Almavivas skrev 2021-04-17 05:57:22 följande:
Ja, bara tanken kom upp då jag tidigare läst på endel om olika personligheter och att jag tydligt är en som är rädd att bli lämnad och känner av människor sinnestillstånd så till den grad att jag överanalyserar och därav misstolkar.
Jag visar det dock aldrig då jag alltid har skämts över dessa känslor, men det äter upp mig inifrån.
Men du har helt rätt att oro för sjukdom också är känslobaserat.
Ja, att bli av med relationer kan ju vara en större rädsla hos dig än din man. Man är ju olika i vilka rädslor man har. Men oro pch rädsla är ju känslor oavsett vad man är rädd för. Och det finns ju ingen större logik i att få panikkänslor vid en förkylning än att älta vad en vän sagt. Båda delarna låter som känslomässiga rekationer.
Jag tänker att vara känslomänniska handlar om att reagera på sina känslor enbart istället för att resonera förnuftmässigt. Som i fallet med din mans corona. Då det är en sjukdom man faktiskt kan dö av är det inte konstigt att känna oro. Den förnuftsmässiga reaktionen är att se om det är något man kan göra för att minska risken, göra det pch sen släppa det. Den känslomässiga reaktionen är att fortsätta oroa sig, få panikkänslor och må dåligt mentalt. Motsvarande med relationer. Om man inser att man sagt eller gjort något dumt, tänker man över om det är något som man kan göra för att förbättra relationen (tex be om ursäkt), gör det och släpper det sedan. Att agera känslomässigt är att fortsätta älta och må dåligt "för tänk om".
Sen tror ju jag att det sunda är att ha en balans mellan att agera på känslor och att agera på förnuft/logik. Jag tror att båda delarna behövs hos en människa för att fatta rimliga beslut. Det är när känslorna tar över helt och styr agerandet som det kan bli ett problem. Men att ha känslor som delvis påverkar beslut tror jag bara är bra. Det finns en viss nytta med oro så länhe den inte blir ohanterbar.