Hur vi hanterar sjukdom-Känslomänniska

Ja, bara tanken kom upp då jag tidigare läst på endel om olika personligheter och att jag tydligt är en som är rädd att bli lämnad och känner av människor sinnestillstånd så till den grad att jag överanalyserar och därav misstolkar. 

Jag visar det dock aldrig då jag alltid har skämts över dessa känslor, men det äter upp mig inifrån. 

Men du har helt rätt att oro för sjukdom också är känslobaserat. 

Jag pratar om feber och vanliga förkylningar. Jag har haft en sådan migrän 1 gång i mitt liv, men då kan man ju inte ens tänka. Det är blankt. Kan säga att det är det värsta jag vart med om förutom en gång när jag blev paralyserad av smärta av mensvärk då jag både spydde och bajsade ned mig för smärtan var så fruktansvärd att den slog ut alla funktioner i kroppen. 

Ja men intressant teori. Det är sånt här jag ville läsa! Tack! 

Undra vad det är som styr hur man påverkas och hanterar av smärta och obehag. 

Min man fungerar nog så att han accepterar dåliga relationer. Kan han inte göra något åt det så släpper han det. 

Men dödsfall och sådant äter upp honom - tror det handlar om hans egna dödsångest. Medans jag hanterar dödsfall bättre (blir ledsen såklart) då jag inte relaterar till mig själv. 

Kan det sista stycket du skriver inte handla om vart man är på egoistskalan? 

Vissa oroar sig för sig själva, medan andra oroar sig för andra? 

Jag. oroar mig nog mest över om jag gör fel i mina relationer. Är för självkritisk och vill ha kontroll. Om någon verkar sur så tror jag direkt att jag har gjort något som gjort personen sur, och blir orolig.  999% av fallen är de ju sura för andra saker som inte innefattar mig. Men jag har ett behov av att "fixa" och göra människor glada igen. Fruktansvärt jobbigt. 

Det kanske är vad det handlar om... Om man har fokus utåt eller inåt? 

Haha, helt rätt! Där fick jag mig en käftsmäll på mina höga hästar. 

Det är precis så faktiskt. Det är ju väldigt egoistiskt att gå runt och tro att mitt agerande är centrum av allas känslor. Tanken på det du skriver fladdrade förbi en snabbis igår när jag skrev, men du satte ord på det. 

Ibland blir man så insnöad när man tycker att man börjat tänka i en linje, därför älskar jag när andra tycker om att analysera. Det är lättare på forum såhär där ingen är rädd att säga emot. Pratar jag om sådant med vänner känns det som om de inte ens tänker och då får man aldrig motargument. 

Det är ju genom andra man lär sig. 

Jag är nog expert på att bedöma andras beteende utifrån mig själv. När han blir sjuk så förstår jag inte hur han kan bli sur. Jag har aldrig blivit sur av att vara sjuk. Då letar min hjärta febrilt efter andra orsaker som jag själv kan relatera till. 

Jag frågade honom i Fredags - Vad vill du ha av mig i detta? Han svarade: Ingenting. Det finns inget du kan göra. 

Då lyckades jag släppa det för stunden. Hoppas att jag bär med mig det. 

Jag tolkade det precis som du menade. Jag bad om tankar och teorier och det är det du gav mig. Tycker det är jätteintressant att se det ur en annan synvinkel. När man har teorier i sitt eget huvud blir de lätt enkelspåriga och allt annat man tänker bekräftar den teorin.

Är också väldigt intresserad av att utvecklas, och jobba med mig själv. Vissa saker har jag inte ens tänkt är ett problem för mig utan "bara så jag är" - som tex den här grejen att jag övertolkar andras sinnesstämningar.

Det blev faktiskt som en ögonöppnare för mig när du skrev att det är egoistiskt. 

Tidigare har jag nog bara tänkt att jag måste hålla dessa känslor inom mig och inte göra en grej av dem, men genom att veta att det handlar om egoism så kommer jag - nästa gång det händer faktiskt kunna tänka på situationen från den andra personens perspektiv och faktiskt göra något åt de jobbiga känslorna som uppstår, istället för att låsa in dem - och inlåsta vet ju alla att de har en förmåga att frodas. 

Så tack för dina tankar och att faktiskt du och alla i den här tråden har skrivit väldigt fint. Tycker många på familjeliv ibland har en förmåga att slå över och förlöjliga varandra.