Tänk om jag ÄR en bortbyting?
Hela min uppväxt har min mamma skämtat om att jag måste vara bortbytt på BB. Jag hade så smala handleder och händer att jag tappade patientarmbandet hela tiden så mamma visste aldrig om det var jag som kom tillbaka till henne eller någon annan unge säger hon.
Grejen är att ju mer jag tänker på det, desto mer undrar jag om det inte faktiskt är sant. Jag är inte lik min familj, varken psykiskt eller fysiskt. Jag är kort och smalt byggd, fortfarande har jag skitsmala handleder osv, min mamma är lång och kraftigare byggd, inte överviktig eller så, utan bredare axlar, höfter, handleder. Mer skelett liksom. Pappa är också lång. Syskonen är antingen långa eller kraftiga. Familjen har göna eller bruna ögon, jag har gråblå. De har mörkblont till ljusbrunt hår, mitt är ljusare. Mina föräldrar har en ganska stor vän- och bekantskapskrets, mina syskon har lätt för att skaffa vänner och platsar på ett självklart sätt in överallt, jag har ett fåtal nära vänner och står länge utanför innan jag kommer in i någon grupp. Jag har alltid föredragit att hålla mig i utkanten när föräldrarna ställt till med fester och sånt. Mina syskon hade lätt i skolan, många vänner, lite pluggande och helt ok betyg, jag kämpade hårt för mina helt ok betyg.
Ja, jag vet inte jag. Kanske jag är en bortbyting.