Han ”straffar” mig för att han är sårad

Har ni gemensamma barn?

Det är nog det han vill. Det han gör är psykisk misshandel.

Han låter som en narcisst. Såna ska man inte ha nära.

8 år är väldigt länge. Har du möjlighet och bo annanstans? Att bryta ner ngn så mkt väl helt fel.

Det kallas nånting - ordet (term) "förmedlare"tror jag när det så här av skuldkänslor överallt. Vissa finns faktiskt ganska nära och det är lätt att falla i deras fällor. Det är nog rätt vanligt

En människa av skuldkänslor är sådana människor som är vana vid att projicera skuldkänslor på andra för att dominera dem. Det får dig att hamna i en ond cirkel av negativa känslor där du tror att allt du gör är fel och att du inte är värd något. Det kan hända inom fam, vänner t o m arbetsplats.

Jag t o m förstår nog varför det kallas förmedlare... Öm jag inte har fel.

Det du beskriver är en osund relation
Om ni har barn, beställ tid på familjerådgivning.
Om ni inte har barn; bryt upp och unna dig själv frihet från detta

Är han sårad som du säger (Jag tror att det kan handla om att han är störd med, men vi kör på sårad) och beter sig som han gör för att han är sårad så behöver han läka.

Har du sårat honom så pass så behöver han sannolikt vara ifrån dig helt ett tag. Kanske flera år. Han behöver läka, och det kan han inte göra om han hela tiden har dig bredvid att irritera sig på.

Så svaret är att ni bör bryta upp oavsett om han är sårad eller störd. För varken du eller han (om han är sårad, inte störd) kan leva sådär, det blir för tärande. Kanske kan det bli ni igen i framtiden. Men då måste han vara läkt. 

Jag tycker inte att ni ska gå till familjerådgivning. Även om ni har barn. Ska han lägga arvet på dem? Det blir en ond cirkel.

Jag förstår varför man är kvar i en relation generellt med barn. För man vill ha den där kärnfamiljen.

Men lever man osund så ska man bryta den cirkeln. För din skull och barnen.

Bsrn vet mer än vad man tror. Det estar in i öronen och hjärnan. Det sitter kvar med ord och handlingar.

Tack för alla era svar. Det känns en aning mindre ensamt. Jag citerade det här svaret för det är precis den känsla han beskriver. Att jag inte lyssnar på och tar in hans känslor. Och på samma gång har jag intrycket av att anstränga mig så för att möta hans vilja, men det är på fel områden. Det är så frustrerande att det känns som jag gett all kraft jag har de senaste åren men att relationen och hela det liv vi byggt faller platt på slutet.

Till exempel har vi gjort livsval som är ganska ansträngande både fysiskt och ekonomiskt, för det går hand i hand med våra värderingar och har många positiva sidor, men jag har ofta inte velat vara så ?extrem? och velat kompromissa för en lösning som är mindre krävande, men eftersom det var så viktigt för honom har vi valt att gå ?all in?. Och eftersom dessa livsval varit väldigt krävande så känns det som jag gått in 150% för att klara dem, och inte tagit mycket tid för att ta hand om mig och mina relationer. Han har sagt sedan ganska länge att han vill att jag gör både och, men jag har inte haft känslan av att klara allt på samma gång. Han tar sitt eget exempel och säger att jag borde kunna göra samma sak, arbeta med mitt förflutna, jobba, bygga upp vår verksamhet, vara mer social, få vardagen att fungera och lära mig allt möjligt om att bygga hus eftersom det också är ett aktuellt projekt. Och jag har sagt att jag inte klarar det helt enkelt!

Det är sant att jag fokuserat mycket på alla de praktiska aspekterna och för lite på det känslomässiga. Det är ett dåligt mönster. Jag har ofta känslan av att av alla de punkter jag ?borde? ta hand om så är dessa aspekter mest tillgängliga att få snabba resultat på. För på ett sätt är jag rädd att till exempel ta en massa tid för att möta mina problem och utveckla mig själv, men inte lyckas förändras tillräckligt. Då kommer han ju både vara besviken och arg över att alla praktiska åtaganden inte gått framåt, och inte mitt beteende och känslor heller.

