Jag blir för varje dag mer och mer säker på att jag behöver lämna min sambo, men det är så svårt! Det är stort, jobbigt och skrämmande.
Vi har 2 barn under 7 år tillsammans och de är största anledningen till både att lämna och att stanna.
Jag skulle behöva höra positiva erfarenheter. Själva separationen behöver såklart inte varit enkel och "lycklig" men att det blev bra sen, det behöver jag höra.
Men varför behöver du lämna? Är han elak mot barnen eftersom de är en av orsakerna till varför du behöver lämna? I sådana fall måste du anmäla honom!
Att de är en av anledningarna till att du stannar kan jag förstå.
Jag och mitt ex separerade som hyfsat goda vänner. Vi kom knappt överens om någonting i förhållandet tillslut, men när vi slapp vardagstjatet så kunde vi ha en vänskapsrelation. Vi har en dotter tillsammans och samarbetet funkar till 95% mycket bra. JAG mår otroligt mycket bättre som singel med barn, där jag fullt ut kan vara mig själv och fokusera på dottern, utan att irritera mig på vad någon annan gör eller inte gör.
Även mina föräldrar har en god relation, det är ca 15 år sedan de skiljde sig. De umgås otvingat med varandra och den andres nya respektive, framför allt när barnen är med, men även utan oss närvarande ibland på tex födelsedagar.
Fler lyckliga historier?
I den mån det finns lyckliga separationer handlar det i så fall om par som växt ifrån varandra och delar på sig som vänner. Som du beskriver din sambo låter det tyvärr inte som att det kommer hända för er. Om du väljer att lämna vilket du borde göra asap om det är så illa som det låter så skulle jag nog rekommendera att du kontaktar någon opartisk medlare, typ familjerätten eller liknande, redan från början för att hjälpa till med att lösa vårdnad och samarbete kring barnen. På så sätt kan du kanske lindra den påverkan separationen kommer få på barnen.