakar bullar och säger aldrig nej till att spela ett spel med barnen typ. Sen pratar hon inget vidare och absolut inte om känslor. Jag resonerade som så att jag hellre har det jag får än försöker ändra på något som varit då jag är rätt säker på att det bara lett till att vi blivit osams.

Beklagar vad du gått/går igenom. Det kan vara så som hon säger och att hon då saknar förmågan till genuin kärlek. Det kan vara en eller flera bakomliggande orsaker så som utmattning, depression, personlighetsstörning eller sjukdom. Det viktigaste är att du vet att du inte är orsaken, det är inte ditt fel att hon känner som hon gör! Det du tar upp som hon säger till dig om till exempel abort är inte hälsosamt och det är inget man säger till sitt barn även om man nu kände så. Hon saknar även insikt och förståelse för hur hennes beteende påverkar dig med tanke på att hon inte sökt hjälp. Man kan inte pressas till insikt eller förståelse så jag tror inte du kan resonera med henne. I din situation skulle jag tänka att hon helt enkelt saknar förutsättningarna att vara en kärleksfull förälder på grund av orsaker som ligger hos henne. Jag hade inte pressat henne för det kommer enbart vara sårande för dig, hon kan inte ge dig det du behöver på grund av att hon är begränsad.

Vad du beskriver så kan du ha blivit känslomässigt försummad som barn. Det kan ge skador som dålig självkänsla. Mitt tips är att helt lägga din mamma åt sidan och fokusera enbart på dig själv. Om du känner att du har fått skador från uppväxten så försök läka dem så att du kan må bra. Även om din mamma saknar förmågan till genuin kärlek så är du ändå värd att älska!

Jag är dotter och kan inte på stå att jag någonsin känt mig älskad av mina föräldrar. Mer känt det som att jag varit i vägen och stört. Både som barn och vuxen. 

Mina föräldrar har alltid haft mer fokus och engagemang i mina syskon och deras familjer och de barnbarnen än mig och mina barn.

Jag har varit skötsam hela livet och klarat mig själv och mina barn är på inget vis ouppfostrade och jobbiga, så varför de inte älskar mig och mina barn vet jag inte.

Deras brist på kärlek till mig har gjort att jag faktiskt inte känner att jag älskar dem. De är som vilka som helst i princip. Känner mer kärlek till min x-svärfar än vad jag någonsin gjort för mina egna föräldrar.

Ringer min mamma plikttroget i bland, men får mest lust att vråla TYST! åt henne. Hon är inte ett dugg intresserad av vad som händer i mitt liv utan det är mer fokus på vad de handlat i mataffären, vad de ätit till middag, vad de ska bjuda sina vänner på för mat, hur många gånger de hjälpt mina syskon med olika saker, hur många gånger de fikat hos mina syskon, hur många gånger de umgåtts med mina syskons barn osv.

Detta har gjort att jag är supernoga med att ta mig tid för mina barn. Tala om för dem att jag älskar dem, finns där för dem osv. Och jag vet att jag lyckats bättre på den punkten än vad mina föräldrar har gjort. 

Mina tonårssöner säger själva att de vet att jag alltid finns där för dem och att de känner sig älskade. De har aldrig tvivlat på mig.

Så lägg ditt fokus på att få ditt eget barn att känna sig älskat!