Och om jag gör lite av varje känns det som att inget blir tillräckligt bra. Jag är rädd för att inte klara allt på en gång för det känns som att han tycker att det jag gör på den praktiska fronten är bra, men endast eftersom jag går in till 500% och känner mig helt utpumpad efteråt. Jag förstår att det är ett problem inom mig, att känna mig värd något utan att hela tiden GÖRA, men jag har också känslan av att han faktiskt understryker det hela genom att ha höga krav.

Ja det är en enda soppa. Vi har båda flera gånger sagt att vi måste ta hjälp eller börja med egna samtals-sessioner där vi använder olika tekniker för att lära oss att kommunicera annorlunda, men varje gång så vill han inte längre när vi faktiskt ska införa rutinen.

Jag känner mig förtvivlad. Vi är vid vägens ände.

Ja det är nog så. Det känns verkligen hemskt att ta in i förhållande till någon man älskar. Tack för ditt svar.

@Saicko, tack för ditt svar, jag känner mig mitt i krisen och det rör mig verkligen att någon där ute tar sig tid att vara där och diskutera! Jag vände mig till några vänner förra sommaren för att dela med mig av några relationsproblem men tyvärr pratade de bara bakom min rygg efteråt och spred ut olika historier runt om i samhället, så jag känner mig inte i förtroende att dela med mig av mina känslor den här gången. Jag är helt ensam.

Det rör mig att du delar med dig med en sådan självinsikt. Jag vet att min sambo har en svår barndom och dåliga uppväxtförhållanden som satt spår i det avseendet att han är extra känslig för att känna sig icke respekterad. Jag tycker det är oerhört svårt att vara objektiv och förstå i vilka situationer han därför överreagerar på en situation, och i vilka situationer det faktiskt beror på att mitt beteende inte varit okej och att jag inte lyssnat tillräckligt. Jag vet inte om han kunde ha någon diagnos, kanske bara väldigt misshandlad och märkt av sitt hårda liv.

Han har tagit hjälp under ett kort tag för att bearbeta sina trauman (fyra sessioner) och dessutom på egen hand jobbat med att reda ut sitt liv sedan några år tillbaka (bland annat har det hänt att han varit våldsam mot mig men det har nu inte hänt sedan 7 månader) och därför har jag intrycket av att han tycker att han gör allt rätt som tagit tag i sina problem, medan jag inte kommit framåt tillräckligt. Han säger att det känns som att jag kräver förändring från hans sida på en gång, men att jag struntar i att ens lyssna på hans önskemål under lång tid.

Hur är det för dig? Är du märkt av din uppväxt som gjort att du har vissa beteenden du jobbar med idag? Eller är det enbart dessa diagnoser du nämnde?

"Jag vet att min sambo har en svår barndom och dåliga uppväxtförhållanden som satt spår i det avseendet att han är extra känslig för att känna sig icke respekterad."
medan han själv har varit våldsam mot dej och för x år sen gjorde du x så jag behöver inte respektera dej nu...

"Han säger att det känns som att jag kräver förändring från hans sida på en gång..."
8 år är inte på en gång.
Vissa saker ska man ha löst innan man är redo för ett förhållande men vissa är så egoistiska att de belastar sina partners med det och drar på sej offerkoftan när det ställs krav, krav som de förväntar sig att deras partner ska leva upp till.

Han är extremt omogen. Vissa saker påminner om narcissism.

Han är elak, förolämpar dig, startar bråk/diskussioner bara för att sedan åka hemifrån, kräver både det ena och det andra av dig men det är alltså bådas åsikt att det är du som misslyckas med att ta hans känslor i beaktande? Jag är ledsen, men han är extremt manipulativ och har lyckats få dig att tro att allt är ditt fel. Oavsett vad du har gjort för att såra honom så djupt som han säger så kan han inte bete sig så. Vad menar du med att du är bra på det praktiska men sämre på det känslomässiga? På din beskrivning så är det ju helt tvärtom. Du försöker prata, han trycker ner dig verbalt och lämnar diskussionen. Eller är det något jag missar? För din beskrivning av vad du gör för att ta din del i relationen stämmer inte med vad han anklagar dig för. Dessutom är det inte han som bestämmer vad du orkar och inte. Ännu en klassiker när det gäller psykisk misshandel. Om du inte orkar ta reda på hur hus byggs(really? Varför?) så orkar du inte. Punkt. Vad tycker du om alla i tråden som säger att dom tycker du lever under psykisk misshandel?