Vad gör att en person inte är omtyckt?

att inte ha kontakt med andra är ett väldigt lätt sätt att leva. man slipper energierna från andras problem. sverige tillhör världens mest singeltätaste land, singlar är normen i sverige idag. så det är många som valt ensamheten pga dess uppenbara fördelar.

det finns ju ofrivillig ensamhet, vilket inte låter så kul, men självvald ensamhet, självsamhet är nog en befrielse bara

Det finns väl många olika anledningar till din fråga. Oärlighet, aggressivitet, avsaknad av social kompetens, tråkighet, vissa diagnoser som kan göra umgänge svårt exempelvis.

Jag får instinktivt en känsla väldigt snabbt av en person om den är bra eller dålig som ofta brukar stämma. Sen kan det ju vara personlighetsdrag man inte kan fördra eller komma överens med som får en att tycka mindre om vissa människor. Men ofta är det en känsla bara som gör att jag inte känner någon attraktion till personen eller känner att vi skulle passa ihop som individer. De flesta söker sig till någon de själva känner igen sig i, samma klass eller personlighetstyp

håller med, och jag tror som du säger att man söker sig till en grupp. tex adhd är ju en diagnos som innebär rastlöshet och impulsivitet. vissa grupper tror jag mer är npf- än andra. tex. tatueringar tror jag är npf och att dom söker sig då till varandra. medan någon som är npf spektrat och inte har de intressena som biker liv tatueringar och dricka droga kanske då blir ensamma. sociala koder tror jag spelar in, vad man är uppväxt med och van vid. är man uppvuxen i en akademikerfamilj men 'hamnar' i en situation med bikermänniskor blir man nog 'ensam' för att man föredrar detta då istället för att umgås med bikers. folk på krogen är en annan grupp som jag tror kan vara mkt npf i den miljön, pga alkoholen och då kommer egenskaper som psykopatiska drag med in i alkoholens värld och många av dom blir till slut, ofrivilligt, ensamma. eller söker sig till likasinnade dvs suparkompisar och det blir ju alltid bråk till slut.

Jag har tänkt mycket på det.

Alla påverkas ju av sin uppfostran och samhället runt, och uppmanas man som liten inte till att andras sällskap och mående är viktigt, utan till att se till sina egna behov först - så blir det en del av ens världsbild då. Råkar man därtill bo i ett land där man kan "klara sig" själv, som nu något av våra nordiska länder, så påverkas man ju av det samhället med.

Men går man in på ofrivillig ensamhet så funderar jag på hur mycket spelar rädslan in?

Man är kanske rädd för att inte bli omtyckt, och beter sig då lite mindre avslappnat. Mer analyserande och kan tolka in "dolda budskap" från andra, och enklare ta åt sig av negativa vibbar? Lite som en självuppfyllande profetia, "jag är rädd för att X inte gillar mig", "X sa såhär igår, det lät som att X hade något emot mig?", "Jag ska nog backa lite från X nu, vill inte bli till besvär /skapa konflikt...".

Jag har själv, speciellt på nya arbetsplatser, varit mån om att ingen ska missförstå mig. Och bland vissa nästan rädd för att inte duga och har då märkt att det lättsamma samtalet inte blur av, eftersom jag varit så rädd för att" säga fel ", så jag har hellre hållit mig på" tryggt avstånd "... Jag var mobbad som liten och har funderat på att det nog påverkat mig som person.

Jag har tänkt mycket på det.

Alla påverkas ju av sin uppfostran och samhället runt, och uppmanas man som liten inte till att andras sällskap och mående är viktigt, utan till att se till sina egna behov först - så blir det en del av ens världsbild då. Råkar man därtill bo i ett land där man kan "klara sig" själv, som nu något av våra nordiska länder, så påverkas man ju av det samhället med.

Men går man in på ofrivillig ensamhet så funderar jag på hur mycket spelar rädslan in?

Man är kanske rädd för att inte bli omtyckt, och beter sig då lite mindre avslappnat. Mer analyserande och kan tolka in "dolda budskap" från andra, och enklare ta åt sig av negativa vibbar? Lite som en självuppfyllande profetia, "jag är rädd för att X inte gillar mig", "X sa såhär igår, det lät som att X hade något emot mig?", "Jag ska nog backa lite från X nu, vill inte bli till besvär /skapa konflikt...".

Jag har själv, speciellt på nya arbetsplatser, varit mån om att ingen ska missförstå mig. Och bland vissa nästan rädd för att inte duga och har då märkt att det lättsamma samtalet inte blur av, eftersom jag varit så rädd för att" säga fel ", så jag har hellre hållit mig på" tryggt avstånd "... Jag var mobbad som liten och har funderat på att det nog påverkat mig som person.

Kanske bättre att vända på frågan: vad gör att man vill ha kontakt med en annan person?

Det där med social kompetens är inte helt enkelt, men kan för egen del tänka att om jag träffar en grupp nya människor kommer jag först att lära känna den som verkar öppen, vänlig och intresserad av att prata med mig och höra vad jag har att säga.

Tror att de flesta fungerar så, både vid möten irl och online

Jag är ensam och har inte så många vännet. I hela mitt har jag känt mig annorlunda och har blivit mobbad i många år. När någon sa att de inte hade någon att leka med och jag sa att jag kan leka. Då valde den personen att hellre vara ensam än att leka med mig.

Jag har dragit mig undan mer och mer för jag känner att folk stör sig på mig. Jag är en sådan person som man lätt kan köra över och bryr sig inte att jag blir ledsen. Då är det lättare att hellre vara ensam än umgås med folk.

Ensam och inte omtyckt är ju två skilda saker.

Det finns många som har gigantiska bekantskapskretsar men är skitstövlar och så finns det många ensamma människor som är supertrevliga.

Ensamhet är ju något man bär med sig sedan barndomen oftast och det beror ju på vad som händer i arv och miljö som avgör om man i vuxen ålder blir omtyckt eller inte. Alla ensamma har inte per automatik en diagnos eller trauma bakom sig, ibland kan det bara slumpa sig så när olika omständigheter samlas på hög att man blir ensam.

Det är en klurig fråga.

Jag har en handfull vänner som är utspridda i landet då jag och de har flyttar och hamnat i olika städer. Vi vet var vi har varandra, pratar ofta , ses någon gång om året. Mina bränner fyller mig med samhörighet trots avståndet mellan oss.Sen har jag kompisar/bekanta där jag bor , vi fikar, hittar på saker med barnen, promenerar, går på bio/konserter mm. Nu under coronan ses vi inte lika mycket och vi pratar inte i telefon. Med dem är jag ensam fast i sällskap när vi umgås.

Men vald ensamhet är nog nyttigt, det är den ofrivilliga ensamheten som kan vara skadlig.

Vad som gör att jag valt mina vänner är nog tillit, ärligheten, öppenheten, tolerans, ödmjukhet, humor, krassheten och kärleken.

Mina kompisar har jag för att fördriva tid eller för att uppfylla olika syften tex skapa kontakter med barnens kompisars föräldrar, vara socialt trevlig men jag släpper inte in dem i min själ.

De flesta som är ensamma är inte det pga de inte är omtyckta. Det finns ju riktigt elaka människor som har massa vänner, se på mobbare i skolan tex.
De som är ofrivilligt ensamma är ofta blyga eller har svårt med socialt samspel. Många som har mkt vänner hör kanske av sig till andra mer än andra hör av sig till dem, och då skulle de ju ha mkt färre vänner om de bara väntade på att andra skulle höra av sig om när de ska ses.